Tror att han dessvärre ärvt sin mammas lite grubblande och smått depressiva läggning. Man kan väl också kalla den sensitiv för att låta lite mer positiv om man är av den sorten.
Det yttrar sig just nu så att dagarna är ganska negativa och på kvällarna kan han inte somna.
Han säger att han får "de där hemska tankarna igen".
Tankarna är olika scenarior men går alla ut på att han är rädd för att jag ska dö.
Så kommer han snyftande upp och sätter sig i mitt knä. Och jag vaggar honom, stryker hans hår och säger...
Ja, vad säger man?
Jag skulle så innerligt gärna bara vilja säga: Jag kommer aldrig att dö! Jag kommer alltid att leva här tillsammans med Dig, ändå tills jag blir tusen år gammal minst och du inte längre vill att jag ska bo hemma hos dig...
Men det kan jag ju inte.
Det har ju fullt ut gått upp för honom hur livet verkligen är och hur det så småningom för oss alla slutar. Och det är näst intill outhärdligt att se hans sorgsna ögon när han tänker på det.
Det är heller ingen höjdare för min egen ångest om livets slut och jag kämpar hårt för att inte visa honom min ängslan. Fast det lyckas jag ju säkert inte riktigt med.
Så jag kramar honom hårt och säger det enda jag kan säga med säkerhet:
Jag är här hos dig. Mamma är här hos dig.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar