Sommarkort

Solvarm hud. Hon doftar av sommar och vaniljglass.

Liten underbar arm som färgats en aning av solen. I armvecket syns färgskillnaden i en vitare strimma när hon sträcker armen mot mig.

Vinkar lite med fingrarna. "-Kom!" menar hon "-vi går ned till vattnet".

Hennes hår är fjäderlätt och nästan vitt. Böjer sig lite i nacken i små lockar.

Endast iklädd solhatt kiknar hon sen i vattenbrynet.

Vattnet är lite kallt till en början men hon vänjer sig fort. Vill bada hela kroppen.

Låter sig doppas, upp och ner i vattnet. Skrattet porlar över sjön.

Bryggan är varm.

Sommaren är här.

Livet är nu.

Så här kommer det att se ut nästa midsommar!

Vem vill dansa med mig?

Midsommarfirandet är över.

Och nu kommer sommaren. Lika ironiskt som Schyfferts nittiotal.

Men trogna blogg-läsare vet att jag förutspådde just detta redan för ett tiotal inlägg sedan.

"Täckjacka på midsommarafton - sen kommer sommaren." Och visst blev det täckjacka. Med tillägg av galonbyxor.

Jag har ändå en romantiserad bild av midsommarfirandet. Ett drömscenario jag hoppas på varje år. Det gäller väl egentligen alla högtider när jag tänker efter.

Med åren har jag ändå lyckats sänka mina förväntningar något, vis av erfarenhet så att säga.

Det blir ju sällan volangklänning och strålande sol men vissa komponenter behöver jag ändå ha på midsommar för att jag ska känna mig riktigt glad.

En av dem är att binda kransar och ha i håret. Till mig själv och barnen, minst.

Det spelar egentligen ingen roll om solen skiner på dem. Jag vill bara en gång om året ha en krans på mig. Så är det med den saken.

Sen vill jag dansa runt midsommarstången. Och om denna önskan är jag för tillfället tämligen ensam i min familj.

Noel vill, som alltid, dansa med mig om jag ber honom. Men Leo, snart nio, tycker att han blivit för stor. Maken gillar inte alls den där delen av firandet och när spön står i backen och det ryker ur munnen när man pratar är det liksom knappt någon liten hembygdsgård som ens erbjuder dans runt stången.

Så det blev ingen midsommar i år. Inte enligt min traditionella mening i alla fall.

Jag vet att en av mina stora utmaningar i livet är att definiera vad jag tycker är viktigt, roligt och lustfyllt och sedan se till att få in de komponenterna. Det gäller särskilt högtider och andra speciella tillfällen. Vad vill jag på midsommarafton? Vad är viktigt för mig på julafton?

Och sen se till att det blir så. Utan att ta hänsyn till alla andra i min omgivning. Eller till vädret för den delen.

-Jag ska dansa! Vem vill hänga med?

-Nu går jag ut och plockar blommor! Är det nån som vill gå med?

Så kommer det att låta nästa midsommar. Så det så!

Och så kommer det att vara sol. Och volangklänning.

Babian vrs Regnbåge

I tisdags åkte A med äldste sonen på fisketripp med övernattning i tält. Destination Fyrväpplingen i Norra Uppland med förhoppning om en och annan Regnbågslax på kroken.

Samtidigt bestämde jag och Noel att Skansen var ett bra utflyktsmål för dagen.

Jag hade beslutat mig för att denna dag skulle bli en JA-dag.

Att jag så få gånger som det bara var möjligt skulle använda ordet NEJ eller komma med andra förmaningar. Så det blev rubbet.

Skansen, pannkakor till lunch, glass, ponnyridning, inträde på Akvariet, karuseller, gasballong, stor polkagrisklubba i form av en napp, djurgårdsfärja tillbaka, glass igen, och sen popcorn framför Sverige-matchen med U21landslaget.

Jag sa faktiskt inte Nej någon gång alls. Ändå tjatade han faktiskt knappt något. Gnällde inte när det var dags att gå vidare från getter eller krokodiler. Var inte lessen över att Skansen till slut tog slut och under den långa, långa promenaden från Djurgårdsfärjan till centralen klagade han inte en endaste gång. Han hade fått välja färdsätt själv och visste att båten skulle efterföljas av en lång gångväg. Och när valet var hans eget kom inga klagomål.

Det var skönt att vara själv med min blivande 6-åring. Min minsta pojke som just avslutat sin dagisperiod och börjar skolan efter sommarlovet.

Han är så stor nu. Och han växer lite till när han får stå ensam utan storebror att hålla sig i.

Dessutom är han en ganska kul kille.

Vet iochförsig inte om mannen i pendeltågskassan tyckte det när Noel kavat frågade honom om han var en kille eller tjej.

Eller när han efter att vi blivit bortglömda av en kassörska två gånger sa till densamma att "Du är visst lite vimsig i huvudet, du"

Fast den sistnämda skrattade faktiskt och höll med om att just idag var hon verkligen det.

Babianerna var i alla fall allra coolast på Skansen. Näst efter Noel förstås.

Leo, han fick sin allra första regnbåge på fisktrippen och växte ett par centimeter av det han också.

Det är bra att spendera tid med dem enskilt ibland. För att lära känna dem ordentligt. Om man hela tiden har dem i skock gör liksom hierarkin och gruppdynamiken att barnets egna personlighet mattas lite. Anpassar sig så att säga.

Vi hade bra dagar allihop. Ändå är det alltid så skönt när vi åter är samlade under samma tak igen. Speciellt när man har en ettåring som tycker att 5.40 är en bra tid att gå upp....Då kan man åtminstone ta varannan morgon.

Vitt, vitt, vitt

Okej - det enda jag ser fram emot denna gudsförgätet regniga och kalla dag i Juni(!) är att mina vita gummistövlar borde dyka upp på posten idag.

Eller förlåt - på utlämningsstället menar jag. Posten är väl ett minne blott nuförtiden.

Vita gummistövlar. Ljuvligt opraktiska och praktiska - på samma gång.

Jag har en viss förkärlek till vitt.

Det är inte en helt ultimat färgskala för inredning när man har tre barn under tio.

Men det hjälps inte. Huset ska andas sommar året runt - om jag får bestämma.

Jag älskar vita blommor.

Rosor, syrener, höstanemoner, prärieklockor, brodeor, liljekonvaljer, brudslöja, schersmin, tulpaner - ge mig en bukett i vitt så blir jag alltid betagen och oerhört glad.

Vaniljglass är favvisen.

Vit choklad likaså.

Ett vitt papper inspirerar.

Så där kan jag hålla på.... Men jag hinner inte mer nu. Ska hämta stövlarna på väg in till stan där jag ska prata Expressen i mikrofon på Östermalm.

Sommaren som försvann

Visst är det märkligt ändå.

När värmen kommer så där tidigt som i April och Maj. När det dallrar av hetta i luften långt innan man ens hunnit damma av sandaler och inhandla solkrämstuber.

Då ställer liksom kroppen och sinnet in sig på att nu kommer det att vara sommar och sol fram till åtminstone september.

Och man blir lika besviken, till och med förvånad, när man plötsligt får plocka fram täckvästar, överdrag och gummistövlar i Juni.

Jag hänger inte med i svängarna alls. Fryser som en hund gör jag fastän temperaturerna trots allt är något högre än de brukar vara på vinterhalvåret.

Kanske är det för att jag envisas med att gå i öppna skor eller åtminstone strumplös fastän regnet piskar sidledes. Det är som om jag ger upp sommaren om jag klär in fötter och ben igen.

Och det vägrar jag konsekvent att göra.

Så jag står i hallen. Tittar ut på de fina vita rosorna som just börjat blomma och som nästan omedelbart tappar sina blomblad i regnet. Mårbackapelargonerna vågar jag knappt titta på. De ser rent av förskräckta ut där jag tryckt upp dem mot väggen för att de ska få skydd mot det värsta. Jag är bara glad att jag aldrig hann flytta ut dem alla då i maj när löftet om en varm sommar fortfarande var levande.

Nej! Nu ska jag gaska upp mig.

Det blir sol, varmt och sommar!

Kanske blir det täckväst och gummistövlar på midsommarafton istället för den där långa, blommiga klänningen. Men ärligt talat - vilken midsommar är inte sån?

Och sen, sen kommer sommaren!

Den blomstertid nu kommer

Skolavslutning.

Det är skratt och bubbel i benen på 8-åringen och alla hundratals kompisar.

Pastellfärgade kjolar, vita byxor och blomkransar trängs med sommarförväntningar.

Det sjungs "Sol, vind och vatten" och "Ge en sol till jordens barn".

Glass, ett omdöme i vitt kuvert och sen massor av ballonger som på given signal seglar mot himlen.

Startskottet för sommarlovet. Det långa, härliga sommarlovet.

Den blomstertid nu kommer...

Texten till vår mest älskade psalm får såklart tårarna att stiga i ögonen redan efter första strofen. Kanske är det för avsked, saknad och avslut. Men lika mycket för att den inger hopp.

Tänker man på texten så handlar den inte bara om sommaren utan om livet.

Den blomstertid nu kommer

med lust och fägring stor

du nalkas, ljuva sommar

med gräs och gröda stor

Med blid och livlig värma

till allt som varit dött

sig solens strålar närma

och allt blir återfött

Som när man står på randen av något stort, nytt, spännande och härligt. När det vänder.

Finanskris, vinter, depression, otur, olycka, sjukdom, prövningar - vad som helst.

När man står där och känner att nu börjar det - nu kommer "sommaren"...

"Den blomstertid nu kommer"....

Och livet öppnar sig som ett enda långt, härligt sommarlov.

Det är ju inte konstigt att man blir en aning berörd och gråtmild.

En finkammad 8-åring som sjunger från hjärtat att nu börjar livet!

Det är bland det finaste jag vet.

Tillbaka

Hemma igen.

Det är skönt med återseende. Tusen kramar, hundra pussar. 1-åringen som trevar lite i början för att hon plötsligt inser att jag nog varit borta ett tag. Ser nästan lite blyg ut i en sekund innan jag får en stor blöt puss.

Sen är hon lite extra gnällig den kvällen. Såklart. Mamman är ju tillbaka.

Otippat nog var det stora pojkarna som hade svårast med min bortavaro. De längtade, var sorgsna i telefon, undrade när jag skulle komma.

Kanske är det för att jag alltid är här. Alltid med. På plats. Nära.

Klart det blir konstigt när båset är tomt...

- Vilken tur att du kom hem igen! Sa Noel och strök mitt ansikte med sina händer.

- Skönt att du är här. Jag har längtat så... Sa Leo och pussade mig gonatt.

Så fick jag en ros av varje familjemedlem i en vas på köksbordet. Och fiskgryta.

Det är skönt att vara längtad.

Hur det gick med ångesten och oron?

Hur bra som helst. Naturligtvis.

Jag hade det jättetrevligt och ångestfritt.

Det är ju skillnad på längtan och oro.

Ett längtande hjärta älskar på distans och det är ganska bra att öva på det då och då.

Kärlekens konturer blir tydligare och nyanserna lite starkare.

Ångestmamman

Det är samma sak varje gång. 

Så snart jag planerat en tripp som innefattar ett visst avstånd samt eventuellt övernattning utan barnen börjar ångesten gro i mig. 

Det spelar ingen roll hur lång tid i förväg det än är - så snart jag bekräftat resan, vistelsen eller vad det nu må vara så startar obehaget. 

Längst inne i mig ligger det sen och maler. 

Imorron ska jag åka iväg på några dagars ridläger för vuxna. Det blir säkert mysigt och jag har varit där förut så min agrofobi som annars brukar samverka lite härligt med separationsångesten är faktiskt ganska obetydande just nu. 

På morgnarna känns allt okej. Under dagtid kan jag se fram emot den kommande bortavaron men så snart skymningen smyger sig in i husets vrår startar de oroliga tankarna. 

Om nätterna är det värst. Vakenperioderna blir längre och längre ju närmare avresedagen jag kommer. Jag håller hårt i kudden och försöker tänka rationellt och förnuftigt men lyckas sällan särskilt bra. Eller aldrig. 

Det är inte alls så att jag inte tror att de klarar sig härhemma utan mig. Tvärtom. Det går nog utmärkt och trots att det blir min första längre vistelse borta från lilla dottern så är jag fullt och fast övertygad om att hon har det hur bra som helst med pappa och brorsorna. 

Nej, ångesten är liksom djupare än så. Den är existensiell. 

Jag är rädd att något hemskt ska hända någon av oss när vi är separerade. Att jag inte snabbt ska kunna ta mig hem om något händer barnen eller A. Att jag ska vara ensam om något händer mig. Det är liksom ytterst döden jag ligger där i sängen och tampas mot. Separation = Dödsångest. Jag vet - och jag ser hur irrationellt det tillochmed ser ut när jag skriver det - men det är lika bra att få det på pränt. 

Sen vet jag att bara jag kommer iväg så går det bra. Det är en puckel jag ska över, ett monster jag ska besegra. Men det är synd att jag inte bara kan se fram emot sånt som jag planerar in för mig egen skull. Jag blir ganska utmattad av oron och ångesten. Den suger energi och glädje och det känns onödigt. 

Men, men - jag har gjort det förut. Been there, done that. För några år sen fick jag en ridresa i Italien i 30-årspresent. När jag öppnade paketet blev jag först superglad och sedan - livrädd. Inte nog med att jag för första gången skulle iväg så länge från barnen. Jag skulle dessutom FLYGA själv till ett annat land långt, långt borta dessutom. 

Jag hade grav ångest från november till maj. När det var en vecka kvar till avresa var jag så dålig att jag fått magkatarr. Kvällen innan var jag fast övertygad om att ställa in resan. 

Men jag åkte. Tog ett piller så att flygresan blev uthärdlig. 

Och hade en fantastisk upplevelse i Italien. 

Är det något jag lärt mig så är det att det är värre att försöka förneka känslan. Det är bättre att gräva sig igenom det och komma ut på andra sidan. 

Ner på botten och sen upp igen. 

Så vi hörs efteråt - när jag rapporterar om hur glad jag är att jag åkte. 

Och berättar att jag inte lät rädslan och oron styra. 

Den här gången heller.

Aha!

Idag hade jag ridlektion, precis som varje annan onsdagkväll. 

Men den här gången blev annorlunda. Jag fick en aha-upplevelse. 

En sån där befriande, underbar känsla av att något verkligen klarnar och man lutar sig tillbaka med lycka i ögonen och utstöter ett långt -aaaaaaahhhhhhhh...!!!!

Jag red i ca 6 är som barn. Därefter gjorde jag uppehåll för att kompisar och medlemmar av det motsatta könet blev mer intressanta än att rykta, mocka och galoppera. 

För 6 är sen tog jag upp min passion igen. Ridningen alltså - inte ryktningen och mockandet. 

Fantastiskt kul och stundom riktigt ansträngande. Jag är vetgirig och djupt engagerad. Ibland går det bra, oftast okej men då och då uselt. 

En häst kan vara stor och det är en konst att styra den med så små medel som möjligt. 

För att hästen ska arbeta på bästa sätt och för att jag ska ha så god inverkan på den måste jag försöka samla den. 

Det innebär att hästen ska kliva in med sina bakben långt under sig i stegen samt gärna kröka och böja på nacken - för att korta sig enkelt uttryckt.

Denna form jagar man ständigt där uppe på hästryggen. 

Och idag kände jag plötsligt känslan. Hur centrat för häst, styrning och mig själv blev litet och hamnade mitt framför mig. Kontroll och balans uppstod och jag förstod. Jag förstod vilken känsla det är jag jagat under dessa år. 

Samtidigt förstod jag att det är förbaskat svårt att jaga känslor man aldrig har upplevt. Bara hört beskrivas om och om igen. 

Så är det ju liksom med lite av varje här i livet. Och balans överhuvudtaget. 

Det är svårt att hitta balans inom ett område i livet om man inte vet hur det känns, vilka parametrar som ska stämma och komponenter som behövs. 

Balans är ju bara ett ord tills man fyllt det med en känsla. Ett värde. 

Jag satt i alla fall där och kände centrat krympa till en balanspunkt framför mig. Och plötsligt räckte det med att röra lite på lillfingrarna för att inverka på denna 200 kilos häst och få den att gå dit jag ville och på det sätt jag ville. 

Kanske är tricket att krympa och centrera lite i livet. 

Ju yvigare gester och högre röster dess då kraftigare motreaktioner. 

Tänk om jag kunde centrera och balansera så att min påverkan på min omgivning (läs mina barn och min man) skulle kunna styras av ett litet lillfinger eller ett höjt ögonbryn. 

Tänk känslan av att balanspunkten är helt centrerad mitt framför dig hela tiden. 

Livet - mitt framför dig, helt i dina händer. 

Inte alls i total kontroll. Men i balans och samklang. 

Utopi? Kanske. Men likväl eftersträvansvärt. 

Kärleksbrev

När Leo kommer hem från skolan idag frågar han om vi tagit in posten. 

Ja, svarar jag, det gjorde pappa tidigare idag. 

-Är du riktigt säker på att han fick med allt då? För igår när jag tittade så var det så mycket att jag inte kunde bära med mig allt...

Jag mumlar nåt med att det tror jag nog att pappa klarade av...

Senare är vi på väg hem från pianot. 

-Nu kanske det har kommit mer post... säger han dröjande.

-Nej, det kommer inte förrän imorron. Väntar du på nåt särskilt?

-Nej, det är inget särskilt...men man vet ju aldrig. 

Vi äter middag och packar ihop fiskespöna. 

Packar sen in oss i bilen för att spendera en timme nere vid Edsvikens vatten. 

-Tyckte det såg ut som om det kommit post...

Mamman ler lite men reflekterar inte närmare över detta uttalande.

Väl hemma igen säger han:

-Nej, nu ska jag banne mig kolla om det inte kommit post ändå....

Och det har det. 

-Ett brev till Dig mamma! Ropar femåringen.

"Till Linn Wågberg"

Jag öppnar. 

"Hej Mamma,

Jag ville bara påminna dig om att det var Mors Dag igår

och säga grattis i efterskott.

Grattis!

Jag älskar dig.

Leo"

Oj, om han visste vad jag behövde just det där brevet just idag. 

Och oj, vad jag älskar denna ljuvliga, underbara, fantastiska unge.

Jag kramar honom och viskar just det i hans öra.

Sen gråter jag en skvätt.

Så vad lärde han mig idag?

Man kan få post när man minst anar det men mest behöver det. 

Och oväntade kärleksbrev är de allra mest välkomna.

Glömskans planet

Det finns en planet dit alla saknade strumpor far och lämnar efter sig en helt obegripligt stor hög av omaka i barnens garderober. 

Det är samma planet alla bläckpennor eller vässade blyerts befinner sig på liksom de otaliga saxar jag vet att jag köpt. 

Där bor numera också ett antal handskar, fingervantar samt en och annan gympapåse. 

För att inte tala om alla vattenflaskor... Herregud - den planeten har vattenflaskor så det räcker och blir över. 

Jag är en vän av ordning. Gillar att ha koll på mina prylar. Hälften av alla tilltal jag får av medlemmarna i min familj börjar med orden: 

-Mamma, vet du var min....?

Eller :

- Har du sett mitt...?

Och så fortsätter det eftersom mina svar allt som oftast börjar med: 

- Ja, den ligger på....

Eller: 

- Jag såg den under....

Denna uppgift växer ju med antalet familjemedlemmar. Och nu är nog gränsen nådd tror jag... Fler än fem personer med tillhörande attribut och attiraljer övergår min förmåga. 

Imorse frågade Noel: 

-Mamma, vet du var mina röda sandaler är?

-Ja, de är längst ner i din garderob tror jag...

Sen hämtade han dem och när han satt på hallgolvet och trädde på sig dem sa han: 

-Det är ganska svårt att hålla reda på allt till alla barn va?...

Det kändes som ett sånt där Triss-tillfälle.

Ni vet "Plötsligt händer det". 

Plötsligt, under ett kort ögonblick, förstod och reflekterade femåringen över hur det är att vara mamma och försöka hålla koll på allt. 

-Ja, det kan vara lite knepigt ibland.... Sa jag dröjande.

-Förstår det! Sa Noel och skuttade ut i sommaren.