måndag 22 juni 2009

Vem vill dansa med mig?

Midsommarfirandet är över.
Och nu kommer sommaren. Lika ironiskt som Schyfferts nittiotal.
Men trogna blogg-läsare vet att jag förutspådde just detta redan för ett tiotal inlägg sedan.
"Täckjacka på midsommarafton - sen kommer sommaren." Och visst blev det täckjacka. Med tillägg av galonbyxor.

Jag har ändå en romantiserad bild av midsommarfirandet. Ett drömscenario jag hoppas på varje år. Det gäller väl egentligen alla högtider när jag tänker efter.
Med åren har jag ändå lyckats sänka mina förväntningar något, vis av erfarenhet så att säga.
Det blir ju sällan volangklänning och strålande sol men vissa komponenter behöver jag ändå ha på midsommar för att jag ska känna mig riktigt glad.
En av dem är att binda kransar och ha i håret. Till mig själv och barnen, minst.
Det spelar egentligen ingen roll om solen skiner på dem. Jag vill bara en gång om året ha en krans på mig. Så är det med den saken.

Sen vill jag dansa runt midsommarstången. Och om denna önskan är jag för tillfället tämligen ensam i min familj.
Noel vill, som alltid, dansa med mig om jag ber honom. Men Leo, snart nio, tycker att han blivit för stor. Maken gillar inte alls den där delen av firandet och när spön står i backen och det ryker ur munnen när man pratar är det liksom knappt någon liten hembygdsgård som ens erbjuder dans runt stången.
Så det blev ingen midsommar i år. Inte enligt min traditionella mening i alla fall.

Jag vet att en av mina stora utmaningar i livet är att definiera vad jag tycker är viktigt, roligt och lustfyllt och sedan se till att få in de komponenterna. Det gäller särskilt högtider och andra speciella tillfällen. Vad vill jag på midsommarafton? Vad är viktigt för mig på julafton?
Och sen se till att det blir så. Utan att ta hänsyn till alla andra i min omgivning. Eller till vädret för den delen.

-Jag ska dansa! Vem vill hänga med?
-Nu går jag ut och plockar blommor! Är det nån som vill gå med?

Så kommer det att låta nästa midsommar. Så det så!
Och så kommer det att vara sol. Och volangklänning.


1 kommentar:

Patric sa...

Trist att inte barnen vill dansa små grodorna med dej. Midsommaren är barnens högtid, själv har jag tillbringat Midsommaren utan barn för första gången. Det sög verkligen frun gjorde rätt som jobbade hela helgen, om jag inte lyckas kidnappa barnbarnet nästa midsommar kan jag lika gärna jobba jag med