Ångestmamman

Det är samma sak varje gång. 

Så snart jag planerat en tripp som innefattar ett visst avstånd samt eventuellt övernattning utan barnen börjar ångesten gro i mig. 

Det spelar ingen roll hur lång tid i förväg det än är - så snart jag bekräftat resan, vistelsen eller vad det nu må vara så startar obehaget. 

Längst inne i mig ligger det sen och maler. 

Imorron ska jag åka iväg på några dagars ridläger för vuxna. Det blir säkert mysigt och jag har varit där förut så min agrofobi som annars brukar samverka lite härligt med separationsångesten är faktiskt ganska obetydande just nu. 

På morgnarna känns allt okej. Under dagtid kan jag se fram emot den kommande bortavaron men så snart skymningen smyger sig in i husets vrår startar de oroliga tankarna. 

Om nätterna är det värst. Vakenperioderna blir längre och längre ju närmare avresedagen jag kommer. Jag håller hårt i kudden och försöker tänka rationellt och förnuftigt men lyckas sällan särskilt bra. Eller aldrig. 

Det är inte alls så att jag inte tror att de klarar sig härhemma utan mig. Tvärtom. Det går nog utmärkt och trots att det blir min första längre vistelse borta från lilla dottern så är jag fullt och fast övertygad om att hon har det hur bra som helst med pappa och brorsorna. 

Nej, ångesten är liksom djupare än så. Den är existensiell. 

Jag är rädd att något hemskt ska hända någon av oss när vi är separerade. Att jag inte snabbt ska kunna ta mig hem om något händer barnen eller A. Att jag ska vara ensam om något händer mig. Det är liksom ytterst döden jag ligger där i sängen och tampas mot. Separation = Dödsångest. Jag vet - och jag ser hur irrationellt det tillochmed ser ut när jag skriver det - men det är lika bra att få det på pränt. 

Sen vet jag att bara jag kommer iväg så går det bra. Det är en puckel jag ska över, ett monster jag ska besegra. Men det är synd att jag inte bara kan se fram emot sånt som jag planerar in för mig egen skull. Jag blir ganska utmattad av oron och ångesten. Den suger energi och glädje och det känns onödigt. 

Men, men - jag har gjort det förut. Been there, done that. För några år sen fick jag en ridresa i Italien i 30-årspresent. När jag öppnade paketet blev jag först superglad och sedan - livrädd. Inte nog med att jag för första gången skulle iväg så länge från barnen. Jag skulle dessutom FLYGA själv till ett annat land långt, långt borta dessutom. 

Jag hade grav ångest från november till maj. När det var en vecka kvar till avresa var jag så dålig att jag fått magkatarr. Kvällen innan var jag fast övertygad om att ställa in resan. 

Men jag åkte. Tog ett piller så att flygresan blev uthärdlig. 

Och hade en fantastisk upplevelse i Italien. 

Är det något jag lärt mig så är det att det är värre att försöka förneka känslan. Det är bättre att gräva sig igenom det och komma ut på andra sidan. 

Ner på botten och sen upp igen. 

Så vi hörs efteråt - när jag rapporterar om hur glad jag är att jag åkte. 

Och berättar att jag inte lät rädslan och oron styra. 

Den här gången heller.