Aha!

Idag hade jag ridlektion, precis som varje annan onsdagkväll. 

Men den här gången blev annorlunda. Jag fick en aha-upplevelse. 

En sån där befriande, underbar känsla av att något verkligen klarnar och man lutar sig tillbaka med lycka i ögonen och utstöter ett långt -aaaaaaahhhhhhhh...!!!!

Jag red i ca 6 är som barn. Därefter gjorde jag uppehåll för att kompisar och medlemmar av det motsatta könet blev mer intressanta än att rykta, mocka och galoppera. 

För 6 är sen tog jag upp min passion igen. Ridningen alltså - inte ryktningen och mockandet. 

Fantastiskt kul och stundom riktigt ansträngande. Jag är vetgirig och djupt engagerad. Ibland går det bra, oftast okej men då och då uselt. 

En häst kan vara stor och det är en konst att styra den med så små medel som möjligt. 

För att hästen ska arbeta på bästa sätt och för att jag ska ha så god inverkan på den måste jag försöka samla den. 

Det innebär att hästen ska kliva in med sina bakben långt under sig i stegen samt gärna kröka och böja på nacken - för att korta sig enkelt uttryckt.

Denna form jagar man ständigt där uppe på hästryggen. 

Och idag kände jag plötsligt känslan. Hur centrat för häst, styrning och mig själv blev litet och hamnade mitt framför mig. Kontroll och balans uppstod och jag förstod. Jag förstod vilken känsla det är jag jagat under dessa år. 

Samtidigt förstod jag att det är förbaskat svårt att jaga känslor man aldrig har upplevt. Bara hört beskrivas om och om igen. 

Så är det ju liksom med lite av varje här i livet. Och balans överhuvudtaget. 

Det är svårt att hitta balans inom ett område i livet om man inte vet hur det känns, vilka parametrar som ska stämma och komponenter som behövs. 

Balans är ju bara ett ord tills man fyllt det med en känsla. Ett värde. 

Jag satt i alla fall där och kände centrat krympa till en balanspunkt framför mig. Och plötsligt räckte det med att röra lite på lillfingrarna för att inverka på denna 200 kilos häst och få den att gå dit jag ville och på det sätt jag ville. 

Kanske är tricket att krympa och centrera lite i livet. 

Ju yvigare gester och högre röster dess då kraftigare motreaktioner. 

Tänk om jag kunde centrera och balansera så att min påverkan på min omgivning (läs mina barn och min man) skulle kunna styras av ett litet lillfinger eller ett höjt ögonbryn. 

Tänk känslan av att balanspunkten är helt centrerad mitt framför dig hela tiden. 

Livet - mitt framför dig, helt i dina händer. 

Inte alls i total kontroll. Men i balans och samklang. 

Utopi? Kanske. Men likväl eftersträvansvärt.