Sommarens icke-existens

Det är nog den aspekten av sommaren som jag har allra svårast med.

Ibland smyger känslan sig fram mellan de lugna, sköna stunderna. Känslan av att inte existera. Att man liksom inte finns. Räknas. Behövs. Vilket är lite paradoxalt med tanke på att man har tre små liv som ständigt påminner en om att man behövs.

Men ändå. Ledighet och tyst teknik är lite ångestframkallande.

Liksom många andra ångestfyllda förnimmelser har även denna sin rot i barndomens land. Gårdagen. Den är gammal som gatan helt enkelt.

Jag pendlar också ska jag säga. Besviket kollar jag inkorgen i mailprogrammet bara för att finna att den är gapande tom, så när som på några spam. Samtidigt är jag rädd för att där ska dyka upp något brev om jobb, åtaganden och förfrågningar. Något som kräver mitt engagemang. Än så länge. Vill ju egentligen ha sommar ett tag till.

Men det är jobbigt att det inte kommer mail. Hur ska det gå i höst? Vill ingen ha mina tjänster längre? Vill ingen prata med mig?

Mobilen är ofantligt tyst.

Inte ett samtal på flera dagar, flera veckor.

Jo visst, nån liten syster, mamma och en och annan make har ringt - men inga jobbförfrågningar, inga roliga erbjudanden, inga kompisar som kommer med trevliga förslag.

Jag begraver telefonen långt ner i min djupaste väska och hänger in den längst inne i hallgarderoben. På något sätt hoppas jag att jag ska bli överraskad när jag plockar fram den och ser att jag missat tre-fyra samtal och har en massa trevliga meddelanden att lyssna av.

Men icke.

Den är tyst.

Alla är på semester, bortresta, på annan ort.

Den här veckan är nog den tystaste på hela året ur just den här aspekten .

Nästa vecka är jag själv på annan ort.

Säkerligen kommer telefonen att ringa som bara den då.

Och när jag kommer hem är mail-boxen överfull.

Men kan ju alltid hoppas.

Eller inte.

Sovande under

Du är som allra vackrast när du sover.

Fridfullt svävande i drömmarnas land.

Huvudet stilla på kudden och händerna mjukt sammanslagna som om du bad en liten bön.

Vilande, rofyllt och nära.

Jag ser på dig. Ser dig.

Låter mina ögon smeka ditt bomullslika hår. Vandra över dina sammetslena kinder, räkna dina fingrar, ett efter ett. Fem stycken på var hand. Perfekt.

Och lika många tår på var och en av dina ljuvliga små fötter.

Du ligger där i din vita säng och sover.

En bedårande, storartad skapelse full av liv, kärlek och möjligheter.

Och jag, jag får vara gäst i ditt liv. Får ynnesten att gå med en bit på vägen.

Välsignelsen att vara din mamma.

Och jag kan fortfarande knappt tro att det är sant.

På tu man hand

- Ibland när jag har sett en riktigt bra film så känns det som om jag får lite nytt liv, liksom...Som om jag blir en ny person.

Det är Leo som förklarar medan han kravlar upp i mitt knä. Där han nätt och jämt får rum nuförtiden. Men än så länge går det.

Vi har varit på "Harry Potter & Halvblodsprinsen". Bara han och jag. Tillsammans i biomörkret med en påse Ahlgrens bilar, vingummin och en flaska Mer Krusbär.

Supermysigt.

Filmen var verkligen bra. Jag har sent om sider blivit ett Potter-fan och ser nu med stor förväntan fram emot nästa film om drygt ett år.

Men det bästa med att vara själv med min äldste lille pojke är konversationerna som hinns med. Som får ta lång tid. Ta plats.

-Det är så skönt att vara själv en stund med dig, säger han på väg till bion.

- Särskilt utan Stella för då hinner vi prata.

Och det är ju sant. Man är bara en mamma på tre barn. Och ingen supermamma heller. Bara en vanlig som gör så gott hon kan och ibland räcker ju inte det.

Men då får man ta en tripp till Filmstaden, Skansen, Bowlinghallen eller parken med bara ett barn. Nån gång då och då räcker för att det ska finnas en känsla av att man ändå har lite egen tid med dem. Var och en åt gången.

Hur gör de som har fem eller sex barn? Den frågan ställer jag mig ofta.

"Har ingen aning" blir ofta svaret. Och det kommer jag aldrig få veta heller. För tre räcker utmärkt för mig. Jag måste liksom försöka hinna med dem jag har också.

Minigolf

Idag är det mulet ute.

Det har regnat mycket inatt så det är ganska vått också.

Vad göra?

Det är inte så att det haglar av bra inneaktiviteter så här vecka 30 i sommar-Sverige.

Simhallen är semesterstängd. Bowlinghallen likaså.

På Cosmonova har de insläpps-stopp vid det här laget på grund av publiktrycket och leklanden vågar jag inte ens tänka på utan att få klaustrofobiska anfall. Vi har dessutom besök av storkusinen från Uppsala och det är inte helt lätt att hitta på aktiviteter som passar både en 15-åring, 5-åring, 8-åring, 33-åring och där det också funkar att ha med en 1-åring. Ganska klåfingrig sådan vill jag tillägga.

Så det blir (trumvirvel) ..... Minigolf!

Jag är inte helt oäven på denna icke erkända sport. Ojämn visserligen men stundtals bländande. Om jag får säga det själv. Och det får jag ju för det är min blogg;)

Min styrka är att putta. Både långt och kort.

Dessvärre är mitt tålamod min värsta fiende och misslyckas mitt första slag har jag svårt att komma igen på den banan utan går snabbt över till slarv- och slentrianslag.

Det var min pappa som invigde mig i minigolfens värld och sedan mitt fjärde levnadsår har det därför varit en självklar sommaraktivitet.

Jag minns hur spännande och roligt det var att gå ner till banan som då låg vid Studenternas idrottsplats om sommarkvällarna. Solen som sänkte sig i takt med att vi avverkade banorna en efter en. Myggen som man fick vifta bort med klubban eller poängkortets underlägg.

Pappa hade som sagt sällan bråttom. Det har han fortfarande inte. Så det var inga problem att låta mig slå minst sju slag på varje bana. Han själv däremot tog det hela på största allvar och var alltid ute efter banrekordet - även om han väldigt sällan slog det.

Med åren tog jag mig som sagt och vid ett par tillfällen har jag faktiskt slagit honom. Men de är få, de gångerna.

Idag ska jag ta dem. Allihop. Sen ska jag ringa pappa och berätta.

Före tvätt...

100 tår och fingrar

Ikväll var det baddags igen. Eller bad i balja för Stella och varsin snabbdusch för grabbarna. Leo och Noel har ända sedan Noel blev sisådär ett år badat tillsammans i badkaret men nu börjar det bli ogörligt. Vi har inget stort kar och plötsligt blir det så fullt av gängliga armar och ben när de ska samsas i badvattnet. Det är för trångt helt enkelt.

Dessutom blir det för mycket bråk och tjafs om vem som ska ha sagda fötter var och så vidare.

Stella sitter än så länge förnöjt i sin lilla balja och plaskar med några gummileksaker.

Hon gillar att bada, lika mycket ute som inne.

Ibland när jag ska vara en extra mysig mamma tränger vi ihop oss alla fyra i badkaret - alla barnen och jag. Men det är mest på skoj. Ingen som blir ren av den proceduren.

Tvagningsomgångarna är ett litet arbetspass måste jag tillstå.

Maken skojar ibland om att vi i familjen har hela 100 fingrar och tår tillsammans. Det stämmer ju faktiskt och när de andra pratar vidare om detta brukar jag i mitt stilla sinne fundera över att jag är klipp-ansvarig för minst 80 av dem.

Jag tvättar oftast också fyra av hårkalufserna. Torkar, filar, borstar och smörjer in. Ombesörjer nån fotvårta, kollar insektsbetten och leverfläckarnas storlek. Letar efter fästingar.

Sen klär jag dem i pyjamas och borrar min näsa djupt, djupt i den halsgrop eller nacke jag kommer åt.

Och då, då njuter jag av att jag har hela 100 fingrar och tår i min familj.

Skön tystnad...

Det är tyst i huset. Så när som på radion som skvalar lite trevligt och sommrigt i bakgrunden.

Då och då hörs också fläktande ljud från rullgardinen i sovrummet intill när den rör sig liten i vinden. På altanen ligger lilla S i sin vagn och sover. Maken vilar i sängen. Killarna är på fotbollsplanen och inviger sina ny-ärvda fotbollströjor som stor-kusinerna var här och lämnade igår. Lazio, Arsenal och Man United var det visst... Snygga. Coola.

Så här tyst och lugnt har inte huset varit sen i slutet av Maj känns det som. Skönt. Tankarna får plats. Jag hinner tänka dem klart. Blir inte avbruten.

Undrar om det går bra där borta på fotbollsplanen? De har ingen mobil med sig för den var inte laddad så jag kan inte ringa och kolla. De får väl inte för sig att gå någon annanstans?...

Det brukar va rätt många gäng med större grabbar på planen. Bara de inte råkar ut för nåt...

Och om nån gör illa sig kan de inte ringa hem efter hjälp...

Usch - va tyst det är. Borde de inte komma snart?

Konstigt att S sover så länge...

Det är ju dags för lunch för länge sen och hon vaknar inte.

Nej - nu får jag nog köra iväg maken till fotbollsplanen för att kolla.

Så går jag och kollar lilla S. Kanske pillar lite på henne så hon vaknar...

Massor av mat

Det är mycket mat så här års.

Ibland när sommarlovet stundar brukar jag med fasa se an de ca 60 luncherna som ska tillagas innan skola och förskola tar över den biten igen.

Jo, jag tycker ju att det är kul att laga mat. Då och då. Men vardagsmaten som känns mer som ett måste än lust och njutning skulle jag gladeligen hoppa över stundtals.

Här hemma äts det liksom konstant nu. Stella startar dagen med välling och sen vill alla, även hon, ha frukost vid 8.30-snåret. Då beställs det antingen fil, gröt eller oboy med smörgås från sönerna. Det varierar från dag till dag. På förmiddagen kan det bli en och annan frukt till mellanmål. Klockan 11 vill Stella ha lunch, inte mycket senare för sen blir hon ogörligt trött och grinig.

Eftersom detta dock är lite tidigt för resterande familj blir det en till lunch-sittning vid 12-rycket.

Lagom till att den är undanplockad och diskad är det dags för Stellas mellis och lite senare antingen fika eller mellis för de andra barnen.

Sen är det middag med en eller två sittningar, kvällsmacka och avslutande vällingflaska. Nånstans mitt i alltihop kläms det varma sommardagar in en och annan glass, nån kanna saft och kanske några mariekex.

Det går liksom runt, runt och kylskåpet är inte stängt många minuter under en dag.

Jag säger bara "Tack och lov för att man har diskmaskin". Det måste ändå vara Guds gåva till barnfamiljerna. Den, tvättmaskinen och SVTs Barnkanalen. Vid den sistnämnda kan de yngre förmågorna ibland fastna och för ett ögonblick glömma att det får plats mer i magarna eller tarvas något annat överhuvudtaget.

Trist

Jag drömmer lite om lustgasen jag fick under förlossningen.

Om hur den får kroppen att domna bort en stund. Glömma värk och obehag.

Hur hamnade jag där?

Långsamt, smygande har värken tagit över. Jag har anpassat mig i högre och högre grad men för sakta för att erkänna det för mig själv. Jag har tänkt att om jag bara får sova så kommer allt att ordna sig. Då kommer jag att må mycket bättre i både kropp och sinne.

Dessvärre är det nog inte så enkelt längre.

En gång kanske det var det men den gränsen är sedan länge passerad.

Det trista med värk är att den suger musten och framförallt lusten ur allt.

Inget känns kul.

Och lyckas man uppbåda kraft att göra det man egentligen tycker är roligt så gråter man en skvätt när man inser att det inte är kul så länge. För att energin tar slut och värken tar över.

Den här bloggen skulle inte handla om sviktande hälsa. Det var aldrig tanken.

Den skulle handla om mitt liv med mina barn, min familj. Och så här låter det just nu:

- Varför ser du så lessen ut mamma? Undrar Noel i bilen. Jag hinner inte svara.

- Är det för att du har så ont i nacken?

- Mmmm... säger jag och nickar.

Han tar min hand i sin och pussar i min handflata.

- Luta dig mot mig, du. Säger Leo och stryker mig på ryggen.

Underbara ungar.

Bara de hela tiden får veta vad det är som är fel så är allt okej. Bara de inte hinner fantisera ihop något om att det är dem det är fel på eller att det är något annat hemskt som har hänt.

Då är allt som det ska.

Då kommer kärleksbetygelserna lite mellan varven. De ser, de vet och fortsätter med sitt - precis som sig bör.

Shit vad jag ska spela fotboll och studsa studsmatta när jag känner mig lite piggare. Bara lite bättre och lite piggare. Sen så.

Förstutrapp och nakenstuds

Gäststugan har fått en ny, fin entrétrappa. Äntligen. En "förstutrapp".

Det tog ett par år, då sommarens nattgäster fick bedriva balansakt på ett endaste provisoriskt trappsteg men nu är den på plats. Stor och inbjudande är den.

På var sida om trappan har jag planterat en rosablommande buske. Rosenspirea heter den visst och jag hoppas att rådjuren som brukar dröja sig kvar på den delen av vår ganska skyddade tomt inte ska gilla dem så mycket som jag.

Trappen ser inbjudande ut. Man vill sitta där i morgonrock med en kaffekopp i handen och titta på barnen när de gungar. Jag placerade genast en lykta på ett av stegen och känner att det måste stå ett par skor vid sidan av dörren. Helst ett par gummistövlar eller möjligtvis ett par träskor.

Konstnären bakom detta verk heter givetvis Anders och jag är glad att jag gifte mig med en man som utan vidare kan snickra ihop en fin trappa. Jag önskar att jag själv kunde.

Eller nej, förresten. Jag är bra på annat. Trappkonstruktion överlåter jag gärna till maken.

Idag regnar det. Mycket. Så dagen har inte inletts med någon nakenstuds eller nakenfrukost på altanen heller för den delen. Ja, jag förstår att jag måste förklara detta lite närmare.

Våra barn fullkomligt älskar att vara nakna. Kanske är det så med alla barn, jag vet inte, men jag tror att det i vår familj är lite mer utstuderat. Sönernas definition på en perfekt sommardag är att kunna springa ut nakna och studsa på studsmattan trots att det bara är tidig morgon. Därefter ska det inmundigas frukost på altanen i samma avsaknad av klädsel.

Ja, sen fortsätter dagen på liknande sätt. Finge de bestämma skulle de inte behöva sätta på sig något alls på hela dagen. Och nej, A och jag springer verkligen inte omkring nakna hela dagarna så det är inte vi som är inspirationskällorna till detta beteende.

Nåja, den senaste tiden har ändå en viss blygsel lagt sig över 8-åringens nakenhet och det är väl ganska naturligt för åldern. Så kanske är det sista sommaren som det förekommer nakenstuds där bägge bröderna deltar. Men lillasyster har redan invigts i den ädla konsten så helt påklätt lär det inte bli ännu på några år.

Till brorsornas store förtret kan hon emellertid inte studsa naken utan att passa på att kissa lite på mattan så vi jobbar på att få henne rumsren. Men det är en helt annan historia.

Bråkstakar

Inläggen duggar inte tätt nu. Jag vet det.

Allt annat tar liksom över och stunderna jag spenderar i ensamhet och någorlunda stillhet framför datorn är ganska få. Men jag vet också att så ska det ju vara i Juli. Datorn kan vänta en stund extra.

Musklerna värker. Alldeles för mycket för att det ska vara okej.

Men tids nog får jag väl en diagnos på det också så att det blir lättare att lyssna på kroppen - om inte annat.

När man är tillsammans dygnets alla timmar, veckans alla dagar är det klart att det ibland uppstår ett och annat irritationsmoment. Hur mysigt det än är med sommar och familjetid.

Det märks mest på bröderna. De är just inne i en period kantad av konflikter och trots att de älskar varandra mer än livet självt kastar de både hårda ord och saker efter varandra stundtals.

Lillebror retas. Precis som alla andra småbrorsor vet han exakt vilka knappar han ska trycka på för att få Leo att gå igång.

- Nooooeeeeeeeeeeeel!!!!! Skriker Leo högt för att få oss vuxna uppmärksamma på retet.

Leos taktik för att vinna sympati går i enlighet med hans personlighet via gråten.

När han blir tillräckligt frustrerad börjar tårarna trilla och han galer om hur orättvisa vi är, hur ingen tror på honom och hur han vill byta bror. Han kan vara kränkt och sur en lång, lång stund efter att konflikten är löst.

Noel är av den arga typen. Han får snabba utbrott, explosiva, som inte helt sällan går över lika fort som de startade. Tyvärr blir han ibland fysiskt arg på Leo och där går han naturligtvis över alla acceptabla gränser och förlorar stort - både hos Leo och oss.

Av någon anledningen känner jag att det är lättare att hantera Noels ilska än Leos ledsenhet och dramatik. Med tårar kommer en sorts skuld som jag har svårt att bortse ifrån trots att jag vet att han ibland spelar just på den känslan.

Nån lärde mig att man oftast har mest konflikter med det barn vars personlighet liknar ens egen mest - och i vårt fall stämmer det nog.

Leo är mest lik mig i sitt sätt. Noel har fler gemensamma personlighetsdrag med sin pappa.

Mitt i alltihop springer Stella omkring och undgår naturligtvis alla bråk, hårda ord och tårar.

Hon behöver bara lägga huvudet lite på sne och säga "Heeeeeeeiiiii" så är alla sams igen och glömmer bort vad det var vi argumenterade eller fajtades om.

Och mellan varven är det inga som helst bråk eller sura miner.

Idag har de spelat fotboll på HIP i full mundering med kompisar längre ner på gatan. Just nu ligger de i varsin saccosäck och kollar sommarlovs-programmen på TV.

Eller vänta....de gör de inte alls det. De låter bestämt som om de hoppar ner i saccosäckarna från sängen. Hur många gånger har jag inte sagt att de går sönder om man gör så???

Måste avsluta här.

Mvh,

Häxan Surtant

Trött

Att beskriva mig själv som trött nu vore en underdrift.

Det tar på krafterna att rodda runt tre barn själv. Dygnet hos barnens mormor bjöd visserligen på god mat som jag inte behövde laga själv men det är mycket att pyssla med ändå. Och natten innehöll alldeles för lite sömn upphackad i små, små perioder.

Att komma hem med trötta, hungriga barn och all packning till ett varmt hus där siste man ut glömt att spola (!!!!) är sedan lite tålamodsprövande.

För att inte tala om hur det känns efter att ha knatat till den lokala ICA-affären i solen för att fylla på kylskåpet och sen komma ut med kassar, tre barn, en cykel och en barnvagn bara för att upptäcka att det fullkomligt vräker ner.

Himlen öppnade sig. Vi sprang så gott det nu gick ända hem och ändå var vi som dränkta katter hela bunten innan vi tog oss in under tak.

Jag är fortfarande blöt i håret och det här är minst tre timmar sen.

Sen har lagat mat, packat upp, plockat och försökt underhålla trött och tandsprickningskinkig Stella i några timmar.

Nu har jag fibromyalgi.

Och så är jag en gnällkärring.

Flip-flop-lycka

-Jag skulle ju ha röda, jag. Det skulle verkligen passa mig.... Jag är ju röd, liksom....

Noel står lutad över en stor låda som innehåller flip-flop-tofflor. Och på ett sätt är det verkligen tur att han vill ha just den färgen eftersom det nästan uteslutande är röda par kvar i skobutikens flip-flop-sortiment.

Det är ju snart Juli månad och värmeböljan har hållit i sig sen midsommar så man får vara glad att det finns några kvar över huvudtaget antar jag.

Röda ska han nu i alla händelser ha.

Jag fiskar upp ett par som till synes är i hans storlek. Sulan är som sagt röd och själva plastbanden som går mellan tårna och över foten är i genomskinlig röd plast. Nästan så att de skiftar lite i rosa...

Så hör jag mig själv säga det:

-...Och du tror inte...jag menar...att de här är tjejskor...eller....?

Jag vill bita mig själv i tungan så snart jag hört stavelserna smyga ur min mun.

Jag menar inte det där. Alls. Eller gör jag det? Nej - det gör jag inte men orden kommer från en plats i mig som är rädd för att han ska få elaka kommentarer av nån grabb på lekplatsen eller vid badet.

Han tittar storögt på mig.

- Men mamma! Nu är du fånig. Det är inte alls tjejskor. De är röda och passar mig perfekt! Kolla!

Han provar dem och går ett varv i butiken.

-Som jag alltid har önskat mig...!!! Åhhhh... Mamma hör du hur de flippar och floppar när jag går? Det är det som är så särskilt med flip-flop vettu....

Jag blir varm i hjärtat av att se hans flippande och floppande över stengolvet. Så jag betalar 49:- för ett par röda sandaler av lycka och plast, tar min blivande sexåring i handen och travar iväg mot nya äventyr.

Han är liten min Noel men på många sätt mycket, mycket större än mig.