Allt annat tar liksom över och stunderna jag spenderar i ensamhet och någorlunda stillhet framför datorn är ganska få. Men jag vet också att så ska det ju vara i Juli. Datorn kan vänta en stund extra.
Musklerna värker. Alldeles för mycket för att det ska vara okej.
Men tids nog får jag väl en diagnos på det också så att det blir lättare att lyssna på kroppen - om inte annat.
När man är tillsammans dygnets alla timmar, veckans alla dagar är det klart att det ibland uppstår ett och annat irritationsmoment. Hur mysigt det än är med sommar och familjetid.
Det märks mest på bröderna. De är just inne i en period kantad av konflikter och trots att de älskar varandra mer än livet självt kastar de både hårda ord och saker efter varandra stundtals.
Lillebror retas. Precis som alla andra småbrorsor vet han exakt vilka knappar han ska trycka på för att få Leo att gå igång.
- Nooooeeeeeeeeeeeel!!!!! Skriker Leo högt för att få oss vuxna uppmärksamma på retet.
Leos taktik för att vinna sympati går i enlighet med hans personlighet via gråten.
När han blir tillräckligt frustrerad börjar tårarna trilla och han galer om hur orättvisa vi är, hur ingen tror på honom och hur han vill byta bror. Han kan vara kränkt och sur en lång, lång stund efter att konflikten är löst.
Noel är av den arga typen. Han får snabba utbrott, explosiva, som inte helt sällan går över lika fort som de startade. Tyvärr blir han ibland fysiskt arg på Leo och där går han naturligtvis över alla acceptabla gränser och förlorar stort - både hos Leo och oss.
Av någon anledningen känner jag att det är lättare att hantera Noels ilska än Leos ledsenhet och dramatik. Med tårar kommer en sorts skuld som jag har svårt att bortse ifrån trots att jag vet att han ibland spelar just på den känslan.
Nån lärde mig att man oftast har mest konflikter med det barn vars personlighet liknar ens egen mest - och i vårt fall stämmer det nog.
Leo är mest lik mig i sitt sätt. Noel har fler gemensamma personlighetsdrag med sin pappa.
Mitt i alltihop springer Stella omkring och undgår naturligtvis alla bråk, hårda ord och tårar.
Hon behöver bara lägga huvudet lite på sne och säga "Heeeeeeeiiiii" så är alla sams igen och glömmer bort vad det var vi argumenterade eller fajtades om.
Och mellan varven är det inga som helst bråk eller sura miner.
Idag har de spelat fotboll på HIP i full mundering med kompisar längre ner på gatan. Just nu ligger de i varsin saccosäck och kollar sommarlovs-programmen på TV.
Eller vänta....de gör de inte alls det. De låter bestämt som om de hoppar ner i saccosäckarna från sängen. Hur många gånger har jag inte sagt att de går sönder om man gör så???
Måste avsluta här.
Mvh,
Häxan Surtant
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar