På tu man hand

- Ibland när jag har sett en riktigt bra film så känns det som om jag får lite nytt liv, liksom...Som om jag blir en ny person.

Det är Leo som förklarar medan han kravlar upp i mitt knä. Där han nätt och jämt får rum nuförtiden. Men än så länge går det.

Vi har varit på "Harry Potter & Halvblodsprinsen". Bara han och jag. Tillsammans i biomörkret med en påse Ahlgrens bilar, vingummin och en flaska Mer Krusbär.

Supermysigt.

Filmen var verkligen bra. Jag har sent om sider blivit ett Potter-fan och ser nu med stor förväntan fram emot nästa film om drygt ett år.

Men det bästa med att vara själv med min äldste lille pojke är konversationerna som hinns med. Som får ta lång tid. Ta plats.

-Det är så skönt att vara själv en stund med dig, säger han på väg till bion.

- Särskilt utan Stella för då hinner vi prata.

Och det är ju sant. Man är bara en mamma på tre barn. Och ingen supermamma heller. Bara en vanlig som gör så gott hon kan och ibland räcker ju inte det.

Men då får man ta en tripp till Filmstaden, Skansen, Bowlinghallen eller parken med bara ett barn. Nån gång då och då räcker för att det ska finnas en känsla av att man ändå har lite egen tid med dem. Var och en åt gången.

Hur gör de som har fem eller sex barn? Den frågan ställer jag mig ofta.

"Har ingen aning" blir ofta svaret. Och det kommer jag aldrig få veta heller. För tre räcker utmärkt för mig. Jag måste liksom försöka hinna med dem jag har också.