Sommarens icke-existens

Det är nog den aspekten av sommaren som jag har allra svårast med.

Ibland smyger känslan sig fram mellan de lugna, sköna stunderna. Känslan av att inte existera. Att man liksom inte finns. Räknas. Behövs. Vilket är lite paradoxalt med tanke på att man har tre små liv som ständigt påminner en om att man behövs.

Men ändå. Ledighet och tyst teknik är lite ångestframkallande.

Liksom många andra ångestfyllda förnimmelser har även denna sin rot i barndomens land. Gårdagen. Den är gammal som gatan helt enkelt.

Jag pendlar också ska jag säga. Besviket kollar jag inkorgen i mailprogrammet bara för att finna att den är gapande tom, så när som på några spam. Samtidigt är jag rädd för att där ska dyka upp något brev om jobb, åtaganden och förfrågningar. Något som kräver mitt engagemang. Än så länge. Vill ju egentligen ha sommar ett tag till.

Men det är jobbigt att det inte kommer mail. Hur ska det gå i höst? Vill ingen ha mina tjänster längre? Vill ingen prata med mig?

Mobilen är ofantligt tyst.

Inte ett samtal på flera dagar, flera veckor.

Jo visst, nån liten syster, mamma och en och annan make har ringt - men inga jobbförfrågningar, inga roliga erbjudanden, inga kompisar som kommer med trevliga förslag.

Jag begraver telefonen långt ner i min djupaste väska och hänger in den längst inne i hallgarderoben. På något sätt hoppas jag att jag ska bli överraskad när jag plockar fram den och ser att jag missat tre-fyra samtal och har en massa trevliga meddelanden att lyssna av.

Men icke.

Den är tyst.

Alla är på semester, bortresta, på annan ort.

Den här veckan är nog den tystaste på hela året ur just den här aspekten .

Nästa vecka är jag själv på annan ort.

Säkerligen kommer telefonen att ringa som bara den då.

Och när jag kommer hem är mail-boxen överfull.

Men kan ju alltid hoppas.

Eller inte.