Minigolf

Idag är det mulet ute.

Det har regnat mycket inatt så det är ganska vått också.

Vad göra?

Det är inte så att det haglar av bra inneaktiviteter så här vecka 30 i sommar-Sverige.

Simhallen är semesterstängd. Bowlinghallen likaså.

På Cosmonova har de insläpps-stopp vid det här laget på grund av publiktrycket och leklanden vågar jag inte ens tänka på utan att få klaustrofobiska anfall. Vi har dessutom besök av storkusinen från Uppsala och det är inte helt lätt att hitta på aktiviteter som passar både en 15-åring, 5-åring, 8-åring, 33-åring och där det också funkar att ha med en 1-åring. Ganska klåfingrig sådan vill jag tillägga.

Så det blir (trumvirvel) ..... Minigolf!

Jag är inte helt oäven på denna icke erkända sport. Ojämn visserligen men stundtals bländande. Om jag får säga det själv. Och det får jag ju för det är min blogg;)

Min styrka är att putta. Både långt och kort.

Dessvärre är mitt tålamod min värsta fiende och misslyckas mitt första slag har jag svårt att komma igen på den banan utan går snabbt över till slarv- och slentrianslag.

Det var min pappa som invigde mig i minigolfens värld och sedan mitt fjärde levnadsår har det därför varit en självklar sommaraktivitet.

Jag minns hur spännande och roligt det var att gå ner till banan som då låg vid Studenternas idrottsplats om sommarkvällarna. Solen som sänkte sig i takt med att vi avverkade banorna en efter en. Myggen som man fick vifta bort med klubban eller poängkortets underlägg.

Pappa hade som sagt sällan bråttom. Det har han fortfarande inte. Så det var inga problem att låta mig slå minst sju slag på varje bana. Han själv däremot tog det hela på största allvar och var alltid ute efter banrekordet - även om han väldigt sällan slog det.

Med åren tog jag mig som sagt och vid ett par tillfällen har jag faktiskt slagit honom. Men de är få, de gångerna.

Idag ska jag ta dem. Allihop. Sen ska jag ringa pappa och berätta.