Kalender i december

Så är jag 34.

I all hast råkade jag fylla det i fredags. På något sätt kändes det rätt så obetydligt. Eller på de flesta sätt ska jag säga. Sen barnen kom räknar man inte sina egna år så noga. Jag räknar deras och försöker dra mig till minnes hur många år jag levt innan de kom.

Och hur det egentligen var då? Jag minns inte så väl längre...

Imorron är det den första december. Jag bläddrade i kalendern och funderade över hur man någonsin ska hinna jobba också under den månaden... Det är fulltecknat och nerkluddat överallt utan att jobben ens är inbokade. Visserligen trevligheter som Lucia-firanden, uppvisningar och adventsfikor - men dock - inte många luckor.

Apropå luckor så har jag idag färdigställt decembers traditionsenliga aktivitetskalender.

I vår familj har vi ingen adventskalender med små paket, russinpåsar eller choklad.

Nej - vi har en kalender med 24 små lappar och på var och en står det en "julig" sak som vi sak göra med familjen. Det kan vara lussebak, skriva julkort, pyssla, köpa gran, julmarknad, gå på julkonsert, göra pepparkakshus, göra julapelsiner, skriva önskelistor och stöpa ljus. NEJ! Jag bara skojade - inte stöpa ljus - nån måtta får det vara på dugligheten. Men dock de övriga aktiviteterna.

En månad om året är jag således en alldeles exemplarisk mamma när det gäller att aktivera mig med barnen. Ja, eller åtminstone fram till julafton - sen är mamman utpumpad och måste ligga i soffan och äta chokladpraliner hela jullovet.

Skämt åsido är det faktiskt alldeles strålande mysigt och stämningsförhöjande.

Är man ansvarig för kalendern har man dessutom förmånen att lite kvickt byta ut dagens "Stora Julmarknaden" mot "Kolla julfilmer" om man skulle råka vara för trött den dagen.

Vissa punkter har blivit tradition för oss i december trots att det kanske inte är så juliga. Såsom den årliga jul-bowlingen. Den är dödsviktig! I alla fall om du frågar Leo.

I år blir det dessutom ett jul-bad i simhallen och det kommer att vara mycket uppskattat.

Det viktigaste är ju naturligtvis att vi gör små och större saker tillsammans. Det behövs just nu.

Igår kväll när Leo skulle gå och lägga sig kramade han mig och sa:

- Tänk, mamma. Nu ska vi göra mysiga grejer ihop varje dag ända fram till jul...

Det var en varm och skön konstrast till hans tårar häromkvällen när han berättade att han saknade att vi gjorde saker tillsammans i familjen.

Ett tag, när jag kände mig som tröttast och sjukast tänkte jag hoppa över kalendern i år.

Nu tänker jag hoppa över nåt annat istället.

Skrattblandad gråt

Jag skriver nya sånger och sångtexter nu.

Därmed funderar jag också en hel del över mig själv och mina känslor.

Det är ju det enda jag kan skriva om.

Ju längre tid man levt, desto fler insikter får man.

Det är på gott och ont. Och det är just det där med gott och ont, sorg och glädje som just nu upptar mina tankar.

Jag är en känslomänniska. Vandrar omkring med själen som ett tunt lager utanpå kroppen.

Det är också på gott och ont. Men jag tror att jag nu vet att jag inte skulle vilja ändra på den saken. Om jag ens kunde.

Det skulle jag förlora så mycket på. Mitt konstnärskap till exempel. Min starka intuition och min förmåga att känna in andra människor.

Men jag kan sakna förmågan att enbart känna stark lycka. Eller låt mig förklara.

I de stunder då det strömmar stark lycka och varm kärlek genom min kropp - som när jag sitter med ett av mina sovande barn i famnen, stryker en hårtes ur pannan och smeker det lilla ansiktet med mina ögon - då känner jag först den där varma ilningen av lycka och sedan väller alltid tårarna fram. Obönhörligt och konsekvent.

Lyckan och sorgen går alltid hand i hand hos mig.

Eller om jag under en uteritt galopperar över en äng och känner den där underbara frihetskänslan fylla alla mina sinnen - så kommer alltid melankolin över mig så snart jag på djupet tillåter mig att känna efter.

Vår bröllopsdag - som är en av mina allra lyckligaste - var fylld av lika dela skratt som tårar.

På fredag när mina söner ska sjunga in advent i kyrkan kommer jag först att fyllas av en enorm stolthet och lycka - och sen kommer jag att snyfta och hulka mig igenom "Vi tänder ett ljus i advent". Och inte så där finstämt och stilla droppandes, nej det kommer att vara stört-floder och o-charmigt snorigt.

Och kanske är det bara så det är med livet. Kanske är det egentligen min största utmaning att bara acceptera att det är som det är.

Eller så måste jag öva mig att dröja kvar i den första känslan. Unna mig det. Strunta i efterföljet som naturligtvis någonstans egentligen bottnar i vetskapen om alltings förgänglighet. Bland annat.

Men det blir bra sångtexter.

Alltid något.

Plus i november

Jag känner härmed att jag är nödd och tvungen att lista lite positiva saker med det klimat, ljusnedsläpp och stämning som råder en måndag i november.

1. Ljus (i form av stearin)

Det finns all anledning i världen att tända horder av ljus. Hemma hos oss brinner det så ofta och mycket att tydliga sotmärken syns runt skruvskallarna som gipset i väggarna är skruvade med. Och skulle man lyfta bort tavlorna skulle ramens kontur synas alldeles förträffligt tydligt ändå.

På sommaren brukar en del höja ett frågande ögonbryn när jag envisas med att tända ljus även dagtid. Men nu alltså - ingen som helst invändning. Bränn på bara!

2. Brist på ljus (i form av dagsljus)

Bristen på solstrålar gör att den där soten jag talade om i tidigare punkt inte alls syns.

Dammtussar kan leva sitt glada liv i hörnen utan att man tänker på det och alla fönster i huset som borde ha tvättats för länge sen är höljda i ett barmhärtigt dunkel.

3. Snyggt mode

Eftersom det är höst och ännu inga minusgrader kan man klä sig i snygga höstkappor eller piffiga koftor, capar, schalar, handskar, chica stövlar, stövletter osv, osv. Än behöver man inte begrava sig själv i den bylsiga dunjackan, drabba frisyren med mössor eller trycka ner sina fötter i kängor som är allt annat än glamourösa.

Det är också långt mycket mer praktiskt när man ska åka och handla i en inomhus-galleria till exempel. Men slipper att omedelbart börja svettas floder och kan lugnt strosa omkring med sin höstkappa lite lätt uppknäppt.

4. Gummistövlar - (Tillägg till ovanstående punkt)

Dessutom gillar jag att jag fortfarande kan dra på mig gummistövlarna. Jag älskar gummistövlar. Särskilt om de är vita. Som mina.

5. Ingen julstress - än

Ännu så länge har inte stressen inför den stundande julen infunnit sig. Än är det sävligt och makligt tempo i varuhus, parkeringshus och på gator och torg.

Än spelas inte julmusik i varje offentlig miljö och än är det inte panik över att man inte ens påbörjat sina julklappsinköp.

Men - dessvärre behöver man bara glänta på kalenderns nästa veckoblad för att se att detta är en snart avslutad tidsfrist...

6. Födelsedag

Jag fyller år. Om några dagar. Så man får väl ändå säga att något gott har kommit ur denna i övrigt alldeles Gudsförgätna månad.

Och en sak är säker. Snart är ljuset åter. Så är det faktiskt.

Alldeles säkert kommer det först en tindrande jul och sen, bortom kröken - en vår.

Tänk det ni! Snart är det vår!

Rapport från kändisdjungeln

Nej, jag har inte varit på Micke Bindefeldt-fest.

Det var många år sen jag gästade en sådan. Det gör inte så mycket. Men visst skulle jag behöva lite mer glitter och glamour i mitt liv just nu. Dessutom kommer jag aldrig någonsin att glömma hur det kändes när den första "riktiga" kändis-inbjudan damp ner i brevlådan...

Oj,oj - det var något alldeles extra det.

Fast det var ju inte alls det jag skulle berätta om.

Nej, istället skulle jag berätta om hur 9-åringen varit på klassfest ikväll.

Disco med tema "Kändis". Pizza, snacks, glass och om de har tur en och annan tryckare och kanske puss.

Så - vad anser man är en kändis som 9-åring av idag?

Ja, Leo skulle i alla fall absolut vara Michael Jackson. Och man får väl onekligen tillstå att han är en kändis även såhär postumt. Det är ganska fantastiskt när ens barn upptäcker och verkligen gillar de artister och musiker man själv lyssnade på som barn och tonåring.

Således - shoppingrundan idag på nya Sollentuna Centrum innebar inhandling av skjorta, svarta hängslen, svart smal slips, och så det viktigaste - hatt. Ni vet, en sån där cool hatt man kan skjuta fram i pannan när man gör moon-walk.

Och moon-walk gör han faktiskt, 9-åringen, riktigt bra dessutom.

När jag fixade hans frisyr med gelévax berättade han lite i förbifarten att en av kompisarna i klassen sagt att han minsann inte kunde va Michael på partyt eftersom han har glasögon.

En blandning av sorg och ilska for genom min kropp. Förbenade ungar. Varför kan det inte bara få va kul och spännande att få gå på klassparty?

- Du, om han knystar nåt så korkat igen kan du hälsa honom att han inte är så himla lik en superstjärna själv - hörde jag mig själv säga.

- Nej, det har du rätt i...svarade L med ett skratt...

Nåja, nu var han inte ensam om att gestalta den bortgångne popstjärnan på kvällens begivenhet. Nej, inte mindre än 6 stycken grabbar hade samma idé om kändis.

Jackson Six alltså.

I övrigt var det två Amy Diamond, en Kiss-medlem, två Brittany Spears, tre Paris Hilton (!), åså en radda andra jag aldrig hann fråga innan jag blev utmotad i likhet med alla andra föräldrar.

Åh, vad jag hade velat vara kvar därinne. Se när de dansade, skojade. Hur det pirrade lite i magen på dem då och då. Se när min L bjöd upp I för femte gången. Och ändå varvade med E och S. Så att det skulle bli lite rättvisare.

Det senare var ju inget jag såg naturligtvis eftersom de flesta av oss föräldrar var bannlysta men jag fick det återberättat när han kom hem alldeles nyss.

Det och att han haft kul. Och kanske ätit lite för mycket.

Sen var det inget mer med det.

Det funkade att vara Micke J med glasögon.

Leos självkänsla sitter betydligt djupare än så.

Än så länge. Tack och lov.

Mamma + barn =

Igår hade vi lite matematik-övningar i soffan.

6-åringen fick klura ut vad 5+5 blev. Sen 6+6, 7+7 osv...

Han är inne i en riktigt vetgirig period och läser och räknar omvartannat.

Sen följer en konversation enligt nedan:

Pappan: Vad är mamma + pappa?

6-åringen: Barn! (Fniss)

6-åringen fortsätter: Barn + barn då?

Pappan: Bråk...;)

9-åringen: Vad är mamma + pappa + barn då?

Mamman: Familj!

Alla nickar och skrattar.

Paus.

Mamman undrar om hon ska våga fråga... Och gör det tillslut.

Mamman: Vad är mamma + barn då?

Svaret kommer blixtsnabbt från 9-åringen:

-Kärlek!

Mamman gråter en skvätt.

Sen tittar alla på idol.

2.10 x 2.10

Jag minns att jag tyckte den var ett himmelskt mjukt hav den gång vi fick den av mamma.

Vår säng.

2.10 bred och lika lång. Sömn i stor kvadrat.

När vi hade endast ett barn som ville sova mellan oss ibland märktes det knappt.

Sen fick vi vår andra nattsuddare men vid det laget sov storebror som en stock hela nätterna i sin egen säng på nedervåningen.

När nummer tre kom hade vi fortfarande nummer två i sängen med jämna mellanrum. 3-an sov dock ganska mycket i sin egen säng i början så det funkade.

Nu kommer minstingen alltid strax efter midnatt. Hon kastar sig därefter av och an och ska helst ligga på tvären mellan oss så att benen nuddar pappa och huvudet ligger på min mage. Eller arm eller vad som helst. 6-åringen kommer åtminstone varannan natt vid två-rycket.

För att fördela gracerna brukar jag lägga en kudde i fotändan så att han liksom ligger skav-fötters med dottern. Det gillar han dock egentligen inte. Han vill vara däruppe. Bredvid mig.

Allra helst.

Och skulle dessutom storebror komma lufsandes av nån outgrundlig anledning vid 4-snåret. Ja då känns plötsligt sängen inte så gigantisk längre.

Inatt väcktes jag först av Stellas ankomst, Sen av Noels. Den senare ankomsten väckte även S som trodde det var dags att gå upp och leka. Därefter väckte N mig från fotändan och sa "Mamma, kan du hålla om min fot lite? Så håller jag i din...Då blir det nästan som att vi håller varandra i händerna."

Mamman slumrar till.

"Mamma. Jag vill ligga däruppe bredvid er."

Mamman mumlar "Okej".

Mamman hinner nästan slumra till.

"Jag håller bara dig lite här vid örat mamma..."

"Mmmm..."

Stella vaknar igen av att N's arm ligger över henne och på mitt huvud.

N vänder sig om och somnar.

S är vaken ytterligare 40 minuter.

Mamman somnar efter ca en timme.

Och väcks ytterligare ca fem gånger av diverse kroppsdelar, skrik och nappletande.

Gäsp.

2.10x2.10. Störd nattsömn i stor kvadrat.

Besvikelse. Eller sorgen över det som aldrig blev.

Besvikelse. En sorg över förlusten av en dröm.

En förväntning. En tanke och en bild av hur något kunde ha blivit.

Människan värjer sig för besvikelser. Som om det vore nåt dåligt. Ett misslyckande.

Så man undviker att glädjas för mycket åt det förväntade. Utifall det skulle råka bli en besvikelse. Som om man verkligen kan skydda sig mot det.

Jag tror att man ibland missar lite av livets finaste upplevelser genom att INTE ta ut glädjen i förskott. Att i alla lyckliga stunder av väntan, längtan och förväntan lägga in en brasklapp.

Att hindra sig själv från att glädjas fullt ut för att sorgen och besvikelsen om att det förväntade inte blir som vi trott på så sätt blir lindrigare.

Talar jag i tungor?

Kanske.

Men jag vet att jag själv är ganska bra på det där med brasklappar.

Att inte våga vara lycklig fullt ut i nuet av rädsla för att det som bringar lycka ska tas ifrån mig, visa sig inte vara eller bli det jag trodde.

När jag blev gravid första gången minns jag att det någonstans var självklart att man inte skulle tala om det förrän den största risken för missfall skulle gå över.

Jag höll mig nog ganska väl till den tesen första gången.

Jag minns dock att en del släktingar drog efter andan när jag två veckor före beräknad förlossning bäddade i spjälsängen. Det fick man tydligen INTE göra. Och vagnen skulle man absolut inte ha hämtat ut innan bebisen var hemma. Bara det nödvändigaste skulle inhandlas. För att inte ta ut något i förskott.

Andra graviditeten utannonserades efter ca 8 veckor. Vi var redan föräldrar. Alla tillbehör fanns på plats och skrockande släktingar var något tystare.

Tredje graviditeten basunerade jag ut samma dag som stickan visade positivt. Jag tillät mig själv att drömma, fantisera och önska fullt ut. Jag handlade bebiskläder till en hel liten garderob innan vecka 30 och planerade en rosa barnkammare med vita spetsgardiner.

Vi beställde en klart lysande röd vagn som vi tog hem i väldigt god tid innan beräknad förlossning.

Jag njöt av tanken, bilden, drömmen och förhoppningen om den kommande bebisen.

Jag insåg att om jag av någon anledning skulle ha förlorat barnet, drömmen om bebisen, den förväntade bilden av vår framtid - så skulle sorgen inte vara lindrigare bara för att jag inte varit glad de stunder jag kunde.

Men har man råkat ut för besvikelser är man rädd. Och aktar sig för att glädjas för mycket åt det som råkar vara för stunden.

Det ledsamma med det är att man riskerar att missa glädjen både före och efter det att drömmen går i uppfyllelse.

Så ta ut glädjen i förskott, i nuet och i efterskott. Roffa åt dig allt du kan medan du kan.

Och när du förlorar en dröm eller går miste om det förväntade. Ta dig tid att sörja.

Man måste sörja färdigt för att kunna skratta igen.

Och det tar den tid det tar.

Kompis-torka

Jag har dåligt samvete för mina vänner just nu.

Hur god min vilja än är, hur mycket jag än längtar så får jag inte in allt i almanackan.

Jag är välsignad med många, goda, trevliga, fantastiska vänner.

Men för tillfället känns de flesta av relationerna som distansförhållanden. Vad göra? Vardagskvällarna känns omöjliga. Jag är för trött. Det kostar för mycket i energi och värk för att träffas sent en tisdag.

Ibland går det - visst - men väldigt sällan.

Helgerna fylls kvickare än en blinkning med allt annat än kompis-umgänge. Och snart är det jul.

Spontanitet är ett ord som inte längre existerar i livet känns det som.

Ska man få till en träff med väninnor gäller det att vara ute tre månader i förväg.

Sen till detta typiska sätt att umgås. Jag kan känna mig lite mätt på par-middagar där barnen helst ska klara sig på egen hand så de vuxna får äta ifred. Jag längtar efter annan typ av umgänge. Helst dagtid (för min kropp och min trötthets skull). Och allra helst där man hittar på nåt skoj ihop. Något som alla gillar.

Brunch och bus i Hagaparken.

Lek i simhallen med efterföljande hämtpizza.

Pulkaåkning och korvgrillning.

Skridskor på Norrviken med choklad och mackor.

Familjespa på Kolmården.

Julmarknad på Skansen.

Pepparkaksbak vid köksbordet.

Och där har jag plötsligt en hel lista med trevligheter.

Nån som vill hänga på?

Drömmen om en dotter

Då förut, innan hon fanns.

Innan jag sett hennes blå ögon, känt hennes doft, rört vid hennes kind.

Då kunde jag ibland drömma om hur det skulle bli när hon kom.

Hur det skulle vara att ha en dotter.

Då såg jag henne dansa runt en midsommarstång i vit Madicken-klänning.

Jag kunde känna hur mina fingrar flätade hennes hår.

Jag drömde om hennes porlande skratt och om hennes kavata upptåg.

I mina tankar var hon en mjuk liten varelse med skinn på näsan, solblekt hår och ögon fulla av liv. En liten jag fast ändå sin egen.

Hon skulle få ett dockskåp. Det vackraste i affären.

Jag skulle sjunga för henne och vi skulle berätta hemlisar för varandra i hennes säng om kvällarna.

När hon var lessen skulle jag sluta henne i mina armar och säga att allt skulle ordna sig till sist. När hon var glad skulle jag skratta med henne.

I mina drömmar fanns en dotter. Sömndrucken, rufsig i ankellångt nattlinne.

En dotter i råttsvansar och med plåster på knäna och vilja i blicken.

En dotter att berätta allt för. Att ge allt till.

En dotter att älska.

I mina drömmar fanns en dotter.

Nu finns hon i mitt liv.

9-årsdepp & 6-årskris

Leo har kommit in i sitt 9-årsdepp.

Han har gått från att ha varit en ständig solstråle, utåtriktad, nyfiken på livet och att tycka precis allt är kul till en introvert, bräcklig och molloken varelse. Slokande med axlarna mäter han nu ca 134 centimeter över havet. Kroppsdelarna vill inte riktigt som han själv ibland. Han har ingen riktig aptit och har svårt att somna på kvällarna.

Inget är riktigt ordentligt kul.

Var tog min unge vägen?

Min strålande glada och positiva åttaåring? Som tyckte allt var skoj?

Det sägs inte så mycket om den här åldern. Kanske för att den inte är så utåtagerande utan snarare tvärtom vänder sig helt inåt. Att "krisen" liksom utspelar sig bakom en stängd dörr till nio-åringens rum. Perioden sägs pågå till ca 11 år om man har otur. Och sen börjar man närma sig tonåren. Frågan är vad som är värst?

Han är inte sur och deppig jämt, det är han inte. Därför vet jag också att det är helt okej. Ibland glimtar hans gamla jag till och jag skymtar hans innersta personlighet. När han får göra nåt kul experiment eller läsa nån bra bok.

Det blir många prat på sängkanten. Om att han känner sig osynlig. Ledsen. Ensam.

Fast han vet att han inte är det.

Vi pratar om döden ibland. Eller om uppfinningar.

Och det allra jobbigaste är att jag känner igen mig själv så väl i honom. Jag tror att just den där perioden var extra jobbig för mig när jag var liten. Jag fick två nya syskon i två nya familjekonstellationer strax innan den åldern. Sen var det tufft.

Noel 6-årskrisar parallellt med storebrors depp. Och om man är positivt lagd kan man säga att det är väl lika bra att ta alla jobbigheter på en gång.

Nu är jag inte riktigt sån. Utan känner mig ganska otillräcklig.

I bilen igår sa han:

- Mamma, jag önskar att jag fick börja om på Gula avdelningen på dagis igen...

(Småbarnsavdelningen där Stella går).

- Det är så konstigt för jag minns nästan inte hur det ser ut därinne på dagis och jag längtar tillbaka liksom.

(Mamman snyftar till och kväver en klump i halsen)

- Ja, ibland känner jag också så där Noel... Ibland önskar jag att jag bara fick krypa upp i någons knä eller bli omkringskjutsad i vagn, svarar jag sanningsenligt.

- Ja, jag med! Säger storebror drömskt i baksätet.

- Jag saknar min gosefilt...nästan varje dag önskar jag att den var hel igen.

(Mamman kväver ytterligare en snyftning)

Noel är lite mer utåtagerande och ilsken av naturen och just nu är han en utmaning ganska många gånger om dagen.

Och jag får dåligt samvete över att jag så många gånger sätter hårt mot hårt istället för att agera vuxet och gå med i hans behov av att vara liten igen. Förstå att det inte är kampen han är ute efter. Utan mig, min famn och min uppmärksamhet.

Men det är inte lätt.

Det är det inte.

Fast vem sa nånsin att det skulle vara det?

Familjemys

Nyss hemkommen från helg på Familjespa. Vildmarkshotellet och Kolmårdens djurpark.

Väldigt mysigt måste jag säga. Det är ju så fantastiskt skönt att åka till platser där allt är så anpassat för resande med barn. Där det finns lättillgängliga microvågsugnar, lekrum, biovisning och ett helt äventyrsbad och spa-avdelning för både vuxna och barn. Barnvagnsparkering utanför restaurangen och en hel arsenal med barnstolar.

Och ändå - trots att det är totalt anpassat för barnfamiljer - så är det fint, mysigt, vackert, lugnt och trevligt.

Utsikten från hotellet var andäktig och enormt vacker. Jag skulle kunna bo på det där hotellet enbart för utsiktens skull.

Vi badade med barnen i flera timmar och vattnet var så varmt i alla bassänger att tillochmed jag badade överallt utan problem.

Tillslut somnade Stella i sin badrock och vi satt och tittade på en rodnande solnedgång medan pojkarna plaskade vidare.

Dagen efter spenderade vi i djurparken. Långa stunder var vi helt ensamma därinne. Det kändes som att djuren var mer nyfikna och man kom dem lite närmare när det var så folktomt. Stella klappade och pussade getter, Noel fascinerades av tigrarna och Leo älskade chimpansernas bus. Själv tror jag att jag gillade delfinerna bäst. De berör alltid mig på något sätt. Jag blir gråtmild av att se deras samspel med varandra och med sina tränare.

Min man brukar säga att det är i vardagen man måste hitta guldkornen, att man inte alltid kan åka bort för att ha det bra i livet. Och visst stämmer det. Men man behöver lite utflykter från vardagen ibland också. För famijerelationerna blir starkare av gemensamma minnen och känslan av en solnedgång på ett familjespa spiller över på en trist tisdag.

Jag känner att jag har mer fokus på barnen och A när jag åker bort. Härhemma är alltid en del av hjärnan bland tvätthögarna eller i handlingslistorna. Även om jag för tillfället spelar Uno med grabbarna eller sjunger sånger för Stella.

Så det är bra att lämna alla måsten ibland. Bara för en stund.

Så att man tittar varandra i ögonen lite längre.

Och samtalar MED barnen - inte bara talar TILL dem som det så ofta blir annars.