Slutet och den goda fortsättning

"Gott slut" säger nån i en hast när jag lämnar av sonen på spontan innebandyträning på självaste nyårsafton.
Jag blir tyst.
Vet inte vad jag ska svara. Personen tar ingen särskild notis utan springer vidare ner på parkeringen.

Jag sätter mig i bilen.
Slutet är inte gott. Inte gott alls.
Inget känns gott denna årets sista dag.
När 2013 drar sin sista suck kommer det att vara mycket svårt att skrattande skåla och utbrista "Gott nytt år".

Nytt blir det ju vare sig det blir gott eller ej.
Annat blir det. Annorlunda. Nytt liv, nytt hem.
2014 blir mitt första år som ensamstående.
Men jag sluter ögonen och ber att det inte ska bli så ensamt.

Året som gått har varit det mest ensamma i mitt liv.
Och denna nyårsafton är den första utan A.

Jag har gråtit en flod. Varit så fruktansvärt arg och besviken och sårad.
Väntat, hoppats och hoppats ännu mer.
Känt mig värdelös och bortkastad.
Gråtit en flod till.
Vakat nätterna igenom och somnat in till mardrömmar som vägrat släppa taget.

Jag har haft så ont. Så fruktansvärt ont i kroppen.
Och ändå har min värk varit knapp märkbar i jämförelse med den i själ och hjärta.

Jag har hållit hårt, hårt i mina barn. Låtit deras andetag och värme hålla mig vid liv.
De har varit mina ankare.
Min mening och mitt fokus.

Jag har kämpat. Så hårt har jag kämpat. Hela 2013.

Och nu vill jag vila.
Jag vill bara andas och vila.
Jag vill omge mig med kärlek och lycka.
Bädda ner mig i värme och andetag som stannar kvar hos mig.
Jag vill ge all den här kärleken som bor inom mig till någon som älskar mig tillbaka.
På alla sätt.

Så kära 2014, kom med hopp och ljus och förtröstan.
Låt mig känna att det vänder.
Visa mig.
För just nu ser jag varken ett gott slut eller en god början.


Men ge mig hoppet om en god fortsättning.

Mellandagar

"Det var den bästa julen nånsin" sa hon när hon slog upp ögonen på juldagen.
"När är det påsk?"

Vi firade julen tillsammans. Trots allt.
Ändå.
Och barnen var så överlyckliga.
Korta ögonblick kändes det nästa som förr.
Ibland fick jag andas djupt för att behålla fokus och inte dras med i gråten som väntade i halsen.
Men jag gjorde det.

Mellandagarna har följt.
Och som ett sätt att varsamt ta farväl av huset och vårt gemensamma liv har vi haft vapenvila.

Tröttheten är bedövande så här nära slutet. Målsnöret.
Jag borde packa oändligt många lådor men kan inte riktigt förmå mig att komma igång.
Motståndet inom mig är tjockt. Ogenomträngligt.

När lugnet sänker sig och stormen inom mojnat...
När krigets larm blir avlägset och panikens klor släpper taget en aning kan man plötsligt inte se vad felet var från början.
Från distans vet man inte varför det började gå fel eller hur vägen hit kunde bli så sårig.
I efterhand undrar man om det verkligen kan vara värt det.
Är det det? Värt det?
Offret?

Och vad spelar egentligen roll i slutändan?
Inte mycket.
Inte mycket alls.

Tårarna rinner stilla.
Om en vecka är det över.
Livet här.
Och jag undrar om något någonsin kommer att kännas helt igen.

Hus av lycka

Jag försöker se mig själv i framtiden.
Eller bara om ett litet tag.
Försöker se mig själv leva i den nya lägenheten.

En ny lägenhet. Där inga golv knarrar eller vinklar är sneda.
Där alla fönster är nya och det är långt ner till marken.

Jag försöker se mig själv leva där.
Det är så svårt.

För mitt inre klär jag lägenheten i mina saker.
I mina färger och inreder med min själ.
Jag försöker med all min kraft att övertyga mig om att jag någon gång ska trivas.
Ändå.

Ett nytt kapitel.
Minnen att skapa.
Liv att leva.
På egen hand.
Min lägenhet.

Tre veckor.
En jul. Ett nyår. En trettonhelg.
Sen är det dags att lämna ett hem och försöka skapa ett nytt.

Jag kommer att sakna vårt kök mest.
Och vår trädgård om våren när häggen och syrenen bedövar med sin doft.

Vardagsrummet ska tydligen äntligen få en kakelugn.
Det gläder mig.
Och jag hoppas att den nya familjen lyckas förbli lyckliga i vårt hus.
För det är ett hus att vara lycklig i.
Ett hus man kan vara lycklig i.
Om man bara vill.

Så lycka till huset - med din nya familj.
Jag kommer att sakna.

Är inte

Jag drömde inatt att han höll om mig.
Så som han brukade.
Han stod bakom mig, helt intill med armarna tätt runt min kropp.
Ansiktet inborrat i min nacke, just där min hals möter min axel.

Helt omsluten av hans kärlek.
Helt omsluten av hans värme.

Det var så skönt.
Och jag var så lugn.
Paniken och ångesten var borta.
Allt var som det skulle. Som då.
Han var han, jag var jag.
Vi var vi.

Sen vaknade jag.
Och mindes att nu är nu.

Han är han.
Jag är jag.
Vi är inte.

Dödskamp

Hur blev det så här.

Jag undrar. 

Hur blev kärlek till förakt?

Vilken dag hände det? 

För jag kan inte minnas. Eller förstå.

Hur blev omtanke till likgiltighet?

När slog det om? 

Jag kan inte se när det hände.

Hur blev kärleksfulla ord till knivar som genomborrar själ och hjärta? 

Knivar som sedan för alltid hänger kvar i luften. Svävar mellan oss. 

Sårar och trasar. 

Och när den största kniven av dem alla utdelat sitt hugg finns där inga ord kvar. 

Inte ens några knivar. 

Då blir allt bara tyst. Tomt. 

Som om något slutligen dött. 

Som om kärleken och omtanken drar sin sista suck, sjunker ihop och försvinner ut i det tomma intet. 

Så finns där inget. 

Allt är trasigt. 

Krossat i tusen och åter tusen bitar.

Hur blev det så? 

Hur kunde det bli så?

Av kärlek, omtanke och löften om nöd och lust. 

Blev knivar. Blev inget. 

Blev tomhet.

Måste orka dit

Jag grubblar över varför jag mår så dåligt.
Varför sorgen är så bedövande.
Borde jag inte bara tycka att det är bäst det som sker?
Kanske gör jag det, där längst under allt annat.

Någon undrade om jag ville ha honom tillbaka.
Jag frågade vem hon menade.
Vilken person hon pratade om?
Den jag älskade i 20 år eller den som lämnade mig
och nu är någon annans?

Han tillhör någon annan.
Jag tillhör ingen.
Den jag älskat i 20 år, varit gift med i 15 år, pappan till mina barn
är nu någons ...pojkvän.
Eller vad kallar man det för?

Det är en mycket märklig känsla - detta att man fortfarande sitter fast
i någon som  valt något annat.
Jag vill inte sitta fast längre.
Jag vill omge mig med människor som tycker om mig.
Som tycker att jag är viktig och betydelsefull.
Som får mig att känna mig älskad och prioriterad.

Jag vill inte känna mig bortvald och värdelös längre. Ersatt.
Jag vill inte.

Jag köper mjuka kuddar och varma filtar till mitt nya hem
och tänker att jag bara måste orka dit.
Orka lite till.
Sen kanske jag kan börja mitt nya liv.
Och i det livet ska jag återigen känna mig oerhört värdefull och älskad.

Värst är

Det är som om han är mer än ett år före mig i processen.
För mig försvann den allra minsta strimma hopp jag hade bara för ett par veckor sedan när skilsmässan (nästan) blev ett faktum och den realitet att han verkligen gått vidare uppdagades.

Jag är kvar här i vårt liv. I vårt vi.
Han är borta. Han bor inte här längre.
Och ändå är han överallt. I husets alla skrymslen och vrår. I barnen.
Ibland är hans frånvaro nästan fysisk.

Han är mer än ett år bort. Ett år från mig och oss.
Och kvar är jag och känner mig på alla sätt och i alla avseenden fortfarande gift.
Och därför så ointagligt sårad över att han nu är hos någon annan.

För mig är det "redan".
Och jag undrar hur han lyckades radera mig. Bortse. Se bort.
Och jag undrar om det inte känns...ovant och konstigt åtminstone.

Men förmodligen inte.
Kanske bara skönt och självklart.
Och det gör också obeskrivligt ont.

För kvar i vårt gamla liv är jag och försöker le när S sätter russin i lussebullarna och N och L och jag spelar UNO på fredagskvällen.
Jag vill inte ha jul. Alls.
Barnen vill såklart. Och häromdagen när jag pratade med pojkarna om julen och hur vi skulle göra och hur svårt det kändes så spände 13-åringen ögonen i mig och sa:
-Så ni kan inte ens stå ut med varandra en enda dag...
Sen gick han in på sitt rum. Igen.

Jag står inte ut en enda dag. Utan.
Varje dag är en kamp. Varje timme är en kamp.

Det är värst när jag vaknar. Sen fixar jag frukost, påminner om tiden, hjälper till med tandborstning, påminner om läxböcker och gympapåsar.
Sen blir det tyst. Har jag tur har jag något jobb som måste göras så att tiden går och mina tankar kräver närvaro. Annars blir det tyst. Och jag gråter medan jag plockar ur diskmaskinen för att jag inte orkar mer.
Sen är det värst i bilen. Det är tyst och ensamt även om radion är på. För han ringer inte längre och kollar hur det är. Jag kan inte ringa och berätta att N tappat bort sina handskar igen.
Det är tyst.
Sen är det värst på eftermiddagarna när jag är så bedövande trött men inte kan ge efter för den känslan. Utan måste fixa livet som trebarnsmamma och taxirörelse.
Sen är det värst när jag lagar middag.
Jag tänkte alltid på honom när jag lagade mat. Försökte laga mat som han tyckte var bra och nyttig. Väntade hem honom. Men nu är det ingen som ska komma hem.
Det är ingen som vill komma hem till mig längre.

Sen är det värst när barnen har somnat. Då är värken i kroppen, tystnaden och ensamheten så bedövande att det är bortom metaforer och jämförelser.

Det värsta är att vår tvåsamhet inte finns längre. Att han numera är tvåsam med någon annan. Att han äter lunch, skrattar med och bryr sig om någon annan. Att någon annan vet vad han planerar, får dela och är viktig och betydelsefull. Är kärlek.
Det är värst.

Varje dag.
Varje timme.
Varje minut.
Är värst.

I den stora sorgens famn är jag buren

Jag är buren
i den stora sorgens famn
Och ibland vill jag bara krypa ihop som ett barn
och låta den omsluta mig och uppfylla mig helt

Den är ändå så överväldigande
jag orkar inte streta emot
vill bara sluta kämpa och låta den skölja över mig som en flodvåg

Dränka mig, svepas med. Bort.
Låta den äta mig inifrån och ut
så kanske själva kampen åtminstone upphör

Bara ge efter
ge upp

Men så står det någon här
rycker mig i armen och säger
Släpp inte taget
Släpp inte efter

Någon ber om frukost
Någon undrar om jag kan skjusta
Någon undrar om de kan hjälpa
Någon frågar vad jag behöver från mataffären
Så jag stannar

Men ibland
Ibland vill jag bara sjunka
Låta mörkret omsluta mig och ge efter
Lägga mig i den stora sorgens famn
och låta den bära mig
Krypa ihop som ett mycket litet barn
och sova tills vintern blir vår

Jag visste redan då

Vi åker bil, jag och min dotter.
Som alltid ber hon mig att sätta på min senaste skiva.
Jag brukar protestera eftersom jag hört den ganska många gånger vid det här laget.

Men denna gång faller jag till föga och matar in cd-skivan i bilens stereo.
Dottern kan sjunga med i alla texter.
Det värmer i mig fastän vinterkylan bildar frostiga mönster på vindrutan och jag får stanna en extra gång för att skrapa bort dem ur sikte.

Så kommer sångerna lite längre in på skivan.
Och jag är tvungen att stanna bilen eftersom insikten sköljer över mig så starkt att jag har svårt att hålla fokus på vägen.
Jag hör mig själv sjunga om den skilsmässa jag nu går igenom.
Trots att skivan är inspelad för snart 3 år sedan.

Jag hör mig själv sjunga om det jag nu upplever.
Och det är med en oerhörd sorg jag konstaterar att jag visste redan då att han var på väg.
Inte så medvetet kanske - helt uppenbart inte så medvetet - men någonstans hade det trasiga redan då tagit över och jag kände att han var på väg ut ur det som var VI.

En av de vackraste sånger jag vet är "I can't make you love me" av Bonnie Ryatt. Och min önskan var att skriva en svensk text till den vilket jag såsmåningom fick tillstånd till.
Så den fick vara med på skivan.
Och nu plötsligt - 3 år efteråt - handlar den sången med titeln "Ingenting jag säger" om mitt liv som det varit det senaste året.
Och i texten till "Se på mig som då" beskriver jag redan det som gått förlorat och att jag inget hellre önskar än att få det tillbaka.

Jag visste. Men trodde aldrig att det skulle bli verklighet. Trodde att han behövde mig lika mycket som jag behövde honom. Älskade mig som jag älskade honom. Och att vi bestämt oss för att det alltid skulle vara vi - oavsett.
Jag sjöng om det då men jag hade ingen aning o hur ont det skulle göra.
Kunde inte föreställa mig hur bottenlös sorgen och övergivenheten skulle kännas.

"Mamma - varför gråter du?"
Jag snörvlar till och säger
"Jag är ledsen över att pappa och jag inte ska bo tillsammans längre"
"Ja, det är jag med....Men du vet - när jag är lite större, då ska vi ju skaffa en hund. Eller hur mamma?"
"Vi får se" säger jag och ler mellan tårarna.

Sen kör jag vidare.

Advent

Det är adventsfrukost.
För sista gången har jag gjort adventsfint i vårt hus.
Orkade nästan inte. Men Stellas lysande ögon när stjärnorna och ljusstakarna tänds är värda alla sista kraftansträngningar i världen.

Så jag försöker göra en mysig adventsfrukost. Med tända ljus och pepparkakor som extra guldkant. Julmusik i högtalarna och så ska vi tända första adventsljuset. Barnen läser vers medan de tänder. Precis som traditionen bjuder.
Sen sitter vi där och knaprar på pepparkakorna och tittar på varandra under tystnad.

För det blir inte bra. Det blir inte mysigt. Det är ett stort hål i våra traditioner och alla ansträngningar till trots gapar det så stort att ingen av oss förmår att ens försöka låtsas.
På stolen som är A´s sitter nu Stella och skruvar sig.
Jag dukar så numera som för att balansera oss. Som för att försöka göra det mindre uppenbart att han fattas.

Men det hjälper inte.
Han fattas.
Hela tiden.
Och på hans stol vill egentligen ingen sitta. Inte ens jag klarar det särskilt bra.

Han spenderar sin adventsmorgon någon annanstans. Äter frukost med någon annan.
Och inga ljus eller pepparkakor eller adventsstjärnor i världen kan väga upp det faktum att han inte är här.

Framför mig ligger julen som ett oöverstigligt berg av ångest och förtvivlan.
För om adventsfukosten känns såhär - hur ska då inte julen te sig?

En månad kvar i det här huset. Mitt hem. Och varje gång jag kör in på uppfarten stannar jag upp och tittar på det extra länge. Som för att bevara det i hjärtat förevigt.

Som för att bevara vårt liv som det var i mitt hjärta.
Det där hjärtat som nu är så sargat.

Det är advent.
För sista gången i vårt hus.