Estetik och funktion i skön harmoni

Jag är pedant.

En aning fåfäng också.

Estetik är viktigt för mig men det handlar faktiskt inte bara om yta. Alltså jo visst - det estetiska är ju ytligt men för mig är det mer än så.

Det är liksom en sorts kärlek. Omtanke.

Yta med inre förankring.

Skal med hjärta.

Jag älskar Italien. Där är alla sinnen viktiga. Smaken, lukten, känseln, hörseln och synen.

Maten ska både smaka, dofta och se god ut.

Alla komponenter är lika viktiga och förstärker helhetsupplevelsen.

Det är viktigt vad man har på sig. Inte bara ur status-synpunkt utan också för att det sänder ett budskap om att jag tycker att den jag möter är betydelsefull. Att jag tycker om mig själv och tar hand om mig själv.

Det är viktigt hur det ser ut runtomkring en för att det spelar roll vad man vilar sina ögon på, vad ens sinnen upplever. Det bidrar till helheten. Till livet. Och man hyllar det!

Så känns det när man är i Italien. Visst, jag förstår att inte alla Italienare går omkring och medvetet tänker så hela tiden. Men atmosfären och kulturen andas av det vackra i livet. Och det är jag avundsjuk på.

Här i Sverige hyllas funktionen. Det må vara hänt. Men på min lista kommer inte alltid funktionen först får jag erkänna. Den kan komma på andra plats och tillochmed ännu längre ner ibland till förmån för det vackra, estetiska och njutbara.

Inte alltid så smart kanske. Men njutbart.

Idag har jag köpt nåt som innefattar både det estetiskt njutbara och det enkla, funktionella.

En MacBook.

Teknik är inte min grej. Inte alls. Men ska det vara teknik så får den vara snygg. Och vit som denna. Så att den harmonierar med omgivningen.

Den kostade lika mycket som den där galet dyra gustavianska fåtöljen med fotpall jag tillslut efter många års suktande köpte. Och jag kommer att älska dem båda lika mycket.

Det bästa är att jag nu kan sitta i ovannämnda fåtölj med datorn i knäet. Så man kan säga att jag just ökat användarvänligheten för fåtöljen och därmed även dess värde.

Jag passar där i min fåtölj med en vit dator i knäet.

MacBook - för det är jag värd.... ;)

Bikt

Pappa är inlagd igen.

Han har fortfarande lunginflammation och har nu dessutom fått svamp i lungorna.

Allt på grund av att hans immunförsvar är obefintligt och på grund av att jag fattade ett dumt beslut för någon månad sen.

Helsike vad jag plågas av dåligt samvete.

Han är njursjuk, min far. För drygt fem år sen fick han en ny njure av sin fru. En kärleksgåva värd namnet. Och med den nya njuren fick han ett helt nytt liv. Vi hade kanske hoppats att det skulle räcka lite längre. Ett donerat organ har kortare livslängd än ett som alltid funnits i kroppen. Hur länge det fungerar kan man tydligen inte sia om. Det kan röra sig om allt ifrån ett par år till nästan 20.

Nu är njurfunktionen nere i usla procent. Några snäpp från att han återigen måste genomgå dialys och starta sin väntan på att få en ny njure. Förhoppningsvis.

För några helger sen skulle jag till Uppsala. Träffa några kompisar, låta barnen vara hos pappa och fru under tiden.

Stella var lite halvsnorig och jag var tveksam. Tänkte på att pappa ju är känslig. Men jag ville så gärna. Längtade ut. Ville inte sitta hemma själv den helgen.

Så jag packade ihop barnen och for ändå. Chansade på att det skulle gå vägen. Att det inte var nån fara med Stellas förkylning.

När jag kom hem till pappa, U och barnen från middagen hade Stella 40 graders feber.

Inte för att det hade märkts eftersom hon då sov.

Men ändå.

Jag borde aldrig ha åkt. Jag skulle aldrig ha åkt.

Stella smittade pappa med RS-virus. Något som vuxna aldrig får eller känner av mer än som en förkylning. Men har man utslaget immunförsvar blir saken givet en annan.

Dessutom fick han in bakterier i kroppen som gjorde att hans lunginflammation både blev virus-orsakad och bakteriell.

Antibiotikan har inte bitit, hans allmäntillstånd försämrats, hans syreupptagningsförmåga gått ner och han njure mår skit.

För att jag fattade ett själviskt beslut.

Jag vet att han kunde fått baciller från var som helst, att jag omöjligt kunde förutsett detta. Jag vet att om jag ringt och frågat vad han själv tyckt den där lördagsförmiddagen så skulle han tveklöst sagt - Äsch! Kom hit ändå vettja"

Jag vet.

Ändå lider jag helvetes kval nu över att jag inte lyssnade på den där lilla rösten inom mig som sa att det nog inte var på väg åt rätt håll det där med Stella.

Att jag borde stannat hemma.

Att jag inte lyssnade på min intuition.

Fy fabian.

Jag har bett både Pappa och Gud om förlåtelse.

Pappa säger att jag absolut inte kan klandra mig själv. Kanske håller Gud med.

Men jag själv.

Jag kan inte förlåta mig själv.

Mamma med rätt att skryta

- Mamma, idag har jag inte spelat fotboll på hela dagen. Jag har bara varit med H.

6-åringen är lite uppspelt när jag hämtar honom från skolan.

- Jaså, men du älskar ju att spela fotboll... säger jag som har hört hur de andra småkillarna ropat och lockat på honom från planen.

- Jo, men jag gillar ju H också...

Såklart. Vad gör man inte för kärleken. Kompromissar. Så är det ju. Och det kommer inte att vara något undantag för Noel.

Ändå försöker jag lite fint påpeka att han ju inte behöver försaka fotbollen helt under rasterna, att H säkert gillar honom ändå.

- Jag gör som jag vill! Fräser han bestämt till svar. Sen är det inget mer att orda om den saken.

På kvällen är det hans allra första skoldisco och H har lovat att de ska dansa.

Väl hemma igen ligger han som en liten ostkrok på hallgolvet. Han har ont i magen av all pizza, alla chips han tryckt i sig. Men han har ett saligt leende på läpparna och hans kinder är rosiga av alla danser med H. Alla pussar.

Och jag är salig för att jag får uppleva hans pirr i magen. Hans allra första pirr.

Han är snygg min Noel. Ja, jo jag vet att jag är partisk men det slår mig ändå då och då att han är en 10-poängare i daning. Lång, smidig, smal. Blont hår i cool, lång lugg som han blivit så bra på att stryka ur pannan. Ögon fulla av liv, nyfikenhet. Rak näsa, fin mun.

Nåja, lilla H är en oerhört söt liten svärdotter måste jag säga. De passar fint ihop.

Idag har vi varit på förhandsvisning av "Äpplet & Masken", en animerad långfilm. Men inte vilken som helst. Nej, i denna spelar äldste sonen Leo Cherrytomaten Bjarne och den är regisserad av ingen mindre än Josef Fares. Faktiskt har Leo även lånat ut sin röst till den mindre rollen "Barnäpplet Kevin" alldeles i slutet av filmen.

Kanske kommer filmen inte bli någon kassa-ko, storyn är lite tunn och stundom tycker i alla fall lillebror Noel att tempot är för långsamt.

Men oj vad häftigt det är att höra Leos insatser. Det låter precis som...på riktigt! Han är alldeles strålande i sina repliker. Allt tevetittande har sannerligen burit frukt får man ändå tillstå.

När hans namn rullar förbi i eftertexterna jublar vi och klappar i händerna.

Josef Fares - Äpplet Torben

Pia Johansson - Masken Sylvia

Claes Malmberg - Äpplet Tommy

Svante Turesson - Körsbäret Bo

Leo Wågberg - Cherrytomaten Bjarne

osv...

Stort.

Nu har jag skrutit nog för idag.

Fast om inte jag förbehållslöst tycker att de är alldeles oerhört fantastiska -

Vem ska då göra det?

Det är min skyldighet - och min rättighet.

Tack och lov.

ps/ Efter badet idag satt Stella på handfatskanten, dinglade med benen, doftade lika ljuvligt som hon såg ut och sjöng hela sången "Var är Stella, Tittut!" alldeles på egen hand med rätt melodi och rätta ord. Kände att jag måste lägga till det. I rättvisans namn;)/ds

Fibro-kurs

Det är ganska ljust i rummet. Det luktar offentlig omvårdnad och specialistkunskap. Gardinerna är mörkt röda. Möblerna i ljus björk. Jag tänker att man nog ansträngt sig för att det ska kännas trevligt härinne men kan inte sätta fingret på vad det är som gör att man misslyckats.

I en halvcirkel sitter 12 kvinnor och tittar på en läkare som håller föredrag.

Alla har olika sätt att sitta på och många byter sittställning ganska ofta. Ställer sig upp mellan varven. Så även jag.

Alla har ont.

Vissa värre än andra. Det syns.

Smärtan är så påtaglig i rummet att det känns som om väggarna kryper närmare för varje kvävd suck som någon utandas. Jag vill inte vara där. Jag vill inte vara en av dem. En av de där sjuka, bittra, missförstådda, utförsäkrade... Jag ÄR ju inte en av dem. Faktum!

Inuti i mig skriker det. Jag lägger märke till att min puls är hög. Den är liksom inställd på flykt. Paniken tilltar.

Jag sväljer och försöker stint fokusera på vad läkaren berättar om.

På en overhead visar han benmärgen, hjärnan i genomskärelse och förklarar smärtsignalernas väg genom märg och upp genom hjärnans olika centra.

Han beskriver hur kroppens eget system för smärtlindring fungerar och vad det är som inte fungerar hos sådana som oss. Fibro-patienter.

Det är en neurologisk defekt, får vi veta. Ingen bot finns. Men lindring och det behöver inte innebära konstant smärta resten av våra liv.

Jag är den enda som jobbar därinne. De andra är sjukskrivna.

Har jag mindre ont än de? Jag vet inte... Kanske tror jag inte det.

Men jag har annan typ av jobb än de har haft. Därför kanske...

En berättar att hon inte tycker det är riktigt värt att leva längre. För hennes läkare har sagt att det kanske blir bättre först efter 60 då man är mindre rörlig i sina leder...

Hon vill fylla 60 imorron.

Och jag vill bara åka hem.

Hem till mina barn och fortsätta leva.

Som vanligt.

Bara det onda dämpas eller om topparna kapas lite grann så går det bra. Funkar.

Jag tycker att det har vänt. Lite i alla fall.

Och när det blir varmare ute kommer det att vara lättare. Det är jag övertygad om.

Jag lär mig ändå mycket på kursen. Den ska pågå under 12 onsdagseftermiddagar.

Men jag är livrädd för att jag ska känna mig mer sjuk av att gå dit. Mer lessen.

Jag vill hellre gå en Glad-kurs än en Fibro-kurs. Eller en vin-provar-kurs. Eller en italienska-kurs. Vilken himla kurs som helst faktisk.

Hellre.

Noels P1:a

Han står längst framme vid luckan.

I lånad ridhjälm häver han sig upp på tå och säger:

-Jag tar gärna Domino, det tycker jag är en väldigt bra häst för en kille som mig.

Några av de små flickorna runt omkring fnissar till lite.

Det bekommer honom inte. För han får Domino.

Om det tycker mamman också. Domino är stallets mest pålitliga och ambitiösa häst. Faktiskt ingen ponny men bara två centimeter över den gränsen. Således ingen jätte till häst.

Mamman hjälper honom upp i sadeln. Får snurra stiglädren ett extra varv eftersom hålen inte räcker till 6-åringens ben. Han vet numera hur man håller tyglarna och ser förväntansfullt mot instruktören. Jo, nu säger hon att det är dags att gå fram i höger varv. Mamman får gå bredvid men behöver inte längre hålla tygeln. Det är en lektion av det öppna slaget. Det vill säga - vem som helst får boka in sig, man lär sig de absoluta grunderna för att sedan få klartecken att börja i riktig ridgrupp. Men först måste man kunna rida lätt i traven. Det innebär att man sitter ned i sandeln vartannat steg hästen tar och reser sig ur densamma vartannat. Det kan tyckas som en enkel sak men alla som är nybörjare och försökt vet att så är inte fallet. Det gäller att hitta balans, takt och teknik fastän hästen springer.

Vi har gått några gånger på dessa öppna lektioner nu. I början tyckte han att det var svårt och blev arg på mamman när hon försökte förklara. Sen kom mamman på att om han sjöng sången "Tipp, tapp, tipp, tapp" för sig själv och satte sig ner i sadeln på "tapp" så kanske det skulle funka. Och plötsligt förstod han.

Motoriken och fysiken har alltid varit på hans sida. Snabbtänkt är han också.

Detta i kombination med en alldeles särskild samhörighet med djur gör sporten ypperlig för denna annars så fotbollsfrälste pojke.

I alla händelser kommer instruktören fram efter en stund och undrar om inte mamman tycker att det skulle va okej att han rider alldeles själv ett tag. För att prova.

Så blir det.

Och mamman får stå i mitten och se sin sex-åring trava med Domino runt manegen. I perfekt takt och med god balans. Då och då söker han lite förskrämt mammans blick. Men efter ett par "tummen-upp-tecken" sträcker han på sig och ler. Fortsätter rida. Själv.

Mamman är stolt och rörd och lite snurrig av att följa ekipaget med blicken runt, runt volten.

Efter lektionen säger instruktören att nu, nu får han gärna börja rida i grupp på riktigt.

En P1:a är han välkommen in i.

-Jag klarade det, mamma! Jag ska börja i P1:an!

Vi kramas, skrattar och skuttar tillsammans in i klubbhuset för att skriva in honom.

Lycka.

I bilen på vägen hem säger han undrande:

- Vad betyder P1a egentligen...?

- Ponnygrupp för de som rider 1:a året, förklarar mamman.

- Happ.

En stunds tystnad.

- Det spelar egentligen ingen roll vad det betyder, mamma, jag klarade det i alla fall!

Vånda

Så nu är jag utsläppt.

Andra dagen som alla är på sina respektive platser.

Och jag - jag håller på att försöka hinna ikapp mig själv.

Samtidigt som jag våndas över att detta är sista dagen som skolvalet är öppet. Det vill säga - efter idag är det betydligt svårare att ändra sig när det gäller äldste sonens framtida skolval.

Musikklasser - eller inte.

Vi har ju tackat ja. Alla var på.

Men igår kom rädslorna ifatt mig och jag kände att vi ju inte riktigt suttit ner och verkligen pratat igenom det här allihop.

Och plötsligt vände det. A ändrade uppfattning och vill inte längre chansa. Man vet ju vad man har men inte vad man får. Och nuläget är ändå okej. Bra.

Min ångest är liksom lika stor inför båda valen.

Så i det avseendet kvittar det.

Jag kommer att vara rädd oavsett. Men från och med imorron får jag koncentrera mig på det som kommer att bli bra med valet vi gjort.

Oavsett vilket det blir.

Leo själv vet ju inte. Hur ska han kunna välja? Veta.

Han tänker mest på bästisen B och kärleken I.

Musik är bra - visst. Men är sång det han föredrar eller är instrumentundervisning egentligen hans grej? Han vet inte...

Han kan ju inte föreställa sig hur det kommer att bli.

Han sa ju tidigare att han ville. Han kom över sin oro och rädsla för att vi var positiva - och nu när vi vacklar är det klart att han drar öronen åt sig.

Hjälp! Vet inte ni bäst mamma och pappa? Hur ska jag då veta?

Så vi måste ju besluta åt honom. Satsa, chansa och säga "Det här blir bra! Och blir det mot förmodan inte det så löser vi det då".

Det viktiga är väl att vi ger honom chansen. Eller ?

Det är så svårt att vara förälder. När man ibland själv inte känner sig mycket större än 9.

Akvariefisk

Jag trycker näsan mot rutan.

Den är kall och min andedräkt bildar en ring av imma på rutan.

Det ser fint ut därute. Alldeles vitt. Vitt, vitt, vitt och solen lyser faktiskt.

Tittar fram mellan molntussarna med jämna mellanrum.

Jag ritar en gubbe med fingret i ringen av imma.

Ger den en lessen mun.

Jag längtar ut.

På fjorton dagar har jag varit hemma med sjuk dotter i ca 10 av dem.

Det är inte bra för psyket. Och inte för affärerna heller.

Varken Totte eller Teletubbies hjälper längre och kan skänka mig en stunds tid för jobb framför datorn. Hon har liksom ledsnat på de där små figurerna som springer runt och sjunger konstiga sånger om hattar och sparkcyklar.

Jag har försökt introducera Alfons men det går inte riktigt hem. Än.

Ja, jag vet att ett barn under två år inte bör titta alls på TV. Men nöden har ingen lag. Inte vabben heller.

Tittar lite på face-book och drömmer mig bort bland bekanta som har arbetskamrater att eftermiddagsfika med. Eller brainstorma med.

Själv hoppas jag på att sönerna snart ska komma hem från fritids och kanske stimulera sin lillasyster lite. Och mig.

Men de har säkert så kul i pulkabacken med sina kompisar att de inte alls tänker komma hem än. Jahapp...Det är väl bara att börja planera middagen. Nej. Usch. Hjälp va tråkigt.

Duka klart bordet innan klockan slagit tre på eftermiddagen.

Dessutom står hokifilé med broccolimos på matlistan idag.

Yipiie! Kommer säkert sönerna att säga.

Vänta....Det finns lördagsgodis kvar i skåpet därnere...

Och imorron, imorron ska jag få gå till Öron-Näsa-Hals-specialisten med Stella och diskutera eventuella rör. Tjohoo!

Livet leker.

Suck.

Vårens första ord

Takdropp.

Våren första ord.

Så länge sen jag använde det. Säkert 10 månader sen. Minst.

Men idag tänkte jag det. Såg det. Hörde det.

Så blev jag tvungen att säga det högt för mig själv bara för att jag kunde.

Takdropp.

Lika fint som "snödroppe", "våril", "soldis" och "vintergäck".

Men först - takdropp.

Allra först.

Sen är det ingen hejd på de vackra orden.

Sen strömmar de ur alla frusna vrår och gömmor.

Leker, porlar och vaknar.

Allt det där kommer sen.

Helt säkert kommer det.

Men först detta enda, stilla. Tyst men ändå märkbart. Lovande.

Takdropp.

Att hämta Stella

Att hämta henne på förskolan är som godis för själen.

Det är mitt favorit-ögonblick på hela dagen.

Jag tycker om att smyga in så att jag hinner betrakta henne några sekunder innan hon upptäcker att jag kommit. Så att jag hinner se en liten del av det liv som är bara hennes. Den tillvaro jag inte delar med henne. Hon ser så kavat ut. Tillfreds. Glad.

Jag blir alltid lite tårögd så innan det svämmar över ger jag mig till känna.

Ibland viskar jag bara. Men ofta behöver jag inte ens göra det. Ibland är det som om hon märker min närvaro utan att jag behöver påkalla hennes uppmärksamhet.

Och när hon ser mig.... Det uttrycket....Jag skulle kunna dö för det uttrycket.

Jag skulle vilja dö med det uttrycket på min näthinna och i mitt hjärta.

Det är en sån ynnest att få se så mycket kärlek och glädje strömma ur ett barns ögon. Bara för att jag kommer.

Hennes ansikte spricker upp. Hon utropar "Mamma!". Pekar och skuttar ivrigt fram.

Innan hon springer fram till min famn måste hon berätta för alla att jag är där. Titta, titta Mamma!!!! Ropar hon till alla.

"Mamma a kommi!" Sen storskrattar hon och springer rakt i min famn. Hon lägger sina små armar runt min hals och kramar hårt. Sen lutar hon sig bakåt, lägger händerna på mina kinder och ser mig i ögonen med ett enda stort leende. Som för att kolla att det verkligen är sant. Att jag är där nu. Hennes mamma.

Innan vi går hem ska hon berätta för mig vad alla barnen och fröknarna heter. För hon kan säga allas namn nu. Och jag ska nicka och upprepa namnen.

Först efter det låter hon mig klä på henne overallen. Och innan vi går ut genom dörren vänder hon sig alltid om.

Stannar upp, vinkar en drottningvink,

ger fröknarna en stor slängpuss och säger

"Ejjå, Ejjå".

Sen går vi hem, Stella och jag.

Räkneverket

Ibland tittar jag på det lilla räkneverket som finns längst nere på bloggens sida. Jag förundras nästan alltid över att det tickat så pass sen jag tittade sist.

Fortfarande har jag svårt att riktigt greppa att det är några stycken som läser det jag skriver.

Jag menar - min blogg är inte publik eller marknadsförd på något sätt. Den bara...är.

Hittar man den så känner man mig troligen, har jobbat med mig eller åtminstone mailats med mig. Och ändå tänker jag att det nog är mest svärmor, moster D, syster yster och kanske en och annan nära vän som läser.

Det haglar ju inte heller av kommentarer på min blogg och kanske bidrar det till min känsla av att ingen läser. Men någon läser ju. Helt klart är det några som varje dag trycker in den här adressen och kollar vad jag skriver om. Ganska många per dag tillochmed.

Fast jag försöker att inte tänka så mycket på vem som läser.

Det är nämligen ganska läskigt.

Så jag fortsätter att skriva för mig själv. Och spar det mesta jag skriver i en mapp på datorn till barnen, eftervärlden - eller mig själv.

Ändå kittlar det någon nerv att ibland titta på det där räkneverket.

Och jag önskar nyfiket att jag kunde se vem som döljer sig bakom varje siffra och nytt besök.

Eller inte.

Jag vet inte. Men när den passerar 12000 ska jag fira med semla.

Tyst

Akut stämbandsinflammation. Praktiskt.

Särskilt om man lever mer eller mindre uteslutande på sin röst och på kommunikation...

Läkaren sa att det kunde ta två-tre veckor. Två-tre veckor!!! Det är helt uteslutet kan jag säga.

Totalt och fullkomligt uteslutet.

Skojigt blev i alla fall läkarintyget. Yrke: Speaker, Ordination: Röstvila.

Ska bli mycket intressant att se vad Försäkringskassan säger om detta.

Undrar om någon enda handledare på den myndigheten bedömt ett sådant sjukintyg tidigare. Jag menar, vi är inte så himla många i Sverige som har det som yrke.

Nåja, jag måste säga att ordinationen inte är helt lätt att efterfölja. Det är direkt tröttsamt att vara tyst. Eller att berätta för omgivningen att man egentligen borde vara tyst med nån slags oigenkännlig väsning.

- Oj, då!! Säger de och tar ett steg bakåt.

Vet inte om det är mina potentiella baciller de undflyr eller om jag låter direkt skräckinjagande. Trevligt är det i alla fall inte.

Ännu knepigare blir det när man behöver säga till på skarpen till sina barn. Är man en sådan med röstresurser som dessutom tenderar att använda dem i detta högljudda hushåll så räcker dessvärre inte en blick för att barnen ska foga sig.

Nej - man får gå till handgripligheter. Ja - lugn! Jag menar naturligtvis bara att när de inte lyssnar på uppmaningen (viskningen) att komma och sätta sig i bilen så får man bara ta tag i dem och lyfta in dem. Det går med en 6-åring. Med 9-åringen blir det värre men tar man tag i ett ben blir det fart på det andra.

1,5-åringen knatar som tur är alldeles av sig självt och eftersom hennes språk ännu inte är lika utvecklat som sina bröders är hon faktiskt mycket bättre på att läsa mina kroppssignaler, blickar och miner. Och när hon tidigare envisades med att plocka ur figurer ur Sång-påsen (varpå man förväntas sjunga den sång som figurerna symboliserar) så nöjde hon sig faktiskt med att jag gjorde rörelserna medan hon sjöng.

Det är helt klart inte min grej det här med tystnad. Inte alls.

Tur att man kan skriva av sig lite här på bloggen. Nu ska jag gå och rätta matteläxa.

ps/ Han har bestämt sig för att börja musikklass. Tjohoooo! Hjälp.../ds

Birro om skilsmässor

Det finns inga lyckliga skilsmässor.

Alla skilsmässor är ett nederlag och en sorg för alla inblandade parter och allra värst är det naturligtvis för barnen. När jag var liten fick jag ofta höra att mina föräldrar gått igenom just en "lycklig skilsmässa" och att det var sån tur för mig att de ju faktiskt inte var ovänner eller bråkade.

Jag minns att jag själv började beskriva min egen situation som skilsmässobarn just på det sättet. Så att man minsann inte behövde tycka så synd om mig.

Men det var inget lyckligt med att vara skilsmässobarn. Inte ett dugg.

Som vuxen och mamma stångar jag mig blodig för att inte mina barn ska få samma titel.

På gott och ont kan nog en och annan tycka.

Men ingen kan säga att jag inte kämpar. Eller att det är något lätt jobb att hålla ihop en familj.

Man glömmer lätt kärleken bland kräks, trasiga hushållsmaskiner, tvätthögar och slipdamm. Alltför lätt kan tyckas. Och sen förleds man av tanken att något skulle bli bättre på egen hand. Grönare på andra sidan.

Delar man ett barn så delar man allt. Livet.

Man har blandat sin gener och skapat en alldeles ny liten människa. Det borde räcka för att man ska älska sitt barns andra förälder livet ut.

Borde. Men det gör det ju inte alltid. Jag vet det. Och det är så sorgligt.

Jag vill lägga in en länk till en alldeles strålande krönika som Marcus Birro skrev häromsistens. Han är så bra med sina ord.

Håll ut. Håll ihop! Så länge det bara går.

Och om du går. Gör det först när du är helt viss om att du verkligen gjort allt för att få det att fungera. Allt.

Och blir du lämnad. Sörj så länge du behöver. Låt barnen sörja så länge de behöver. Men säg aldrig till dem att de har tur för att skilsmässan blev som den blev. Gråt och svär tillsammans med dem istället. Säg "Piss-skit-vademekum-också va värdelöst att det skulle bli så här". "Men det är vi föräldrar som skiljer oss från varandra - inte från dig. Aldrig från dig. Aldrig.

http://www.expressen.se/kronikorer/marcusbirro/1.1699689/marcus-birro-det-finns-inga-lyckliga-skilsmassor