Vånda

Så nu är jag utsläppt.

Andra dagen som alla är på sina respektive platser.

Och jag - jag håller på att försöka hinna ikapp mig själv.

Samtidigt som jag våndas över att detta är sista dagen som skolvalet är öppet. Det vill säga - efter idag är det betydligt svårare att ändra sig när det gäller äldste sonens framtida skolval.

Musikklasser - eller inte.

Vi har ju tackat ja. Alla var på.

Men igår kom rädslorna ifatt mig och jag kände att vi ju inte riktigt suttit ner och verkligen pratat igenom det här allihop.

Och plötsligt vände det. A ändrade uppfattning och vill inte längre chansa. Man vet ju vad man har men inte vad man får. Och nuläget är ändå okej. Bra.

Min ångest är liksom lika stor inför båda valen.

Så i det avseendet kvittar det.

Jag kommer att vara rädd oavsett. Men från och med imorron får jag koncentrera mig på det som kommer att bli bra med valet vi gjort.

Oavsett vilket det blir.

Leo själv vet ju inte. Hur ska han kunna välja? Veta.

Han tänker mest på bästisen B och kärleken I.

Musik är bra - visst. Men är sång det han föredrar eller är instrumentundervisning egentligen hans grej? Han vet inte...

Han kan ju inte föreställa sig hur det kommer att bli.

Han sa ju tidigare att han ville. Han kom över sin oro och rädsla för att vi var positiva - och nu när vi vacklar är det klart att han drar öronen åt sig.

Hjälp! Vet inte ni bäst mamma och pappa? Hur ska jag då veta?

Så vi måste ju besluta åt honom. Satsa, chansa och säga "Det här blir bra! Och blir det mot förmodan inte det så löser vi det då".

Det viktiga är väl att vi ger honom chansen. Eller ?

Det är så svårt att vara förälder. När man ibland själv inte känner sig mycket större än 9.