Noels P1:a

Han står längst framme vid luckan.

I lånad ridhjälm häver han sig upp på tå och säger:

-Jag tar gärna Domino, det tycker jag är en väldigt bra häst för en kille som mig.

Några av de små flickorna runt omkring fnissar till lite.

Det bekommer honom inte. För han får Domino.

Om det tycker mamman också. Domino är stallets mest pålitliga och ambitiösa häst. Faktiskt ingen ponny men bara två centimeter över den gränsen. Således ingen jätte till häst.

Mamman hjälper honom upp i sadeln. Får snurra stiglädren ett extra varv eftersom hålen inte räcker till 6-åringens ben. Han vet numera hur man håller tyglarna och ser förväntansfullt mot instruktören. Jo, nu säger hon att det är dags att gå fram i höger varv. Mamman får gå bredvid men behöver inte längre hålla tygeln. Det är en lektion av det öppna slaget. Det vill säga - vem som helst får boka in sig, man lär sig de absoluta grunderna för att sedan få klartecken att börja i riktig ridgrupp. Men först måste man kunna rida lätt i traven. Det innebär att man sitter ned i sandeln vartannat steg hästen tar och reser sig ur densamma vartannat. Det kan tyckas som en enkel sak men alla som är nybörjare och försökt vet att så är inte fallet. Det gäller att hitta balans, takt och teknik fastän hästen springer.

Vi har gått några gånger på dessa öppna lektioner nu. I början tyckte han att det var svårt och blev arg på mamman när hon försökte förklara. Sen kom mamman på att om han sjöng sången "Tipp, tapp, tipp, tapp" för sig själv och satte sig ner i sadeln på "tapp" så kanske det skulle funka. Och plötsligt förstod han.

Motoriken och fysiken har alltid varit på hans sida. Snabbtänkt är han också.

Detta i kombination med en alldeles särskild samhörighet med djur gör sporten ypperlig för denna annars så fotbollsfrälste pojke.

I alla händelser kommer instruktören fram efter en stund och undrar om inte mamman tycker att det skulle va okej att han rider alldeles själv ett tag. För att prova.

Så blir det.

Och mamman får stå i mitten och se sin sex-åring trava med Domino runt manegen. I perfekt takt och med god balans. Då och då söker han lite förskrämt mammans blick. Men efter ett par "tummen-upp-tecken" sträcker han på sig och ler. Fortsätter rida. Själv.

Mamman är stolt och rörd och lite snurrig av att följa ekipaget med blicken runt, runt volten.

Efter lektionen säger instruktören att nu, nu får han gärna börja rida i grupp på riktigt.

En P1:a är han välkommen in i.

-Jag klarade det, mamma! Jag ska börja i P1:an!

Vi kramas, skrattar och skuttar tillsammans in i klubbhuset för att skriva in honom.

Lycka.

I bilen på vägen hem säger han undrande:

- Vad betyder P1a egentligen...?

- Ponnygrupp för de som rider 1:a året, förklarar mamman.

- Happ.

En stunds tystnad.

- Det spelar egentligen ingen roll vad det betyder, mamma, jag klarade det i alla fall!