Att hämta Stella

Att hämta henne på förskolan är som godis för själen.

Det är mitt favorit-ögonblick på hela dagen.

Jag tycker om att smyga in så att jag hinner betrakta henne några sekunder innan hon upptäcker att jag kommit. Så att jag hinner se en liten del av det liv som är bara hennes. Den tillvaro jag inte delar med henne. Hon ser så kavat ut. Tillfreds. Glad.

Jag blir alltid lite tårögd så innan det svämmar över ger jag mig till känna.

Ibland viskar jag bara. Men ofta behöver jag inte ens göra det. Ibland är det som om hon märker min närvaro utan att jag behöver påkalla hennes uppmärksamhet.

Och när hon ser mig.... Det uttrycket....Jag skulle kunna dö för det uttrycket.

Jag skulle vilja dö med det uttrycket på min näthinna och i mitt hjärta.

Det är en sån ynnest att få se så mycket kärlek och glädje strömma ur ett barns ögon. Bara för att jag kommer.

Hennes ansikte spricker upp. Hon utropar "Mamma!". Pekar och skuttar ivrigt fram.

Innan hon springer fram till min famn måste hon berätta för alla att jag är där. Titta, titta Mamma!!!! Ropar hon till alla.

"Mamma a kommi!" Sen storskrattar hon och springer rakt i min famn. Hon lägger sina små armar runt min hals och kramar hårt. Sen lutar hon sig bakåt, lägger händerna på mina kinder och ser mig i ögonen med ett enda stort leende. Som för att kolla att det verkligen är sant. Att jag är där nu. Hennes mamma.

Innan vi går hem ska hon berätta för mig vad alla barnen och fröknarna heter. För hon kan säga allas namn nu. Och jag ska nicka och upprepa namnen.

Först efter det låter hon mig klä på henne overallen. Och innan vi går ut genom dörren vänder hon sig alltid om.

Stannar upp, vinkar en drottningvink,

ger fröknarna en stor slängpuss och säger

"Ejjå, Ejjå".

Sen går vi hem, Stella och jag.