Fibro-kurs

Det är ganska ljust i rummet. Det luktar offentlig omvårdnad och specialistkunskap. Gardinerna är mörkt röda. Möblerna i ljus björk. Jag tänker att man nog ansträngt sig för att det ska kännas trevligt härinne men kan inte sätta fingret på vad det är som gör att man misslyckats.

I en halvcirkel sitter 12 kvinnor och tittar på en läkare som håller föredrag.

Alla har olika sätt att sitta på och många byter sittställning ganska ofta. Ställer sig upp mellan varven. Så även jag.

Alla har ont.

Vissa värre än andra. Det syns.

Smärtan är så påtaglig i rummet att det känns som om väggarna kryper närmare för varje kvävd suck som någon utandas. Jag vill inte vara där. Jag vill inte vara en av dem. En av de där sjuka, bittra, missförstådda, utförsäkrade... Jag ÄR ju inte en av dem. Faktum!

Inuti i mig skriker det. Jag lägger märke till att min puls är hög. Den är liksom inställd på flykt. Paniken tilltar.

Jag sväljer och försöker stint fokusera på vad läkaren berättar om.

På en overhead visar han benmärgen, hjärnan i genomskärelse och förklarar smärtsignalernas väg genom märg och upp genom hjärnans olika centra.

Han beskriver hur kroppens eget system för smärtlindring fungerar och vad det är som inte fungerar hos sådana som oss. Fibro-patienter.

Det är en neurologisk defekt, får vi veta. Ingen bot finns. Men lindring och det behöver inte innebära konstant smärta resten av våra liv.

Jag är den enda som jobbar därinne. De andra är sjukskrivna.

Har jag mindre ont än de? Jag vet inte... Kanske tror jag inte det.

Men jag har annan typ av jobb än de har haft. Därför kanske...

En berättar att hon inte tycker det är riktigt värt att leva längre. För hennes läkare har sagt att det kanske blir bättre först efter 60 då man är mindre rörlig i sina leder...

Hon vill fylla 60 imorron.

Och jag vill bara åka hem.

Hem till mina barn och fortsätta leva.

Som vanligt.

Bara det onda dämpas eller om topparna kapas lite grann så går det bra. Funkar.

Jag tycker att det har vänt. Lite i alla fall.

Och när det blir varmare ute kommer det att vara lättare. Det är jag övertygad om.

Jag lär mig ändå mycket på kursen. Den ska pågå under 12 onsdagseftermiddagar.

Men jag är livrädd för att jag ska känna mig mer sjuk av att gå dit. Mer lessen.

Jag vill hellre gå en Glad-kurs än en Fibro-kurs. Eller en vin-provar-kurs. Eller en italienska-kurs. Vilken himla kurs som helst faktisk.

Hellre.