Akvariefisk

Jag trycker näsan mot rutan.

Den är kall och min andedräkt bildar en ring av imma på rutan.

Det ser fint ut därute. Alldeles vitt. Vitt, vitt, vitt och solen lyser faktiskt.

Tittar fram mellan molntussarna med jämna mellanrum.

Jag ritar en gubbe med fingret i ringen av imma.

Ger den en lessen mun.

Jag längtar ut.

På fjorton dagar har jag varit hemma med sjuk dotter i ca 10 av dem.

Det är inte bra för psyket. Och inte för affärerna heller.

Varken Totte eller Teletubbies hjälper längre och kan skänka mig en stunds tid för jobb framför datorn. Hon har liksom ledsnat på de där små figurerna som springer runt och sjunger konstiga sånger om hattar och sparkcyklar.

Jag har försökt introducera Alfons men det går inte riktigt hem. Än.

Ja, jag vet att ett barn under två år inte bör titta alls på TV. Men nöden har ingen lag. Inte vabben heller.

Tittar lite på face-book och drömmer mig bort bland bekanta som har arbetskamrater att eftermiddagsfika med. Eller brainstorma med.

Själv hoppas jag på att sönerna snart ska komma hem från fritids och kanske stimulera sin lillasyster lite. Och mig.

Men de har säkert så kul i pulkabacken med sina kompisar att de inte alls tänker komma hem än. Jahapp...Det är väl bara att börja planera middagen. Nej. Usch. Hjälp va tråkigt.

Duka klart bordet innan klockan slagit tre på eftermiddagen.

Dessutom står hokifilé med broccolimos på matlistan idag.

Yipiie! Kommer säkert sönerna att säga.

Vänta....Det finns lördagsgodis kvar i skåpet därnere...

Och imorron, imorron ska jag få gå till Öron-Näsa-Hals-specialisten med Stella och diskutera eventuella rör. Tjohoo!

Livet leker.

Suck.