Alla skilsmässor är ett nederlag och en sorg för alla inblandade parter och allra värst är det naturligtvis för barnen. När jag var liten fick jag ofta höra att mina föräldrar gått igenom just en "lycklig skilsmässa" och att det var sån tur för mig att de ju faktiskt inte var ovänner eller bråkade.
Jag minns att jag själv började beskriva min egen situation som skilsmässobarn just på det sättet. Så att man minsann inte behövde tycka så synd om mig.
Men det var inget lyckligt med att vara skilsmässobarn. Inte ett dugg.
Som vuxen och mamma stångar jag mig blodig för att inte mina barn ska få samma titel.
På gott och ont kan nog en och annan tycka.
Men ingen kan säga att jag inte kämpar. Eller att det är något lätt jobb att hålla ihop en familj.
Man glömmer lätt kärleken bland kräks, trasiga hushållsmaskiner, tvätthögar och slipdamm. Alltför lätt kan tyckas. Och sen förleds man av tanken att något skulle bli bättre på egen hand. Grönare på andra sidan.
Delar man ett barn så delar man allt. Livet.
Man har blandat sin gener och skapat en alldeles ny liten människa. Det borde räcka för att man ska älska sitt barns andra förälder livet ut.
Borde. Men det gör det ju inte alltid. Jag vet det. Och det är så sorgligt.
Jag vill lägga in en länk till en alldeles strålande krönika som Marcus Birro skrev häromsistens. Han är så bra med sina ord.
Håll ut. Håll ihop! Så länge det bara går.
Och om du går. Gör det först när du är helt viss om att du verkligen gjort allt för att få det att fungera. Allt.
Och blir du lämnad. Sörj så länge du behöver. Låt barnen sörja så länge de behöver. Men säg aldrig till dem att de har tur för att skilsmässan blev som den blev. Gråt och svär tillsammans med dem istället. Säg "Piss-skit-vademekum-också va värdelöst att det skulle bli så här". "Men det är vi föräldrar som skiljer oss från varandra - inte från dig. Aldrig från dig. Aldrig.
Inlägg
3 kommentarer:
Jag önskar att folk, mer specifikt en person i min närhet, hade tänkt en extra gång på "Och om du går. Gör det först när du är helt viss om att du verkligen gjort allt..."
Har inte läst Marcus krönika, men gör det alldeles strax.
Kram
Jag förstår det.
Det måste vara oerhört tungt för dig. Det är tur att dina barn har en klok och kärleksfull mamma. Med en sån bakom sig klarar man det mesta. För att inte säga allt.
Tack tack.
Skicka en kommentar