Han har fortfarande lunginflammation och har nu dessutom fått svamp i lungorna.
Allt på grund av att hans immunförsvar är obefintligt och på grund av att jag fattade ett dumt beslut för någon månad sen.
Helsike vad jag plågas av dåligt samvete.
Han är njursjuk, min far. För drygt fem år sen fick han en ny njure av sin fru. En kärleksgåva värd namnet. Och med den nya njuren fick han ett helt nytt liv. Vi hade kanske hoppats att det skulle räcka lite längre. Ett donerat organ har kortare livslängd än ett som alltid funnits i kroppen. Hur länge det fungerar kan man tydligen inte sia om. Det kan röra sig om allt ifrån ett par år till nästan 20.
Nu är njurfunktionen nere i usla procent. Några snäpp från att han återigen måste genomgå dialys och starta sin väntan på att få en ny njure. Förhoppningsvis.
För några helger sen skulle jag till Uppsala. Träffa några kompisar, låta barnen vara hos pappa och fru under tiden.
Stella var lite halvsnorig och jag var tveksam. Tänkte på att pappa ju är känslig. Men jag ville så gärna. Längtade ut. Ville inte sitta hemma själv den helgen.
Så jag packade ihop barnen och for ändå. Chansade på att det skulle gå vägen. Att det inte var nån fara med Stellas förkylning.
När jag kom hem till pappa, U och barnen från middagen hade Stella 40 graders feber.
Inte för att det hade märkts eftersom hon då sov.
Men ändå.
Jag borde aldrig ha åkt. Jag skulle aldrig ha åkt.
Stella smittade pappa med RS-virus. Något som vuxna aldrig får eller känner av mer än som en förkylning. Men har man utslaget immunförsvar blir saken givet en annan.
Dessutom fick han in bakterier i kroppen som gjorde att hans lunginflammation både blev virus-orsakad och bakteriell.
Antibiotikan har inte bitit, hans allmäntillstånd försämrats, hans syreupptagningsförmåga gått ner och han njure mår skit.
För att jag fattade ett själviskt beslut.
Jag vet att han kunde fått baciller från var som helst, att jag omöjligt kunde förutsett detta. Jag vet att om jag ringt och frågat vad han själv tyckt den där lördagsförmiddagen så skulle han tveklöst sagt - Äsch! Kom hit ändå vettja"
Jag vet.
Ändå lider jag helvetes kval nu över att jag inte lyssnade på den där lilla rösten inom mig som sa att det nog inte var på väg åt rätt håll det där med Stella.
Att jag borde stannat hemma.
Att jag inte lyssnade på min intuition.
Fy fabian.
Jag har bett både Pappa och Gud om förlåtelse.
Pappa säger att jag absolut inte kan klandra mig själv. Kanske håller Gud med.
Men jag själv.
Jag kan inte förlåta mig själv.
Inlägg
2 kommentarer:
Det är inte ditt fel,
livet går inte till så.
Tänker på dig,
systeryster.
Jag förstår att du mår dåligt skulle jag också ha gjort. Fick min nya njure i augusti -09 jag har två vuxna barn och ett barnbarn. De är väldigt noga med att inte komma hit när det ev kan vara något på gång med den lille, men jag är väl som din pappa och vill ju så gärna finnas till för den lille och har väl chansat lite vid något tillfälle, men det är nog slut med det nu när han har börjat på dagis.
Tråkigt för din pappa att han har blivit så dålig, det är jag ju väldigt rädd för själv att bli. Folk har svårt att riktigt förstå hur tokigt det kan bli för oss med sämre immunförsvar, medvetenheten om den hänsyn de måste ta försämras rätt fort det har jag märkt redan nu. Men samtidigt säger min läkare att det är meningen att vi ska leva "normala" liv men tänka oss för ... inte så lätt alla gånger.
Håller verkligen tummarna för att din pappa snart får ordning på alla infektioner han har fått och du det som har hänt har hänt det hjälper inte att ha dåligt samvete, det tar bara på dina krafter.
Vänd det där och se till att du finns för både pappa och mamma, ställ upp rent praktiskt med den hjälp de kan behöva.
Många kramar till dig och tänk att pappa din verkligen ville vara med sitt barnbarn och valde det. Nästa gång är du kloka mamman och stannar hemma när du känner den där typiska mamma känslan i magen att någon av ungarna håller på att bli dålig.
Maggan http://livsglimtar.wordpress.com
Skicka en kommentar