2009

Ikväll när vi skulle summera 2008 med ett ord skrev jag "Lycka". 

Jag har i sanning aldrig känt mig så tillfreds som jag känt mig detta år. 

Jag skulle samtidigt skriva ett ord som summerade min förhoppning om 2009 och då blev det ordet "lust". 

Jag önskar att jag kan känna mer lustfyllda tankar inför allt i mitt liv 2009. Inte så allvarsamma och tyngda som jag kanske har för vana. 

Jag önskar oss alla ett sprakande, strålande gott nytt år!

Kramar, 

Linn

Alltså är jag

Älskade dotter.

Här är du.

Nu är du.

Likväl har du alltid funnits.

Dina klarblå ögon har evigt speglats i min själ.

Livet i Dig har alltid fyllt min ande.

Ditt leende har ständigt värmt mitt hjärta. 

Ditt väsen har genomsyrat mitt varande.

Långt innan du föddes var du min dotter. 

Långt innan du fanns i mina armar älskade jag Dig.

Och formen av Din kropp fanns ingjuten i min famn. 

I mitt inre. 

Du är. I mig.

Alltså är jag.

Jag lever. I dig.

I evighet.

Amen

Det bästa jag vet

Det bästa jag vet är nybadade barn i pyjamas.

Näst nymanglade lakan som hängt ute och torkat. 

Båda doftar himmelskt och är så mjuka och lena när man borrar in näsan i dem.

Aha! Nästa gång de badat ska jag prova att vira in dem i manglade lakan...

Jesusflickan

På julaftonens "samling vid krubban" i kyrkan fick Stella och jag det hedersamma uppdraget att gestalta Maria och Jesus-barnet. Stella var ett mycket fint litet Jesusbarn om än något stor för att vara nyfödd och i krubban fick hon ingalunda plats. Men hon satt invirad i en vit filt i mitt knä medan jag sjöng "Ett barn är fött". 

Vem vet - Jesus kanske i själva verket var en flicka... Ni har väl läst boken "Påven Johanna"? Annars kan jag varmt rekommendera den. Det är härligt att vidga sina tankebanor en smula ibland. 

Det mesta är möjligt. Ju.

Nåja, "Jesus-barnet" är ju inte så illa att ha på sitt CV i alla fall. 

Oavsett genusperspektiv.

Annandagen

Så sänker sig lugnet. 

Allt julpapper är undanstädat och julmaten är nästan uppäten. Det ligger några knäck kvar i godisskålen. Tillräckligt många för att var och en ska kunna gå förbi och ta en att suga på då och då. Barnen klär på sig mjukisbyxor och det är inte så noga med att borsta håret eller inte skrynkla ner skjortor. Själv skrotar jag omkring i pyjamasbyxor och sliten t-shirt. 

Det byggs lego, körs med bilbana och spelas Guitar Hero med jämna mellanrum. 

Stella skuttar omkring i sin nya gåstol. 

Och det är tyst mellan varven. Det råder en sorts förnöjd tyst och dämpad stämning. Som om det lagt sig ett härligt, mysigt vitt snötäcke över allt. Fast det har det ju ingalunda. Inte ute i alla fall. 

Och så här kan det förbli några dagar. Mellantid liksom. 

Om man lyckas värja sig från att TV-reklamen skriker om att vi borde ut och handla igen det vill säga. 

Och det kan jag nog i år. Värja mig alltså. 

Det enda som stökar till det är att man måste äta nåt även efter juldagarna. Det hade jag gärna hoppat över faktiskt. Man är liksom inte sugen på mat alls. 

Bara en och annan apelsin. 

Och en knäck eller två.

Tack

Önskningar och drömmars längtan

Viskningar i spänd förväntan

Barnens ögon speglar ljusen

tusental och åter tusen

Brinna de i vinter natt

vittna om en julnattsskatt

Inuti mig änglar sjunger

jublar över livets under

Tack för allt jag fått i livet

Tack för kärleken Du givit

Tack för barnen, ljusen, värmen, skratten

Tack för morgon, dag och julenatten

En varm önskan om en god jul

Linn

En vit jul

Idag har jag något viktigt att säga. 

Och för en gång skull ska jag komma med lite åsikter som kanske kan uppfattas som pekpinnar. Men det må vara hänt. I just det här fallet. 

Imorron är det julafton. Vi ska fira glädjens och kärlekens högtid. Barnens, framförallt. 

Och jag önskar av hela mitt hjärta att alla barn kunde få fira en vit jul. Trevligt med snö - visst - men främst i avsaknad av alkoholens påverkan. 

Så många förväntningar, förhoppningar, viljor och önskningar ska förenas under en kort, kort stund på året. Släktingar ska umgås, barnen ska "uppföra sig" och väntan är otroligt lång. 

Ett barn märker snabbt om en vuxen har druckit alkohol. Inte bara på lukten utan på blicken, rörelserna, stämningen i rummet och framförallt närvaron. Alkohol trubbar sinnet och närvaron även i små mängder. 

Så imorron, på julafton, önskar jag att vi vuxna är helt och fullt närvarande. Hela dagen. 

Vi kan dricka vin och öl alla andra möjliga dagar på året men julen är barnens högtid och för en endaste dag borde man kunna avstå till förmån för att verkligen vara med sina barn. 

Och kan man inte det så kanske man bör fundera varför. 

Har man satt sig själv i ett sällskap där man inte vill vara utan att berusa sig? Ja, då kanske man överhuvudtaget inte ska fira jul med de personerna. 

Knäck nötter, spela spel, förundras över barnen, livet och det som betyder något. Försök att klämma in en tanke på varför vi överhuvudtaget firar jul. Även om man inte tror på det kristna budskapet så har man säkert en tanke bakom högtidligheterna. Eller?

Framförallt - var där i rummet och i nuet. 

Och strunta i att trubba dina sinnen just på julen. För barnens skull. Och för din egen. 

God Jul!

Ur ett annat perspektiv

Vi hade precis stuvat in nio kassar mat från ICA Maxi i kyl och skafferi. Vi skulle just hasta vidare ut i julhandeln för att komplettera med de sista klapparna. 

Vi skulle sen ställa fram tomtarna, ta in granen och slå in paket.

Men mitt i allt ringde telefonen och vi fick veta att en familjemedlem låg på sjukhus. 

I en handvändning ändras perspektivet och pepparkakshus, vissna julstjärnor och julgranskulor blir inte lika viktiga längre. 

En frisk jul - det önskar jag oss - och er. 

Barn av Gud

Idag har jag sjungit på ett barndop.

Det finns faktiskt få saker i livet som skänker mig en sån inre glädje som att se ett barn döpas och att få vara en del av det högtidliga med min sång och mina texter. 

Jag sjöng "Barn av Gud" och "Himmelriket tillhör Dig" som båda är sånger jag skrivit tillsammans med dopföremålets pappa. 

Pappan spelade för övrigt gitarr, syskonen kontrabas, piano, fiol, trumpet och så sjöng mamman och storasystern i den lilla kör som backade upp i refrängerna. 

Magiskt. 

Men det mest fantastiska var den lilla gossens förtjusning över musiken. Och att han tittade på mig oavbrutet när jag sjöng för honom. Och log. 

Han förstod varje ord kändes det som. 

När jag sjöng meningen "Ängeln i Dig finns, du har vingar fast de inte syns" då sprattlade han med benen och skrattade extra mycket. 

Min dotter blev också lugn när jag sjöng i kyrkan. Hon har hört de där sångerna tusen gånger både i och utanför magen. Sönerna tyckte väl också att det var okej men tycker inte längre att det är så märkvärdigt att jag sjunger solo. De tror liksom att det är det mammor gör i kyrkan. 

Men maken tyckte att det lät extra bra idag - i alla fall om ljudet. 

Jag är nöjd att lyckades hålla tillbaka tårarna. Jag blir alltid så rörd när jag ska sjunga på dop.

Det är också extra svårt när nån kusin eller moster sitter i bänkraderna och låter tårarna strila nerför kinderna. 

Men det är härligt att beröra och för mig är det en av de största gåvor jag fått här i livet. Förmågan att uttrycka mig genom sång och text så att det talar till en annan människas hjärta. 

Så gråter farmödrarna, kusinerna och mostrarna då blir jag alldeles varm i själen.

Varm och ytterst tacksam. 

Proffsshopparens semester

Nej, jag kommer inte riktigt igång i år. 

Det känns faktiskt ärligt som om shopping-nerven i mig tagit lite ledigt. 

En tämligen ny känsla får jag säga. 

Jag är som sagt annars en person som botar små krämpor med nya skor eller en onödig topp. 

Som fredagsmyser i en galleria och köper inredning som lördagsgodis. 

December är därför en fröjdefull månad för mig på det sättet eftersom det hela tiden är högst legitimt att handla. Särskilt roligt tycker jag att det är att hitta på perfekta julgåvor till andra. Jag brukar faktiskt vara ganska excellent på att träffa rätt med presenter året runt...

Men i år har jag lagt av mig. 

Det känns inte som om vårt tidevarv uppmuntrar till nåt frosseri, ens i liten skala. 

Vi föreslog för barnen att de i år bara skulle få en julklapp av oss föräldrar och att vi sen skulle skicka resten av pengarna till vårt fadderbarn i Uganda. 

Först blev det lite protester men efter en halvtimme kom pojkarna tillbaka och sa 

-Okejdå. Vi gör väl så. Vi får väl ändå nåt till paket av mormor kanske. 

Och så är det ju. Vi har redan så mycket. 

Så Ester 4 år med familj får lite av våra julklappspengar i år. 

Har du inte redan ett fadderbarn så skaffa ett idag. 

Det borde alla i vår del av världen göra. För det kan vi. Allihop.

Jag läser en bok...

Den heter "Äldst, yngst eller mittemellan" och är skriven av Elisabeth Schönbeck. 

Boken handlar i stort om hur placeringen i syskonskaran påverkar oss genom hela livet. 

Mycket intressant. 

Inom terapivärlden har man ju länge fokuserat mycket på hur relationerna mellan barn och förälder påverkar men det är häftigt att begrunda hur syskon, som ju oftast är livets längsta relation, formar den jag är. Eller avsaknad av syskon.

Jag har fått lära mig att jag är ett enda-barn. Ett funktionellt enda-barn om jag ska vara noga med etiketterna. Och mycket i boken stämmer alldeles oerhört in på den beskrivningen av mig. 

Jag har parat ihop mig med en storebror MEN som har en mamma som är storasyster och det visar sig vara otroligt typiskt och naturligt för mig. 

Både min mamma och min pappa är ett mellanbarn men i realiteten ett funktionellt yngsta barn eftersom deras yngre syskon kom mer än fem år efter dem. De är inte längre gifta ska tilläggas, hihi...

Det är också skönt att läsa att alla syskonarter och positioner är lika bra men har olika för- och nackdelar naturligtvis och att det är genom att känna till dem som man kan öka förståelsen för sig själv och sin familj. 

Det känns också bra att läsa den nu när man är mamma till en egen liten syskonskara. Vissa saker kan vara bra att tänka på och förstå när man ser hur barnen interagerar. 

Det är också alldeles uppenbart hur balansen förändrades nu när det kom in ett tredje syskon som dessutom var en lillasyster i bilden. 

Dagens julklappstips med andra ord: 

"Äldst, yngst eller  mittemellan" av Elisabeth Schönbeck. 

Passar alla med familj eller som vuxit upp i familj, dvs alla.

Majminnen

Idag är hon på pricken sju månader. 

Det innebär att för precis sju månader sen låg vi i sängen på BB-hotellet på Danderyds Sjukhus och tittade på vårt tredje lilla underverk. Jag tror jag log i ett par, tre dygn.

Jag har ett kort på mig själv några minuter efter att hon kommit ut och jag har det bredaste leende som nånsin fångats på bild. Ett rofyllt lyckligt leende. Totalt tillfreds. 

Och sen fortsatte jag bara så.

Utanför fönstret blommade våren, träden var gröna och hoppfulla.

Sju månader sen.

Det innebär också att det faktiskt bara är prick fem månader kvar tills vi är där igen. 

Fem månader till årets vackraste månad. Det kan man inte tro om man tittar ut. Men så är det.

Jag hade alltid ångest i Maj förut. Vet inte varför men mina tuffa perioder har alltid varit när terminssluten närmar sig. Maj och som nu December. 

Fast från och med detta år har ju Maj för evigt något underbart i minnet. Som överskuggar allt det som av någon anledning sitter i kropp och märg sen tidigare och gör mig nedstämd. 

Nu är Maj månad den månad jag fick en dotter. Mina drömmars och min lyckas månad. 

December har varit tuff hittills men jag kämpar med att inte dras ned för djupt i nåt svart hål av stress, oro eller deppighet. Våga vägra kris!!!

Så jag tänder massor av ljus varje dag. Istället för att förbanna mörkret. 

Och så tänker jag att det är bara fem månader kvar till maj. 

Fem månader. Prick.

Social på avstånd

Min dotter är den gladaste lilla tjej man kan tänka sig. Så nöjd och tillfreds med livet i alla tänkbara situationer. 

Ibland i vagnen, på golvet, med brorsorna, pappa men allt som oftast i min famn. 

Hon har liksom hängt med mig, eller på mig, sen hon kom till världen.

Och hon ler. 

Hon ler de allra sötaste och underbaraste leenden man kan tänka sig. Hennes ögon bli till halvmånar och mungiporna drar upp de mjuka, runda kinderna till små bollar. 

Och hon ler mot alla. 

Hon ler, skrattar och sprattlar med benen för att prata med alla som tittar på henne. 

Det vill säga så länge de håller sig på behörigt avstånd. 

För det är bara i min famn, utom räckhåll från andras händer och armar, som hon ler åt dem. 

Så snart jag försvinner ur hennes synfält eller någon obehörig råkar peta på henne så kommer underläppen fram och tårarna blandas med skräckslagna skrik. 

Ve den som försöker sig på att hålla henne ens en liten stund. 

Ingen får komma i närheten, i alla fall inte särskilt länge. 

Men så fort jag "räddat" tillbaka henne till min famn ser hon på dem och avfyrar samma söta leende igen. 

Och om detta att ha ett blygt barn med en sannerligen stark integritet vet jag inte så mycket.

Jag lär mig hela tiden och förundras över hennes bestämdhet inom det sociala området. 

Hennes bröder var ingalunda reserverade och accepterade ett betydligt större antal famnar vid det här laget. 

Men hon är annorlunda. Det har hon alltid varit. 

Och om sanningen ska fram så är jag inte ett dugg bekymrad.

Hon får bo på mig ett tag till. 

Tredje söndagen i advent

Det är nåt särskilt med vissa söndagsmorgnar. 

När yngste sonen väcker mig med en puss på nästippen och säger "Nu är det frukost mamma". 

Man tassar ner i en sliten pyjamas i det vita och juliga köket. 

Där doftar det kaffe och risgrynsgröt och tända ljus. 

Det sitter en glad bebis i barnstolen och hennes ögon bli till två små halvmånestreck när hon ser mig. Jag får en gomorron-kram av pappan och äldste sonen öppnar 14e luckan i adventskalendern. Där står det att vi ska fira lucia på stallet idag. 

På tvn i vardagsrummet åker Anja Pärsson skidor och ute... Äsch, strunt i hur det ser ut ute. 

Härinne är det i alla fall precis som det ska vara en tredje advent. 

Räddningen

En dag som denna är det lätt hänt att man grubblar över ekonomin. 

Men när jag hämtade min äldste son idag kom räddningen. 

 - Mamma, nu är det bestämt!

- Vaddå?

- Jag, B, V och A har gjort ritningar till nya uppfinningar hela dagen idag. 

Vi ska starta ett företag som säljer uppfinningarna och så snart alla vet om att vi finns kommer vi troligtvis att bli multimiljonärer. 

- Det låter ju perfekt!

- Ja, och så kan du sluta jobba. Jag lovar att du ska få...100:- i veckan av mig. Det blir...5.200 kronor om året!

Ja, vad säger man. Saken är biff!

Vi går mot ljusare tider...

Idag har jag egentligen bara en sak att säga: 

Snart vänder det.

Snart blir dygnets mörker kortare. Minut för minut, för varje dag som går. 

Det vänder. Snart. 

Men man måste ner i det mörkaste mörkret först. Och sen kan det bara gå åt ett håll. 

Uppåt. Framåt. 

Snart vänder det. Snart. 

Kokong

Jag tror att vi som är småbarnsmammor idag har en orealistiskt förväntan om att livet ska kunna fortgå, om inte helt som vanligt, så åtminstone nära på när vi får barn. 

Vi tror att det är ett tecken på kompetens och välfärd att kunna jonglera arbete, barn, man, hus, fritid och vänner samtidigt som man utvecklas själv både på ett andligt och personligt plan. 

Själv är jag ganska trött på alla kändismammor som klagar på familjekaoset - så det är inte det jag gör nu. Jag vill nog snarare hylla det. Eller neka till att kalla det kaos överhuvudtaget. 

Min värld krymper med varje barn jag föder.

Naturligtvis hinner jag mindre och mindre med det universum som kretsar utanför vår lilla kokong som vi åstadkommit härinne. 

Och jag kämpar med att säga till mig själv - det är helt okej. 

Det här är mitt livsverk. 

Här mitt framför näsan på mig har jag tre underverk som jag varit med och skapat. 

Jag är en konstnär varje dag i mina kreativa lösningar på vardagens utmaningar. 

Jag är en fullfjädrad projektledare, en helt okej kock och en inte helt oäven pedagog.

Jag tror att det är bra om vi istället för att hela tiden sträva efter att komma ur småbarnskaoset - vända oss in i det istället. 

Gosa in oss i kokongen och meddela omvärlden att vi kommer ut när vi kan och har lust.

Häng upp en skylt på dörren:

 "Stängt för vinter-ide på obestämd tid" eller bara 

"Är i tvättstugan"

Det är så kort tid i livet som det handlar om.

Förresten - det ÄR livet det handlar om. 

Rapport från decemberdimman

Det går sisådär för mig att vara föräldraledig... Hade ju som mål att vara det i december. 

Denna vecka jobbar jag minst tre dagar och mina att-göra-listor är betydligt längre än jag tänkt mig.

Men möts man av svarta rubriker innehållande ord som "finanskris", "räntechock", "depression" och "lågkonjunktur" varje dag så är det svårt att säga nej till betalt arbete. 

Då får man helt enkelt säga nej till obetalt arbete istället. Som städ och tvätt. Fast det är svårt det också, så då får man väl tillslut betala nån annan för att göra det. 

Idag när jag lämnade på dagis möttes vi av en halverad styrka. Hälften av all personalvar sjuka. Som tur är så var hälften av barnen det också. 25 barn istället för 52. Så nu är det bara en tidsfråga innan inget alls blir som man tänkt eller planerat här hemma i alla fall... Det är bara att hänga med. 

Verklighetsflykt

- Na-na-fö-na-naaaa...

- Lägg av!

- Sluta puttas!

- Här får du!

- Du retas HELA tiden!!!

 - Det var du som börja!

- Det var det väl inte alls, dumma unge...

- Det var det visst!

 - Håll tyst!!!

 - Mammaaaaaaaa han slog mig!

- Det gjorde jag väl inte alls det! Det var ju du som puttade mig först. 

 - Nähä!!!!!

 - Mammaaaaaaaa jag blir galen på att han retas hela tiden!!!!

 - MAMMMAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!

- MAMMAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!

Mamman: ..........

Ur mamman kommer det inte ett ljud. Hennes huvud värker, hon har fem ilskna blåsor i munnen, magkatarr, trötta ögon, väger på tok för lite och nånstans på vägen i ovanstående dialog försvann hon långt bort. Till nåt varmt ställe med pool och paraplydrinkar. Där ligger hon nu och sover i skuggan med en bok uppslagen över magen. Hon har läst samma sida flera gånger och alltid somnat ifrån på samma ställe men det gör inget. Hon har ju all tid i världen. 

Kanske ska hon masa sig iväg och få en shiatsu-massage senare. Eller kanske inte. 

Kanske ska hon äta massor av god mat som nån annan lagat ikväll. Alldeles säkert ska hon det. 

Och sen kanske hon ska ta ett kvällsdopp i det ljumma havet och sen.....

- Mammaaaa????? (Plopp)

Dags att börja hacka lök. 

Sikta mot stjärnorna

Idag hade min äldste varit ledsen på fritids. 

De hade övat till Lucia-tåget och han hade ställt upp på att vara stjärngosse. Alla andra grabbar vill ju va tomtar men han och bästisen ska va stjärngossar och sjunga Staffansvisan. 

Så var det det där med att läsa vers. Han ville ju så gärna det och har aldrig fått. Inte något år har det varit hans tur men i år trodde han att det var det. 

Men se det fick han inte. För man får inte ta för stor plats. Alla ska synas och höras lika mycket. Oavsett om de vill eller inte. 

Jag vet ju att det måste beredas plats för alla. Självklart.

Ändå känner jag så innerligt för honom i de där stunderna. 

Det ska stävjas, stöpas och dämpas. Tas ner på jorden istället för att skjutsas vidare mot stjärnorna. 

Och oj, vad jag känner igen mig. Jag ville ju alltid stå längst fram på alla scener, höras mest, sjunga högst. Allt som oftast fick jag inte. Trots att ingen annan heller ville så fick jag inte i alla fall. Bara för att visa att man får inte vara för mycket. För ofta. 

Och man ska inte tro att man är nåt. 

Fast man är det. 

För det har jag i alla fall lärt min son. Att han är nån - alldeles speciell. 

Så han argumenterade till sig några extra minuter i rampljuset i alla fall. 

Han ska spela "Bjällerklang" på synt. 

Och jag ska va där. Jag ska jubla och gråta av lycka. 

Schack Matt

Igårkväll frågade Leo om vi kunde spela schack.

Okej sa jag där jag satt på hallgolvet och vek tvätt. 

Sen hör jag följande dialog utspela sig i Leos rum mellan honom och hans lillebror: 

- Ska du spela schack med mamma, Leo?

- Ja.

- Schack Matt heter det va?

- Precis. Och det är exakt vad jag kommer att säga till mamma efter ungefär två minuters spel. 

- Exakt.

Mamman på hallgolvet: !!!!!!!!?????????

Hur det gick? Jag vann faktiskt. Man kan lugnt säga att jag koncentrerade mig extra mycket och att han ändå var på vippen att vinna trots att han kollade på julkalendern under tiden. 

Och det där med två minuter är HELT fel. Det brukar ta minst tre och en halv innan han vinner...

Besvärliga mamman

Jag är egentligen inte konflikträdd på något sätt. Eller är jag det?

I ganska många år har jag nu övat på att säga ifrån och vad jag tycker i alla möjliga tänkbara situationer utan att för den skull vara överdrivet elak eller inte ta hänsyn till andra människor. Det är i sanning en balansgång det där när man både ska ta hänsyn till sina egna och andra människors känslor. 

När det kommer till mina barn blir det på något sätt ännu knepigare. Så snart en situation uppstår i skolan eller förskolan där något av mina barn blir behandlat på ett felaktigt eller kränkande sätt väcks ju naturligtvis lejonet i mig. Precis som det ska vara. 

Jag har en i det närmaste manisk strävan efter rättvisa och är det något jag vill att mina barn ska känna så är det att de har en mamma att räkna med. En mamma som står upp för dem och på deras sida. Vem ska annars göra det?

Men avvägningen är alltid lika svår. Ska jag ta konflikten med personalen och riskera den relation jag försökt att bygga upp med dem? Ska jag ta frågan till högre instans och riskera att mitt barn i slutändan får sota för mitt agerande i form av ogillande och ännu mer orättvis behandling. Hur mycket vågar jag bråka?

Att lämna förorätter helt därhän ligger som sagt inte i min natur och det känns oerhört viktigt att barnen ser att jag åtminstone försöker agera i deras sak. 

Men jag är alltid lika rädd. 

Och jag kastas mellan känslan av stor lejonmamma och liten mobbad unge. 

Hur man än gör så har man arslet bak brukar det väl heta. 

Jag hoppas i alla fall att jag i slutändan förmedlar kärlek till mina barn och att det inte är okej för någon att behandla dem illa - varken barn eller vuxna. 

Sen går det väl ändå inte att komma ifrån att livet är hårt. 

Och tyvärr ofta orättvist.