Besvärliga mamman

Jag är egentligen inte konflikträdd på något sätt. Eller är jag det?

I ganska många år har jag nu övat på att säga ifrån och vad jag tycker i alla möjliga tänkbara situationer utan att för den skull vara överdrivet elak eller inte ta hänsyn till andra människor. Det är i sanning en balansgång det där när man både ska ta hänsyn till sina egna och andra människors känslor. 

När det kommer till mina barn blir det på något sätt ännu knepigare. Så snart en situation uppstår i skolan eller förskolan där något av mina barn blir behandlat på ett felaktigt eller kränkande sätt väcks ju naturligtvis lejonet i mig. Precis som det ska vara. 

Jag har en i det närmaste manisk strävan efter rättvisa och är det något jag vill att mina barn ska känna så är det att de har en mamma att räkna med. En mamma som står upp för dem och på deras sida. Vem ska annars göra det?

Men avvägningen är alltid lika svår. Ska jag ta konflikten med personalen och riskera den relation jag försökt att bygga upp med dem? Ska jag ta frågan till högre instans och riskera att mitt barn i slutändan får sota för mitt agerande i form av ogillande och ännu mer orättvis behandling. Hur mycket vågar jag bråka?

Att lämna förorätter helt därhän ligger som sagt inte i min natur och det känns oerhört viktigt att barnen ser att jag åtminstone försöker agera i deras sak. 

Men jag är alltid lika rädd. 

Och jag kastas mellan känslan av stor lejonmamma och liten mobbad unge. 

Hur man än gör så har man arslet bak brukar det väl heta. 

Jag hoppas i alla fall att jag i slutändan förmedlar kärlek till mina barn och att det inte är okej för någon att behandla dem illa - varken barn eller vuxna. 

Sen går det väl ändå inte att komma ifrån att livet är hårt. 

Och tyvärr ofta orättvist.