De hade övat till Lucia-tåget och han hade ställt upp på att vara stjärngosse. Alla andra grabbar vill ju va tomtar men han och bästisen ska va stjärngossar och sjunga Staffansvisan.
Så var det det där med att läsa vers. Han ville ju så gärna det och har aldrig fått. Inte något år har det varit hans tur men i år trodde han att det var det.
Men se det fick han inte. För man får inte ta för stor plats. Alla ska synas och höras lika mycket. Oavsett om de vill eller inte.
Jag vet ju att det måste beredas plats för alla. Självklart.
Ändå känner jag så innerligt för honom i de där stunderna.
Det ska stävjas, stöpas och dämpas. Tas ner på jorden istället för att skjutsas vidare mot stjärnorna.
Och oj, vad jag känner igen mig. Jag ville ju alltid stå längst fram på alla scener, höras mest, sjunga högst. Allt som oftast fick jag inte. Trots att ingen annan heller ville så fick jag inte i alla fall. Bara för att visa att man får inte vara för mycket. För ofta.
Och man ska inte tro att man är nåt.
Fast man är det.
För det har jag i alla fall lärt min son. Att han är nån - alldeles speciell.
Så han argumenterade till sig några extra minuter i rampljuset i alla fall.
Han ska spela "Bjällerklang" på synt.
Och jag ska va där. Jag ska jubla och gråta av lycka.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar