Kokong

Jag tror att vi som är småbarnsmammor idag har en orealistiskt förväntan om att livet ska kunna fortgå, om inte helt som vanligt, så åtminstone nära på när vi får barn. 

Vi tror att det är ett tecken på kompetens och välfärd att kunna jonglera arbete, barn, man, hus, fritid och vänner samtidigt som man utvecklas själv både på ett andligt och personligt plan. 

Själv är jag ganska trött på alla kändismammor som klagar på familjekaoset - så det är inte det jag gör nu. Jag vill nog snarare hylla det. Eller neka till att kalla det kaos överhuvudtaget. 

Min värld krymper med varje barn jag föder.

Naturligtvis hinner jag mindre och mindre med det universum som kretsar utanför vår lilla kokong som vi åstadkommit härinne. 

Och jag kämpar med att säga till mig själv - det är helt okej. 

Det här är mitt livsverk. 

Här mitt framför näsan på mig har jag tre underverk som jag varit med och skapat. 

Jag är en konstnär varje dag i mina kreativa lösningar på vardagens utmaningar. 

Jag är en fullfjädrad projektledare, en helt okej kock och en inte helt oäven pedagog.

Jag tror att det är bra om vi istället för att hela tiden sträva efter att komma ur småbarnskaoset - vända oss in i det istället. 

Gosa in oss i kokongen och meddela omvärlden att vi kommer ut när vi kan och har lust.

Häng upp en skylt på dörren:

 "Stängt för vinter-ide på obestämd tid" eller bara 

"Är i tvättstugan"

Det är så kort tid i livet som det handlar om.

Förresten - det ÄR livet det handlar om.