Social på avstånd

Min dotter är den gladaste lilla tjej man kan tänka sig. Så nöjd och tillfreds med livet i alla tänkbara situationer. 

Ibland i vagnen, på golvet, med brorsorna, pappa men allt som oftast i min famn. 

Hon har liksom hängt med mig, eller på mig, sen hon kom till världen.

Och hon ler. 

Hon ler de allra sötaste och underbaraste leenden man kan tänka sig. Hennes ögon bli till halvmånar och mungiporna drar upp de mjuka, runda kinderna till små bollar. 

Och hon ler mot alla. 

Hon ler, skrattar och sprattlar med benen för att prata med alla som tittar på henne. 

Det vill säga så länge de håller sig på behörigt avstånd. 

För det är bara i min famn, utom räckhåll från andras händer och armar, som hon ler åt dem. 

Så snart jag försvinner ur hennes synfält eller någon obehörig råkar peta på henne så kommer underläppen fram och tårarna blandas med skräckslagna skrik. 

Ve den som försöker sig på att hålla henne ens en liten stund. 

Ingen får komma i närheten, i alla fall inte särskilt länge. 

Men så fort jag "räddat" tillbaka henne till min famn ser hon på dem och avfyrar samma söta leende igen. 

Och om detta att ha ett blygt barn med en sannerligen stark integritet vet jag inte så mycket.

Jag lär mig hela tiden och förundras över hennes bestämdhet inom det sociala området. 

Hennes bröder var ingalunda reserverade och accepterade ett betydligt större antal famnar vid det här laget. 

Men hon är annorlunda. Det har hon alltid varit. 

Och om sanningen ska fram så är jag inte ett dugg bekymrad.

Hon får bo på mig ett tag till.