Att betrakta kärleken

Jag körde min man till Arlanda idag. Solen strålade från klarblå himmel och det kändes i luften att nu är våren och värmen verkligen här för att stanna. 

Han hade kostym på sig. Nätt packning som skulle räcka för två dagar i London. 

Vi kramades och sa Hej då. 

Så gick han iväg. Jag satt kvar och såg på honom. Vinden tog tag i kavajen och håret lite, han gestikulerade glatt medan han pratade med reskompisen. Log och skrattade och var snygg där på flygplatsen i vårsolen. Jag tänkte att det var länge sen jag såg på honom så.

Och det slog mig att det är nästan allra mest fantastiskt att betrakta de man älskar lite på håll när de själva inte vet om att man ser på dem. 

Man kan se dem och tänka att där, där går faktiskt min fina man. I sin kostym på väg till London. 

Han är min. Faktiskt. Han har valt mig. 

Sen gasade jag iväg med bilen och tänkte samma tanke igen på eftermiddagen när mina två underbara pojkar förberedde sig för fotbollsträningen. 

Jag stod i köket och hörde deras konversation medan de var i full färd med att trä på skydd och fotbollsstrumpor ute i hallen. 

- Vi tar cyklarna va?

- Självklart brorsan!

- Coolt! Du är grön och jag är blå. Brasilien och Sverige. 

- Jag vet. 

- Ska jag knyta åt dig? 

- Tack...

Jag kikar på dem från köket. Blinkar bort några tårar. 

Fina, fina pojkar. Storebror och lillebror. 

Och det är så häftigt att just se på dem när de inte vet att jag tittar och lyssnar. 

Betrakta dem och deras liv. 

Betrakta kärleken. Verkligen se på kärleken en stund. 

För det är ju där den är. Hos dem, i dem. 

Jag suger på karamellen en sekund extra. 

Sen tar jag vattenflaskorna i handen och travar ut i hallen. 

- Ska vi dra då, mamma?

- Japp, det ska vi. 

- Jag kan cykla bredvid dig om du vill. 

- Det skulle jag tycka om. Verkligen. 

Och livet är underbart en dag i April.