Fotbollsmorsa

Första turneringen för i år. 

Edsbergs IP och på något sätt måste det vara ett par ynka plusgrader och snålblåst när det är turneringspremiär. Så att vi härdas. Så att vi får stå där och huttra och verkligen känna in i märgen hur superbra vi är som supportar våra barns fritidsintressen. 

Applåderna är dova av handskar och vantar. 

Hejaropen lite tillbakahållna i början. 

Men det tar sig.

Efter ett tag är även föräldraskaran uppvärmd och tjoar som om det vore en strålande varm och solig söndag i Juni. 

Första matchen står Leo i mål. Stundtals är han faktiskt riktigt bra, räddar många trixiga skott. Vågar möta upp och bryta. Men motståndarlaget är mycket bättre och backlinjen inte helt intakt om man säger så. 

Tre mål pytsar de in bakom honom innan slutsignalen visslas. Det är tufft att va målvakt. Man får lätt skulden och bitska kommentarer av lagkamraterna när matchresultatet är negativt. 

Och jag får bita ihop käkarna för att inte ta en del pojkar hårt i örat. 

Leo däremot tar inte det hela på blodigt allvar. Ett par av tjejerna i klassen kollar på matchen och med jämna mellanrum fyrar han av ett leende mot dem och vinkar. När han gör schysta räddningar kollar han bort mot mig för att få beröm.

Är utespelarna tillräckligt långt bort passar han på att hjula i målet. Som sagt - det är inte blodigt allvar. Men så länge han tycker att det är kul står vi där och huttrar, klappar och tjoar en aning för mycket. 

Kanske är jag ingen utpräglad fotbollsmorsa. Men morsa i alla fall. 

Utpräglad morsa på fotboll.