Vilken färg har egenvärde?

Idag ska jag bli lite politisk med risk för att stöta mig med en och annan. Men det må vara hänt.

Jag ber om ursäkt på förhand om tonen blir en aning pretentiös.

Av någon anledning har jag stött på många inlägg i genus-debatten de senaste dagarna. Kanske är ämnet mer aktuellt än någonsin eller så har det bara slumpat sig så. Idag läste jag till exempel en artikel i SVD om ett par föräldrar som hävdade att de fram till sitt barns dagis-start lyckats hålla en helt könsneutral tillvaro hemma för barnet. De sa till exempel inte "Han" automatiskt när de talade om vargen i Rödluvan och köpte inga kläder som kunde avslöja vilket kön deras barn hade. Sedan hade förskolan tydligen förstört allt så att deras dotter (för det var en sån) plötsligt ibland ville ha klänning. 

Och jag tänker att var ska detta landa? Blir det inte lite väl knasigt om det inte överhuvudtaget får synas på utsidan vem man är? Vad är det som är konstigt med att definieras som flicka eller pojke. 

Framförallt - Vad är det för fel på olika?

Jag ska förklara vad jag menar. Jag anser att debatten har vridits från det som borde vara kärnfrågan. Det ÄR skillnad på att vara pojke och flicka, man och kvinna. Likväl som det är skillnad på personer med samma kön. Men det ÄR skillnad. Och varför är det så fel?

Det är väl ändå värderingen vi lägger i skillnaden som borde lyftas fram? Inte något försök att utplåna själva skillnaden. För det kommer vi trots allt aldrig nånsin att lyckas med. Och borde heller inte försöka enligt mig. 

Jag har en blandad familj med barn av olika kön och jag njuter av både skillnaderna och likheterna. Att vi målat väggarna rosa i dotterns rum torde inte påverka vår förmåga att ingjuta självkänsla och egenvärde i hennes själ. Mina pojkar har erbjudits både dockor och bilar att leka med under sin uppväxt men det känns som om det har ganska lite med att göra hur de är som personer idag. 

Jag älskar dem alla lika mycket, pussar dem lika många gånger och jag hoppas att det är det som är det viktiga. 

Jag behöver inte kunna göra precis samma saker som min man. Det är helt okej att jag är bättre på att tvätta än honom. Jag klipper gräset också. Men han får gärna sköta bilen och laga maten.  Vi gör olika saker - men arbetsinsatsen ska vara lika mycket värd - det är det som är viktigt för mig. 

Jämställdhet är naturligtvis alla individers lika värde och vi har lång väg dit. 

Men bevara olikheterna på vägen. 

Skillnad är helt okej. 

Egenvärde sitter inte i färger. 

Den bor i hjärtat och är helt intakt när vi föds. Därefter är det vårt jobb som föräldrar att bevara den där efter bästa förmåga. 

Och svaret är (som alltid) kärlek.