Hon sätter i halsen, kan inte andas.
På en lång stund, en evighet.
För min inre syn ser jag ett vägskäl och hinner tänka att nu avgörs det.
Antingen blir mitt liv så som jag önskar eller så blir det inte det.
Antingen hör Han min bön nu eller så gör han inte det.
Jag famlar i tanken om vad man ska göra när små barn sätter i halsen.
Lyckas tillslut med något. Hon kippar efter luft. Knappt alls i början men efter hand mer och mer. När ambulansen kommer andas hon igen.
Hon andas.
Och då - när ambulansen äntligen kommer andas jag också. Och gråter.
Det gick bra. Han hörde mig. Igen.
Hon lever. Tack Gode Gud för att hon lever.
Senare på akuten leker hon tittut bakom snuttefilten.
Mår hur bra som helst.
Och jag får fortsätta vara hennes mamma.
Inlägg
1 kommentar:
Tack gode Gud för att Han lyssnar när vi ropar!!
Tack för att Du vill ansvara för att det blir förbön den söndagen då vi i Gospelkören sjunger.
Jag "curlar", servar vår näst äldsta dotter och hennes familj ganska mycket just nu....därför vet jag inte om jag kan komma den söndagen. Hon är gravid och MÅSTE ligga stilla för att babyn inte ska komma ut alldeles för tidigt. Hon är nu i v. 27. Många böner blir det!! Ha en skön semester tillsammans med familjen.
Skicka en kommentar