Barnen är friska och imorse fick de trava iväg till dagis och skola iklädda fleecar och västar istället för de trötta vinterjackorna. Gummistövlar på! Fingervantar fram!
Bort med skidhandskar och termobrallor. Underbart!
Jo, jag vet - det kan komma bakslag och man ska inte ropa hej och allt det där. Men årets eventuella bakslag tänker jag missa då jag befinner mig på sydligare breddgrader nästa vecka.
Idag har det varit simskola för 5-åringen. Under tiden passar jag på att simträna med 8-åringen som redan lärt sig de där första metrarna men behöver bygga på simkunnigheten.
Men ibland när vi ska öva nåt tillsammans, det kan vara läxor, piano eller nåt annat - så är det som om något går i lås.
Jag försöker förklara på ett pedagogiskt sätt men sonen blir plötsligt inte mottaglig utan arg och hyperkänslig. Det där eskalerar. Jag blir irriterad över att han vägrar lyssna när jag bara vill hjälpa honom och han blir mer och mer arg och frustrerad. Kommer vi in i den där spiralen slutar det allt som oftast att han börjar gråta och sen kramas vi istället.
Idag var det bentagen. Jag såg att han liksom vände på rörelsen och frösökte få honom att ändra. Men då låste sig hela motoriken och han kunde plötsligt inte göra ben- och armtag samtidigt. Vi försökte öva men tillslut bara låste sig allt och vi låg där och guppade i vattnet i en kram och torkade tårar och klor ur ögonen.
Som tur är var vi inte ensamma. 5-åringens bästis och tjejkompis J går också på simskola samtidigt så även hennes storebror och mamma var med oss och simtränade. När fina mamman C tog över och peppade Leo kunde han simma hela bassänglängden på 25 meter medan jag simmade tätt efter.
Ibland får man släppa taget, så är det bara.
Det är som om han inte står ut med att misslyckas inför mig. Och jag som tycker att jag gör allt för att stärka hans självkänsla i alla lägen.
De starkaste relationerna är också de mest komplicerade. Och även om han ju vet att jag tycker att han är fantastisk alldeles oavsett så är det ju naturligtvis viktigt för honom att visa att han kan och är bra för mig.
Jag tror ändå att bra självkänsla inte nödvändigtvis innebär att man slutar bry sig helt om sånt. Vad som däremot är viktigt är att det inte spelar så stor roll vad precis ALLA andra tycker och tänker om en.
Att skaran människor vars åsikter, tankar och känslor runt ens egen person som verkligen spelar roll, är liten. Några få utvalda och viktiga.
Inte hela skolan, arbetsplatsen eller varenda kotte man möter på stan.
Men det spelar roll - och ska spela roll - vad mamma, maken, frun, sonen eller dottern tycker om den jag är.
Helt enkelt för att den man älskar spelar roll.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar