Han refererade till sig själv som medlem av den del av mänskligheten som har en tendens att grubbla mer, känna sig mer nedstämda och se hotande spöken i alla hörn.
Jag kände mig oerhört träffad av denna definition.
Jag upplever att jag alltid har ett underliggande stråk av sorgsenhet i allt jag företar mig och i alla mina sinnesstämningar.
Kanske är det bara så det är att vara människa. Denna ständiga medvetenhet om att allt har ett slut, är förgängligt. Att döden är själva förutsättningen för livet på något sätt.
Usch - jag vet att detta är lite för tungt och svårtuggat en bister måndag i mars.
Men det var ämnet som fanns på mina läppar eller i mina fingerspetsar när jag satte mig vid datorn denna morgon.
Jag brukar tänka på min farmor. Hon har visslat sig igenom livet. Tror inte att hon genomgått många stunder av ångest. Inte så att hennes liv har varit enkelt - tvärtom - men deprimerad? Nej, det vet hon nog inte vad det är för något. Hon gråter en skvätt, snyter sig, joddlar och går vidare. Jag kan vara uppriktigt avundsjuk på detta.
Likväl ser jag drömmande på barnen ibland när de far omkring härhemma.
Tänk att ha hela livet framför sig. Alla möjligheter. Alla vägar att gå.
Man är odödlig och evig och totalt ostoppbar.
Åh, vad jag avundas den känslan.
Kanske är det när man blir förälder som det sköra i livet uppenbarar sig med full kraft.
Bara när man älskar så starkt fruktar man fullt ut slutet på allt. Innan spelade det kanske inte riktigt lika stor roll. Jag vet inte.
Nej, nu ska jag ta en kaffe och lyssna på Knattetimmen i P4a radio Stockholm.
Det piggar alltid upp. Har du andra tips på "pick-me-ups" så är de hjärtligt välkomna just idag.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar