Ner på golvet

Jag är ingen lekmamma. 

Jag är ganska dålig på att sitta med barnen och leka starwars-krig, bygga lego eller bilbana. 

Starta lekar är jag lite bättre på. Komma med förslag, visa på möjligheter men som sagt sämre på att sedan delta. Så är det med det. Bara att acceptera och gå vidare. 

Jag är bra på andra saker. 

Baka med barnen, gosa med dem, prata med dem, spela spel med dem (vanliga alltså - digitala spel är jag urusel på), spela piano och sjunga med dem. 

Jag är bra på att vara mamma - men är ingen vidare lekkompis. 

Jag kommer hellre med en bunt mackor till grabbarna när de har kompisar hemma och är i full färd med att vika tusen pappersflygplan eller spela Guitar Hero - än att delta. 

Det är inte heller jag som tränar på att stapla klossar eller trycka på knappar på aktivitetsbrädan med bäbisen. Nej, jag gosar, sköter om blöjeksem, sjunger sånger och ramsor. Men vill jag vara riktigt nära och med i bäbisflickans lek så lägger jag mig helt enkelt ner på golvet. Hon älskar när jag ligger där, stilla och närvarande. Hon pratar och gurglar av lycka och klättrar omkring på mig samtidigt som hon hämtar leksaker som hon visar för mig. 

Rätt som det är kommer hon på att hon ska utforska nån knapp på mina kläder eller pilla i mitt hår. Och jag känner mig lugn och harmonisk när jag ligger där och låter henne hållas. Som en lejonmamma ungefär. 

Det märkliga är att det omedelbart drar till sig även de äldre barnen och tillslut är vi en liten hög som umgås på köksgolvet.

Så om du inte är nån utpräglad lekmamma - eller pappa för den delen - lägg dig ner på golvet en stund varje dag. Funkar precis lika bra!