Fri från frustration

Det är svårt att beskriva. Men jag vill ändå försöka. 

Min dotter satt i mitt knä en lång stund i eftermiddags. Hon satt där, ville inget annat, ville ingen annanstans. Efter en stund somnade hon.

Och jag tänkte att det är förunderligt. Jag har själv aldrig upplevt det förut trots att det ju är min tredje bebis.

När jag håller i min dotter känner jag ingen spänning eller frustration i hennes lilla kropp. Hon vill inte vidare eller bort eller någon annanstans. Hon är. Där och då.

Det sitter ingen irritation i hennes muskler. 

Ingen ilska i hennes leder. 

Ingen brist eller sorg i hennes kropp. 

Hon är avslappnad, tillfreds och nöjd med livet. 

Det fantastiska med detta är att jag som mamma plötsligt känner mig tillräcklig. Det gör ju i sin tur att jag inte avger några stresshormoner orsakat av känslan av att inte kunna möta mitt barns behov. Inte kunna lista ut vad som är fel eller gissa svaret på barnets signaler. 

Nej, mellan oss är det bara en lugnt ordlöst kärleksfullt band. 

Vi följer varandra på något sätt. 

Och vill inget annat. Ingen annanstans.  

Jag har fått höra att pojkar ofta klättrar upp i sin mammas eller pappas famn, tankar kärlek någon sekund, för att sedan omedelbart vända sig ut ur famnen mot världen igen. Redo att utforska. Gärna med famnen som utgångspunkt men det är ändå utvändheten som är målet. Jag kan känna igen det där. Jag kan minnas att det kunde kännas som mina pojkar ständigt var på väg ur famnen fast de ändå vill stanna kvar på något sätt. 

Som jag sa - det är svårt att förklara. 

Allt jag kan säga med säkerhet är att det är skillnad på barn även om de är sprungna ur samma genbank. De föds med en själ och en personlighet som är unik. Det är min fulla övertygelse.

Och den här lilla bebisflickan tycker att livet är fantastiskt. 

Just här. Just nu.