Intuition

Tänk så många gånger man efter att något gått galet, ett samarbete gått i stöpet eller saker och ting inte gått som planerat tänkt: Jamen, jag kände det på mig redan från början!

Man ångrar då alltid att man inte litade mer på den där känslan i magen, det där obehaget som grodde i ens inre. Som liksom gömde sig bakom en krök och bara lät mig se en skymt av dess närvaro. Men likväl - var där.

Med tanke på att jag är en känsloperson borde jag ha lättare att känna av och gå på just intuition och magkänsla. Men icke. 

Inte för att jag inte alltid känner starkt utan för att jag ständigt bemästras av en rationell röst inom mig som viskar att jag är nojjig. Att jag just är hysterisk känslig och och inte ska låta det styra mig. 

Ändå - när jag låter intuitionen guida mig blir det tveklöst och utan undantag alltid rätt. 

I alla fall känslomässigt. 

Häromdagen var jag på ett frukostmöte för att träffa nya personer att samarbeta med. 

Efter mötet var jag upprymd, inspirerad och glad. Glad verkligen. 

Och jag tänkte att - Jaha! så här kan det också kännas att ha möten med människor om jobb. 

Så enkelt, så självklart. 

Och omedelbart vet jag inom mig vilka möten jag nyligen haft som skapat totalt motsatt känsla i magen. Där det omedelbart börjat krypa och gro ett obehag i mig. Puffa rök av varningssignaler. Där motståndet känts innan projektet ens dragit igång.

Så nu sitter jag där med denna vetskap. 

Och för att fullt kunna säga JA till det som känns bra måste jag ju säga NEJ till det som varslar om negativa konsekvenser.

Varför är det då så svårt?

Kanske rädslan över förlorat arbete. Att jag är plikttrogen. Inte gillar att stöta mig med människor. 

Men allt det där är gamla känslor för mig. Jag har definierat dem och kan därmed enklare bemästra dem. 

Vet du varför jag vet att jag kan? Jo för att på det där frukostmötet serverades det gigantiska smörgåsar och ännu mer enorma och ljuvliga kanelbullar. Jag orkade inte en hel bulle - det visste jag när jag tog en men vet du vad jag gjorde? Jag tog bara ur och åt mitten av bullen, det godaste, det smörigaste. 

En sån sak hade jag aldrig gjort för några år sen. Då hade jag plikttroget ätit kanterna först. För man måste ju späka sig själv lite innan man får den innersta, god belöningen.

Icke!

Idag tar jag det mittersta först och säger JA till personer och miljöer som ger mig en bra magkänsla!

Så det så.