Vårtecken

Iklädd underställ i micro-fleece, överdrag, jacka, benskydd och de splitternya fotbollsskorna sprang han iväg idag. 

Säsongens allra första fotbollsträning utomhus. 

En konstgräsplan full av sprudlande -00:or som äntligen får kicka boll igen efter vinteruppehållet. Det är väl ett vårtecken?

Att mamman står bredvid och huttrar det är också ett vårtecken kan man säga. Eller ett tecken i alla fall, av något slag. 

Jag älskar att skjutsa, hämta och titta på barnens aktiviteter. Visst - jag kan klaga över olägenheten i att passa stressiga tider, att behöva ta med bebisflickan på diverse träningar, att det är krångligt med logistiken överhuvudtaget. Men innerst inne känner jag mig som en supermamma när jag ordnar så att mina barn får utöva de fritidsintressen de önskar. Det känns som om jag verkligen gör något meningsfullt.

Och jag älskar att jag får stå på sidan av och ändå vara en liten del av barnens aktiviteter. 

Jag får vara där. Se. Höra. Heja. Berömma efteråt. 

Veta vad tränaren heter, heja på lagkompisarna, prata en stund med pianolärarinnan, ha koll på vilken utrustning som behövs till tennisen. Basta en stund tillsammans efter simskolan. 

Jag älskar det. 

Jag är delaktig i det de tycker är kul. Och vi kan småprata om det i bilen på vägen hem.

Till min förtjusning är det dessutom en fullständig självklarhet för barnen att jag är med, att jag har koll, att jag fixar. 

Än så länge får jag hänga med på fotboll, bollskola, tennis, piano och simskola.

Tänk, sen kanske det kan bli lite dans, ridning, gitarr och en och annan drejkurs... 

Vad vet jag? Barnen bestämmer - jag hänger med!