Livet på rasterna var desto knepigare. Jag var fylld av energi och kreativitet. Ville att min omgivning skulle lyssna på mig, se på mig och förstå mig.
Jag var visserligen en duktig flicka men jag var inte tyst. Jag hördes och hade knutor på stämbanden till följd av att jag försökte göra min röst hörd i alla sammanhang. Man sa att jag var en teater-apa. "Teater-apa" - det är just en uppmuntrande etikett. Själv minns jag det inte som om någon i skolan någonsin lyssnade eller såg - fast jag kämpade så hårt.
Jag var bra på att prata, förmedla budskap. Jag var bra på att sjunga, älskade att dansa och stå på scen. Men det var tydligen nåt lite fult med det. Det var inte lika mycket värt som att vara bra på annat. Så därför blev jag bra på tex. matte och svenska också.
Men livet på rasterna och efter skoltid var ju inte enklare för det.
Man sa att jag var så duktig och självständig. Jag minns att jag var ensam.
Man sa att jag borde dämpa mig lite. Jag minns att jag tillslut gav upp.
Man sa att jag skulle vända andra kinden till. Jag minns att jag vände mig åt alla håll och kanter. Och att det inte hjälpte.
Jag kan stava, läsa, prata engelska och vet lagren i rullstensåsen tack vare skoltiden.
Jag är bra på att prata och förmedla något, beröra och sjunga - TROTS densamma.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar