Mårbackans löfte

I lördags fick de flytta upp i ljuset och värmen. 

Mina Mårbacka-pelargoner. 

De är så symboliska på något sätt. De ser verkligen förskräckliga ut när jag tar upp dem. Pinnar som sticker upp ur jorden. Sorgliga, nästintill döda. Men när man klipper ner dem vid omplanteringen sprider sig den omisskännliga doften från stjälkarnas snitt som också lyser ljusgrönt av hopp. 

Hopp om vår. 

Löfte om att i Maj kommer de att prunka ute på verandan. 

Och det är lika otroligt varje gång. Att något så fint och grönt kan komma ur dessa lik från källarens mörka rum. Men det gör det. Varje år. Visst - det tar lite tid och tålamod. Och man måste ha liken ståendes på synliga platser i fönstren helt emot inredningsstilens alla regler. 

Men sen får man lön för mödan. 

Mårbacka i Maj. 

Ljuvligt låter det - eller hur?

Kanske var det pelargonernas förtjänst att jag satte mig vid pianot igår. För första gången på otroligt länge lät jag fingrarna leta och treva efter toner och melodier. Det visade sig att det fanns en spröd och fin melodi helt färdig inuti mig... Den har nog legat där och väntat på att jag skulle hitta tillbaka till pianot. Tror att den har sitt ursprung i fjolårets Maj-månad.

Då när Mårbackorna fick flytta ut på altanen. 

Och Stella flyttade in.