Blödigare än blödigast

Om jag skulle beskriva mig själv som lättrörd vore det en lätt underdrift. 

Jag tror att jag är född med precis varenda nervbana på utsidan av kroppen. Dessutom verkar jag ha ett avgrundsdjup inuti mig fylld med starka känslor som omedelbart svämmar över vid minsta lilla skakning. Det väller liksom upp ur mig och är omöjligt att kontrollera. 

Redan som åttaåring grät jag ikapp med min mamma framför varje avsnitt av "Lilla Huset på prärien". Jag rörs till tårar av musik på radion, bilder på barnen och en gammal söt tant på gatan. Jag snyftar mig till och med igenom avsnitten där de visar vinnare i postkodmiljonären. 

Det finns ingen hejd på det helt enkelt. 

Otaliga gånger har jag klivit in i ett rum eller i ett sammanhang och omedelbart börjat gråta när jag mött någon väns blick. Efteråt har det visat sig att vännens mamma varit sjuk, pojkvännen lämnat eller jobbet gått förlorat. Det har jag inte vetat just i det omedelbara mötet men jag reagerar direkt på andra människors starka känslor. 

Det är väl som det är med detta. Inget att göra åt. Jag får snyfta vidare och hålla mig till vattenfast mascara. Och jag är iochförsig glad över att vara en känslomänniska. 

Men idag i bilen hände ändå något jag kan tycka rör sig i gränslandet för vad som är sunt och inte...

Tomas Ledins senaste låt spelades på radion. Första meningen jag uppfattade var: 

"Tänk att få vakna i ljus" och plötsligt kände jag den välbekant känslan i maggropen...

Och när refrängen kom med orden "Håll ut - några veckor till, håll ut - livet vänder i April", ja då strilade tårarna ner för kinderna...

Jag vet inte vad som är märkligast. Att jag gråter till Ledin's senaste alster eller att jag skriver om det här på bloggen... Döm själva.