Orkar helt enkelt inte höra om mer katastrofer och kriser som hotar. Det är liksom fullt på det kontot nu. Min oro- och ångestnivå är tillräckligt hög här i min lilla livsbubbla.
Jag pallar inte fler rubriker om ekonomisk kris, svininfluensa och glasbitar i kyckling.
Förstår att det kan tyckas naivt av mig att säga så.
Men likväl är det en sanning just nu.
Jag är trött.
Har inte sovit ordentligt på väldigt, väldigt länge.
Mina depåer är tämligen tömda och det skulle inte förvåna mig om blodproverna jag ska ta i nästa vecka visar på en och annan brist.
Min oro kretsar runt mina barn, min man och min övriga familj. Mina vänner.
Men sen är det stopp för tillfället.
Under min vecka på Teneriffa kändes det befriande att inte läsa, höra och se svarta rubriker. Riktigt hur skönt det varit kunde jag inte inse förrän jag var tillbaka härhemma mitt i den nedslående nyhetsrapporteringen.
Och jag tänker att man får passa sig för självuppfyllande profetior.
Kris blir det automatiskt om man har hört att det är det tillräckligt många gånger.
Pandemi är ett ord vi knappt visste vad det var innan fågelinfluensans hot för några år sen. Men nu vet vi alla. Då köpte vi skräckinjagade Tamiflu på nätet. Tamiflu som säkert var sockerpiller i de flesta fall.
Vad ska vi köpa nu? Hur ska vi skydda oss? Munskydd i skolan och på arbetet. Det känns avspänt.
Nej, jag värjer mig som sagt ett tag till.
Kan inte ta in allt på en gång. Och kommer de fler hot om världens undergång tänker jag bygga mig en bunker och stänga in mig där med man och barn på obestämd tid.
Så kan vi sitta där och spela "skitgubbe" medan världen brinner utanför.
Man, barn, luft, kärlek och en kortlek.
Kan man leva länge på.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar