Det går en kall ilning genom min ryggrad.
Va sa han? Sa han verkligen det där? Det har han aldrig sagt förut...
Ett drag med luskammen genom håret senare och paniken inom mig är ett faktum. Illamåendet skjuter upp i strupen som en våg.
Jag har kammat efter lus många gånger förut. Trott att vi fått besök av dessa objudna insekter vid ett antal tillfällen. Men nu vet jag med säkerhet att så aldrig varit fallet.
Nu vet jag hur en fullvuxen lus ser ut. Och jag kämpar med att inte visa kräkreflexen som ohejdat anfaller.
Lillebror har också. Inte lika mycket men ändå. Pappan får sig också en omgång med kammen men jag lyckas inte se några parasiter på honom. Själv kammar jag mig öm men hittar heller inga spår i min hårbotten. Sen schamponeras det, kammas igen och barnen får gå och lägga sig fulla av lusmedel som luktar ganska otrevligt.
Hela natten kryper det på mig. I mig. Bebisflickan sover oroligt och jag ännu sämre.
Morgontimmarna känns befriande på nåt sätt.
Men så tänker jag att nu har jag gjort det här också. Lusen kom och vi överlevde det. Trots att den parasiten är bland det allra värsta jag kan tänka mig näst intill springmask så funkade det också.
Och så är det faktiskt med ganska många - för att inte säga alla - av våra farhågor.
Det värsta kan hända men vi klarar av det. Man överlever. Och ganska ofta är den verkliga händelsen ändå lite lindrigare än själva farhågan.
Löss är ju ingen personlig katastrof av större mått naturligtvis. Men dock en milstolpe i någon form. Kanske är man inte riktig trebarnsmamma förrän man avlusat sina ungar en gång.
Nu har jag gjort det. Överlevt.
Men en gång räcker.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar