Aldrig mera amma...

En epok är till ända. 

Jag har nu inte ammat sedan i lördags. Och kommer alltså förmodligen aldrig mer att göra det. Inom mig kämpar jag hårt med en liten klump av sorg. Jag motar bort den med jämna mellanrum när den pockar på i trakten av halsgropen. Sväljer hårt när jag känner att den vill välla fram. 

Det har inte alls varit något bryskt avslut. Inga bittra, arga tårar från Stellas sida. Nej - hon har egentligen slutat helt självmant. Turligt nog behöver jag därför inte brottas med hennes sorg och saknad också. Jag får stå ut med min egen. 

Jag kommer att sakna den rofyllda och innerliga ömhet, känslan av samhörighet som det innebär att amma sitt barn. Att amma Stella har varit fantastiskt. En intim, kärleksfylld resa. Men nu är det slut. Och inga fler barn blir det att amma heller. 

Och nu gråter jag lite.

Jag är tacksam över att att ha kunnat amma mina tre barn. 

Så glad över alla mysiga stunder av total närhet. 

Minnet av de stunderna stoppar jag i min finaste ask. Den som jag ska öppna när jag ser tillbaka på mitt liv och tänka på vad som verkligen betydde något. 

Äntligen!

Jag vet att det är lite småfånigt...

Men när jag imorse såg rubrikerna om den (eventuella) stundande förlovningen mellan kronprinsessan och hennes pojkvän så fick jag tårar i ögonen. 

Inte så att jag är militantisk rojalist. Nej - jag bara berörs av lyckan de måste känna efter så lång väntan. Lättnaden de måste känna efter att ha överkommit alla protokollmässiga hinder iochmed tillkännagivandet idag. Att de faktiskt kan få pussa och krama varandra en helt vanlig tisdag på stan - om de nu skulle vilja det.

Det är lite som en omvänd Askungesaga. Där den manlige Askungen mot alla odds får prinsessan, halva kungariket och lever lyckliga i alla sina dar. 

För det hoppas jag att de gör. Om det nu blir förlovning idag.... 

Snacka om antiklimax om konseljen på slottet "bara" visar sig handla om finanskrisen eller så...

Noels klipp

Det är nåt knas med Noel.

Det ser jag plötsligt under söndagseftermiddagen. 

Vad är det som är fel? Jag börjar dra i hans lugg.... Undrar om frisören Anna var berusad när vi var där förra måndagen? Men så här såg det ju inte ut. Det har ju varit jättefint...fram till...

-Neol, har du klippt dig?

-Nej! (Alldeles för snabbt svar)

-Jo, men jag ser ju att nåt ha hänt här framme i luggen...

-Nej, jag har inte klippt nåt.

-Jag blir inte arg om du bara talar om som det är.

-...........(tystnad)

Jag gillrar en fälla: 

-Var la du håret du klippte av?

- I Leos rum, men jag har inte klippt mig.

Vi går in och kollar. På golvet ligger en hel liten hög valda delar av Noels långa, fina snedlugg som han kämpat med att spara ut. 

Nu ser han helt pottklippt ut i luggen och över det ett par, tre tunna slingor lång lugg som han inte lyckats få med i klippet. 

Jag sopar tyst upp håret. Minns Louise Hallins ord om att barn måste lära sig ljuga, att det är en del av deras utveckling. Tänker också att alla barn någon gång testar att klippa sig själva - eller nån annan.

Så nu är det gjort. Det sista han säger är. 

- Jag lovar att inte göra det igen. Men det var inte jag. 

Flytt

Idag har det skett. 

Den vita fina spjälsängen har lyfts in i Stellas lilla rosa barnkammare. 

Nu står den inte längre tätt, tätt intill min sängända och trängs. 

Det är jättefint i hennes rum. Och lite tomt i vårt sovrum. Som nu är vårt igen. 

Ja, i alla fall vissa stunder. Bebisflickan kommer ju naturligtvis att lyftas över till vår säng när hon vaknar på natten. Och sova tätt, tätt intill mig ändå. Det måste hon. 

Dessutom vandrar ju gossarna upp med jämna mellanrum nattetid. Så det är inte så att det nu inte ska finnas plats för barn i vår säng. Inte alls. 

Men jag och A ska gå och lägga oss tillsammans på kvällarna ibland och ligga och prata med sänglamporna tända. Kramas, fnissa lite och kanske läsa en och annan bok. 

Om söndagarna ska vi ha TVn på och titta på Beck. 

Ikväll är det premiär och nyinvigningen av vårt sovrum. 

Ovant - men mysigt och bra. 

På andra sidan...

Idag känner man sig lite mör. Men ganska glad ändå. 

Och fortfarande lite uppskruvad. 

Mammakvällen igår rullar som en film fram och tillbaka i huvudet på mig. 

Det är lätt att fastna på detaljerna man eventuellt tänker kunde ha gått smidigare, eller göras bättre... Sån är jag. Men faktum är att trots att jag ofta är ganska kritisk mot mig själv så känner jag mig relativt nöjd med gårdagskvällens arrangemang. 

Jag tror att mammorna som var där hade det trevligt och fick med sig nåt bra därifrån. Både i hjärta, tanke och påse. 

Bara alla fick en påse det vill säga... De var väldans poppis med goodie-bags. 

Louise Hallin var strålande - som alltid. Många ville ta med henne hem kändes det som. Det förstår jag. Hon är lätt beroendeframkallande faktiskt. Och befriande tydlig. 

Emma Hamberg och Anette Rosvall bidrog också med klokheter, fniss och skratt. Härligt sprudlande människor med en superduperkokbok. Som dessutom sålde slut. 

Kummelby Gospel med fantastiska Monica och Maria höjde taket och stämningen ännu mer.

Jag tror butikerna som var där hade god ruljans i sina små stånd också och tapasen och bubblet smakade förträffligt. 

Tjaaa, det var nog inte så pjåkigt ändå. Man kan alltid förbättra allt - men i det stora hela - En väldans trevlig kväll.

Tack ni kära vänner som hjälpte mig att ro allt i hamn!

Och tack alla härliga, gulliga, snygga mammor för att ni ville komma. 

Kram, 

Linn

Magkänsla

Just nu känner jag mig lite som den där tjejen i reklamfilmen. Ni vet den som blir erbjuden en ingångslön på 53.000:- och avbryter med att säga "Njaaa, det känns inte riktigt bra. Inte bra alls faktiskt." Det är känslan i magen hon syftar på.

När min kropp tycker att "Okej - nu får du bromsa lite" då är det magen som slås ut först. 

Antagligen är det för att man är vaken för ofta nattetid, slarvar lite med maten och har en hiskeligt tempo som orsakar detta fenomen. Att tempot sen är högre inombords än utanpå gör inte magsyran mer basisk om man säger så.

Men, men - imorron är det dags för Mammakvällen jag arrangerar och när den är över har jag inte riktigt lika mycket att grubbla på under mina vakenstunder på natten. 

För övrigt tar det otroligt lång tid att packa 300 goodiebags. Otroligt lång tid faktiskt. Mycket längre än man kan tro...

Och när jag tittar på alla påsar som nu fyller ett helt litet konferensrum på Scandic Star och betänker att det faktiskt kommer att gå en mamma på varje påse - då är det inte konstigt att man har lite extra magsyra just nu. 

Vi hörs på andra sidan!

Kontrakt

Igår fick jag meddelandet på mailen. 

"Kontrakt skapat" stod det. "Skickas per post inom några dagar". 

Och jag började nästan grina. 

Det är dagisplatsen som kontraktet gäller och när jag tittar på min lilla dotter som just lärt sig krypa omkring på köksgolvet känns det som en absurd utopi att det snart är dags för förskolan. 

Visst - det är en stund kvar. Det kommer att hända mycket på det halvår som ska förlöpa innan det är dags för inskolning. Men ändå. 

Hon är en bebis. 

Det är för tidigt för att ens tänka på separation från föräldrarna. Att ens vänja sig vid tanken på att någon annan ska ta hand om henne en stor del av dagen. 

Ändå är trycket på förskolekön så enormt att om vi inte tackar ja till den här platsen nu så kommer det dröja minst ett år till vi får erbjudande om en ny. Och då säkerligen inte på "vårt" dagis eftersom yngste sonen då kommer att ha gått över till skolan och ingen syskonförtur gäller. Usch. 

Det får bli en låååång inskolning helt enkelt. Ett halvår eller så... Det funkar väl. Eller..?

Fannys Gudinna

Jag har en liten guddotter på 5 år. Och en gudson på snart 3. Det är jag väldans stolt över. 

Att vara gudmor är ett ytterst ärofyllt uppdrag och jag tar det på största allvar. Även om jag inte alltid har den tiden jag skulle vilja till just gudmorssysslor. 

I alla fall så befinner sig guddottern nu med sin familj på semester i solen och där hade följande dialog utspelats häromkvällen: 

Storebror: Mamma, vad betyder "godess"?

Mamman: Det betyder "gudinna"...

Guddotter: Ja, och det är min Linn, det!

Se där, "Gudinna", ingen tokig titel att stoltsera med. Inte tokig alls faktiskt. 

Vattning

- Mamma, du matar henne och jag vattnar henne!

Noel, 5 1/2 år hjälper till vid lillasysters lunch.

Friluftsdag

Klockan är ställd en kvart tidigare än vanligt. 

De ska bres sylt på plättar, bres smör på mackor och kokas varm choklad. 

I ryggsäcken trängs sen röda äpplen i klyftor (för de måste vara röda) med skridskor, skydd, sittunderlag och termos. 

Den är tung, ryggsäcken. 

Nästan så man tror att han ska tippa bakåt när han kränger på sig den i hallen. 

Men han är så stor nu. Så han orkar bära den på bussen och ända bort till idrottsplatsen och skridskobanan. Alldeles själv och tappert travar han iväg. 

Jag vinkar i fönstret. Stella vinkar också för det har hon lärt sig nu. 

Hejdå älskling! Ha en underbar dag!

Och innuti mig ber jag en stilla bön om att han inte ska tappa bort sig på vägen. Eller tappas bort av någon annan. 

Jag motar bort några tårar som bränner bakom ögonlocket när jag tänker på hur mycket i hans liv som jag inte längre är delaktig i. Jag får inte vara med idag när han åker skridskor på vallen. Får inte se hans förtjusning eller dela hans matsäck. 

Tvåakluddare. 

Älskade åttaåring. 

Min, men inte hela tiden...

Dagen gryr

Gryning. 

Ljudet väcker mig långt innan det egentligen finns. 

Hon skruvar på sig i sin säng och är på väg att vakna. 

Ögonen svider av trötthet, ryggen värker, kroppen känns tung som bly mot madrassen.

Ett litet joller hörs. 

Det runda, mjuka huvudet sticker upp över kanten. 

En liten hand tar tag i en av sängens spjälor. Häver sig upp. 

Så ser jag dem. 

Ögonen. 

Klara, blå, avgrundsdjupa ögon ser rakt på mig. In i mig. 

En sekund av evighet. 

Hennes ansikte spricker upp i det varmaste leende och ögonen blir till halvmånar av lycka. 

Och borta är gruset i mina ögon. Borta är värken i ryggslutet och lätt rullar jag över, sätter mig upp. 

Hon sträcker fnissandes sina små knubbiga armar mot mig, redo att bli upplyft. 

En sekund och hon är i mina armar. Hon är min i mina armar.

Dagen kan börja. 

Madonna

Gissa vem som ska stå på Ullevi och tokdigga Madonna den 9e Augusti?

Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaag!!!!!!!!

Pannkaka ger många skor i hallen

För några år sen var jag på ett par goda vänners bröllop. 

När brudgummens mor skulle hålla tal sa hon något som verkligen etsat sig fast i mig. 

Hon sa att det hon allra mest önskade sin son och hans nyblivna fru i livet det var: 

Många skor i hallen. 

Hon berättade att hon och hennes nu avlidne make älskat att komma hem till en hall belamrad av skor som de fått kliva över för att ta sig in. För det innebar att hemmet var fullt av deras barn och barnens kompisar, annan familj, släkt och vänner. Att hemmet var fyllt av liv. 

Det där har som sagt fastnat hos mig. Min högsta önskan är att vårt hem ska vara en öppen plats för våra barn, kommande barnbarn, deras och våra vänner, familj och släkt. Jag vill om några år spela kort vid köksbordet men en bunt finniga tonåringar en regnig fredagskväll. Jag vill grilla ett kilo hamburgare och 20-30 korvar till ett gäng som repar med bandet i friggeboden och jag vill komma hem från jobbet och kliva över hundra skor i olika färger och storlekar. 

Jag vet också att jag har en del själv att jobba med innan jag tar mig dit - som att städning inte är så viktigt i ett sånt sammanhang - men mitt mål är att så ska livet se ut framöver. 

Min mans moster har ett utmärkt recept på hur man fyller hallen med skor. 

Varje torsdag gräddar hon pannkakor till alla som vill ha. Hennes vuxna barn, barnbarn, deras kompisar, pojk- och flickvänner får komma och äta så mycket de vill. 

I torsdags var de 13 runt pannkaksbordet. 

Alla är välkomna, varje torsdag. 

Visst låter det härligt? Opretentiöst, hjärtligt, en stunds gemensam vardagsglädje över lite pannkakor och massor av skor i hallen. 

Livet helt enkelt. 

Dessutom älskar jag denna konsekvens och trygga upprepning. Att något i livet får vara ständigt återkommande och oföränderligt. 

Det kanske är olika konstellationer av människor runt pannkaksbordet varje torsdag. Nya ansikten tillkommer, välbekanta kanske gör ett uppehåll ett tag. Men det är liksom ändå härligt att tänka att var man än befinner sig i världen så vet man att på torsdagar är det pannkakor hos moster D. Skönt och tryggt. 

Så - jag önskar mig många skor i hallen. Jag önskar vara en trygg och varm konsekvens i livet hos de människor jag älskar och håller av. Så att de alltid vet att de är välkomna här. 

Och om det krävs pannkakor varje torsdag så kommer jag att grädda så laggen ryker. 

Precis som Moster D.

Feber

När något av mina barn blir sjukt är jag en ganska handlingskraftig mamma. 

Jag avvaktar inte särskilt länge, vet vart jag ska vända mig och har ofta kolla på möjliga diagnoser redan innan jag kontaktar vården. Så att det ska gå snabbare liksom. 

Men en sak har jag ytterst svårt för. 

Det är när barnen har feber utan andra symptom. Bara feber. Hög, het feber som river i deras små kroppar. 

Då blir jag fylld av ängslan och skräck över vad det är för okänt farligt som orsakar detta tillstånd. Värst är det på kvällar och nätter - naturligtvis. Som all annan oro jag härbärgerar. 

Jag ligger en hel natt och vaktar på min lilla bebis som flämtar tätt, tätt intill mitt bröst. 

Ger alvedon, ammar en extra gång för vätskans skull, kollar så att alvedonen hjälper.

När gryningen kommer och febern är en aning lägre känns det som om man tagit sig till andra sidan ett ångestfyllt djup. 

Imorron har vi tid hos farbror doktor Ian igen. För att kolla nya prover. 

Så får vi se. 

Jonna & Marcus

Imorron är det Marcus Birro & hans Jonna's tur att få en bebis. 

Det bara är så. Nu är det deras tur. 

Deras tur att få uppleva den enorma lycka det innebär att få hålla ett sprattlande knyte i sina armar. Få dra in bebislukten och låta den fylla alla deras sinnen. 

Så är det bara. 

Jag vet inte om ni följt deras historia. Två modiga människor som efter att ha förlorat först en son och sen en dotter vågat försöka igen och nu för första gången gått hela graviditeten ut. Dessutom har de haft generositeten att dela med sig av sina upplevelser av sorg och smärta till oss andra och säkert därmed hjälp många på samma väg. Och för det har de fått utstå enormt vidriga slag från offentlighetens mest ljusskygga hörn. Men också fått massor av kärlek och värme från alla andra. 

Och imorron är det dags. 

Be en liten bön. 

Det gör jag. För det är deras tur nu. 

Sjukdomsträsk och hjärnsläpp

Jo, det är sant. 

Även en person som jag kan glömma bort tider, möten och bokningar. 

Det händer inte ofta, sannerligen inte. Kontrollfreak som jag är. 

Men några månaders störd sömn, några besök på diverse sjukvårdsinrättningar, ett par akuta dessutom, lite febernätter samt en och annan överhoppad lunch gör onekligen sitt till. 

Korttidsminnet är inte som det ska. 

Det är som om överblicken krymper och synfältet sänks till de personer som råkar klänga på en just för tillfället. Man stoppar mat i den mun som råkar gapa, torkar stjärten på den som råkar ropa "färdig" och plockar upp den sak man råkar trampa på. 

Så mitt i alltihop glömde jag en inbokad träff. Och inte förrän efteråt kom jag på att jag skulle ha varit på nåt helt annat ställe än husläkarens väntrum just den tiden. 

Inte för att jag kunde göra så mycket åt det men jag kunde ju åtminstone hört av mig och ställt in. Nej. 

Fokus är som en tunnel i sjukdomstider. Tur att det var mammor jag skulle ha träffat. Kanske förstår de.