Jag har nu inte ammat sedan i lördags. Och kommer alltså förmodligen aldrig mer att göra det. Inom mig kämpar jag hårt med en liten klump av sorg. Jag motar bort den med jämna mellanrum när den pockar på i trakten av halsgropen. Sväljer hårt när jag känner att den vill välla fram.
Det har inte alls varit något bryskt avslut. Inga bittra, arga tårar från Stellas sida. Nej - hon har egentligen slutat helt självmant. Turligt nog behöver jag därför inte brottas med hennes sorg och saknad också. Jag får stå ut med min egen.
Jag kommer att sakna den rofyllda och innerliga ömhet, känslan av samhörighet som det innebär att amma sitt barn. Att amma Stella har varit fantastiskt. En intim, kärleksfylld resa. Men nu är det slut. Och inga fler barn blir det att amma heller.
Och nu gråter jag lite.
Jag är tacksam över att att ha kunnat amma mina tre barn.
Så glad över alla mysiga stunder av total närhet.
Minnet av de stunderna stoppar jag i min finaste ask. Den som jag ska öppna när jag ser tillbaka på mitt liv och tänka på vad som verkligen betydde något.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar