Friluftsdag

Klockan är ställd en kvart tidigare än vanligt. 

De ska bres sylt på plättar, bres smör på mackor och kokas varm choklad. 

I ryggsäcken trängs sen röda äpplen i klyftor (för de måste vara röda) med skridskor, skydd, sittunderlag och termos. 

Den är tung, ryggsäcken. 

Nästan så man tror att han ska tippa bakåt när han kränger på sig den i hallen. 

Men han är så stor nu. Så han orkar bära den på bussen och ända bort till idrottsplatsen och skridskobanan. Alldeles själv och tappert travar han iväg. 

Jag vinkar i fönstret. Stella vinkar också för det har hon lärt sig nu. 

Hejdå älskling! Ha en underbar dag!

Och innuti mig ber jag en stilla bön om att han inte ska tappa bort sig på vägen. Eller tappas bort av någon annan. 

Jag motar bort några tårar som bränner bakom ögonlocket när jag tänker på hur mycket i hans liv som jag inte längre är delaktig i. Jag får inte vara med idag när han åker skridskor på vallen. Får inte se hans förtjusning eller dela hans matsäck. 

Tvåakluddare. 

Älskade åttaåring. 

Min, men inte hela tiden...