11 år

I lördags hade vi bröllopsdag. Det var 11 år sedan vi valde varandra i Danmarks Kyrka utanför Uppsala. Det var en magisk upplevelse, den där stunden i kyrkan. Verkligen.

Jag minns att det var en ganska kylig och blåsig sensommardag. Men om man envisats med att gifta sig sommaren -98 så fick man vara glad för att det var uppehåll.

Det var nämligen en väldigt blöt historia annars. Sommaren alltså.

Vigseln följdes av en lång och härlig middag tillsammans med drygt 100 personer. Jag tror att sittningen kantades av hela 16 tal vilket var mycket överraskande och storslaget.

Jag minns också att jag var lycklig. Att vi var lyckliga. Och förväntansfulla över livet.

11 år senare kan man bara konstatera att vi fått oerhört mycket fina gåvor tillsammans. Att ingå äktenskap med just A känns onekligen som en lyckad konstellation.

Leo, Noel och Stella är ju de yttersta bevisen på det - men också en hel del annat fint har vi upplevt tillsammans.

Att vara gift kräver en del jobb, dock. Och det är lätt att glömma bort att man faktiskt är ett par också mitt i livet som mamma och pappa. Å andra sidan tänker jag att herregud - tid för oss själva, det kommer vi att få gott om sen.

När vi och barnen blir äldre och vi sitter här och längtar efter dem, undrar var tiden med dem tog vägen. Nej, jag tror att det bara är att låta var sak ha sin tid. Följa med kaoset.

Nu är nu. Sen blir det nåt annat.

De är små så kort tid och under den stunden i livet är det liksom okej att de tar den mesta av tiden i anspråk. Det är en enorm skillnad bara när det yngsta barnet kommer in i fem-sex årsåldern.

Det är så lätt att hela tiden längta till nåt annat, till nästa fas, nästa ålder på barnen...

Men när man känner att man fått den sista lilla ungen, då har man inte riktigt lika bråttom.

Förnuft & känsla

Mitt nuvarande mående har fått mig att fundera. Eller det har krävt en tankerunda helt enkelt.

Om du frågade skulle jag beskriva mig själv som en engagerad person. Jag tycker om att vara väl insatt i omständigheter, personer och sammanhang. Jag lägger mycket energi på mycket skulle man kunna säga. Och allra djupast är naturligtvis mitt engagemang i barnen.

Nu när energin sinar tvingas jag prioritera. Tänka om. Omvärdera.

Det är hemskt jobbigt.

För jag gillar mig själv som engagerad. Jag är stolt över att bry mig om mycket och många.

Men ibland undrar jag vad det är jag försöker bevisa för mig själv - eller vem det är jag försöker bevisa mig själv för.

Häromdagen skulle jag förklara för en utomstående person exakt varför det var så himla viktigt för mig att vara en extremt närvarande och engagerad mamma.

Det tycktes ju självklart. Ansåg jag.

Kärlek såklart. De ska aldrig tvivla på min kärlek.

- Och vad är du rädd ska hända om du backar litegrann, missar att titta på en match, arrangera festligast kalas eller glömmer packa en gympapåse?

- Ja, ytterst att barnen ska känna sig övergivna, oälskade...

- Kommer dina barn någonsin att vara övergivna eller oälskade?

- Nej...

- Om du skulle bli så utmattad och trött att du satt i en stol rakt upp och ner i tre månader, skulle dina barn tvivla på att du älskade dem tror du?

- Nej...

Självklart inte. Men nu kommer vi till det svåra. Jag är en förnuftig person. Jag kan formulera mig, kan förstå orsak och verkan, kan analysera och dra slutsatser. Jag kan ställa mina egna diagnoser och snacka omkull vilken terapeut som helst.

Men att fullt koppla ihop förnuft och känsla - det är en annan femma.

Jag vet precis vad jag behöver göra och vad jag absolut inte ska pyssla med just nu.

Men jag har ytterst svårt att utröna exakt vad det är jag innerst inne vill och vad jag bara tror att jag vill. Allt är matt och utblandat av värk och trötthet dessutom.

Jag VILL stå och kolla på fotbollsträningar och matcher. Jag VILL INTE missa några föräldramöten. Jag VILL kunna namnen på alla barn i sönernas och dotterns klasser och dagisgrupp. Jag VILL INTE glömma mina vänners födelsedagar. Jag VILL hjälpa min granne att handla. Jag VILL INTE säga nej till att ta hem kompisar efter skolan. Jag VILL ha ett trivsamt och öppet hem, Jag VILL INTE att trädgården växer igen, Jag VILL bjuda på goda middagar, Jag VILL, Jag VILL, Jag VILL.....Eller? Tror jag bara att jag vill?

Tror jag att om jag slutar att göra alla de där sakerna så är jag inte den person jag vill vara längre. Inte en person som jag själv tycker om. Eller någon annan tycker om.

Den egentliga frågan, den som är läskigast att ställa men allra mest ärlig är:

- Om jag sitter i en stol rakt upp och ner i tre månader - och inte gör ett enda dugg - vem älskar mig då?

Jag har några på den listan, det vet jag. Frågan är - har jag mig själv.

Teletubbies och feber

Idag sitter jag i soffan och kurar med Stella.

Hon har feber. Bara feber - inget annat. Så man kan undra varför hon har feber.

Just när hon kommit igång med dagis så blev hon sjuk och fick stanna hemma.

Typiskt när rutinerna är nya och känslan av trygghet på förskolan nyvunnen och skör. Nu blir det lite som att börja om när hon blir frisk.

Men det ska väl gå det också.

Det är mörkt och regnet öser ner.

Hon sitter hopkrupen och varm bredvid mig bland soffkuddarna och vi tittar på Teletubbies.

Tror att det kanske är tredje gången hon får se den där filmen en stund på TV. Men det är första gången hon tittar. Hon ler, fnissar lite när den fina bebis-solen kommer fram och när alla teletubbisarna dansar och sjunger.

Det är mysigt, lugnt och tyst.

Jag minns att Teletubbies gick på morgnarna på TV när hennes äldsta storebror var lika gammal som hon är nu. Han vaknade alltid i gryningstimman när alla andra och hela världen fortfarande sov. Men mellan 06.00 och 07.00 hade nån oerhört intelligent person som ansvarade för TV-tablån kommit på att visa Teletubbies.

Så där satt vi, han och jag, i en stor gul fåtölj framför TVn. Han kollade nöjt på Teletubbies och jag, jag kunde slumra till några stunder och ögonblick. Programmet är väldans sövande för vuxna faktiskt när jag tänker efter. Det kanske är ett av framgångskoncepten...

Det är så skönt när VAB inte är en bokstavskombination som framkallar panik och ångest. När man inte är hyperstressad över jobb utan lugnt kan vara hemma och mysa med en febrig liten tjej. Det är ju inte alltid det är så. Ganska sällan faktiskt. Oftast uppstår nån sorts tävling i vems jobb som är viktigast eller vem som har störst press på sig att dyka upp när det ska vabbas. Men jag har det bra på det viset. Vissa dagar är inte så fullbokade och då kan jag lugnt stanna hemma. En av fördelarna med att vara egen antar jag.

Så idag myser vi i soffan. Äter lite bulla och kollar Teletubbies.

Sämre kan man ha det. Sannerligen.

Det gör ont att leva

Den senaste tidens händelse har berört min djupaste rädsla.

Den som ytterst handlar om att dö.

Eller att någon i min närhet ska göra det.

Och jag grubblar så mycket på hur man fullt ut ska kunna leva med en sådan ångest.

När jag var 19 var jag odödlig. Osårbar.

Slutet var så långt borta och så otydligt att det kändes som en hypotes. Kanske var det som det skulle vara med den saken. Har man inte drabbats av döden eller andra stora förluster tidigt i sitt liv så kanske man tror att allt är evigt.

Eller så orkar man inte grubbla.

Men jag blev äldre och slutet kröp närmare på något sätt.

Med barnen kom en enorm känsla av lycka och kärlek.

Men stark kärlek har ett pris. Och i mitt fall yttrar det sig som oro och ångest.

När man skiftar generation händer också något med ens medvetenhet om livets förgänglighet och hur det obönhörligt kommer att sluta.

Blir man förälder är man är inte längre yngst på släktträdet.

Än så länge är jag ju långt ifrån äldst heller men jag funderar mycket på hur i hela friden det ska kännas att vara det. Och hur man lever med det.

Jag vill alltid vara här och nu.

Alltid se mina barn springa omkring på gräsmattan i kvällssolen.

Alltid vakna och känna doften av min dotters nacke, mötas av sömnrufsiga pojkar som kramas och pussas av en make i morgonrock som sen gäspar och trycker på kaffemaskinen.

Evigt omge mig med min familj.

Aldrig bli ensam.

Aldrig dö.

Idag köpte jag två små ljushållare som föreställer änglar.

En gav jag till min granne och en behöll jag själv.

Jag tänkte att hon behöver alla änglar och allt ljus hon kan få just nu.

Och om jag tänder en här inne hos mig och hon tänder en inne hos sig så är det i alla fall något.

Det är bättre att tända ljus än att förbanna mörkret.

Arga mamman

Igårkväll hade vi ett allvarligt samtal, jag, A och grabbarna strax innan läggdags.

Eller samtal och samtal. Det var mest jag som pratade, uppbackad av A då och då.

Pojkarna var tysta.

Jag ställde en rad frågor.

Som till exempel hur det kommer sig att jag varenda gång får tjata livet ur mig vid hämtning.

Exempel på scenario:

Jag kommer glad i hågen till skolgården vid tre-tiden. Solen skiner och skolgården myllrar av ungar som leker och har kul. Efter ett tag, ett ganska långt tag, lyckas jag lokalisera både storebror och lillebror. Lillebror är på fotbollsplanen så storebror med kompis följer med bort dit för att hämta honom.

Lillebror vill inte sluta spela och matchen ser kul ut så storebror och kompis vill också lira en stund. Jag säger, okej ett litet tag - men sen måste vi hem.

Jag kollar fotbollen en stund. Försöker underhålla Stella som travar omkring och se till att hon inte blir nedmejad av barn eller boll.

Efter 20 minuter berättar jag att nu är det dags att gå hem. Inget händer.

Jag kallar, ropar och lockar på olika sätt. Inget händer.

Stella börjar bli otålig. Hon är trött efter dagisdagen och lite hungrig.

Efter 30 minuter blir jag barsk i rösten. Inget händer.

Sen tar jag till hoten. Mutorna funkar inte - det vet jag redan.

Tillslut kommer en skrikande och tjutande lillebror. Han låter som i siren och är så arg att flera i fritidspersonalen kommer springande för att se vad som hänt.

Jag ursäktar oss.

Storebror och kompis försvinner för att hämta sina ryggor. Endast kompisen återvänder till det nu minsta sagt slokande sällskapet...

Var är storebror?

Jo, jag hittar honom vid lianerna. Och när jag argt säger att nu får han väl för helsike komma surar han och klagar på att jag låter arg.

PUST!

I-landsproblem. Jag vet.

Men jag avskyr att det ska behöva vara så där. Jag skäms över att stå och gasta över skolgården. Jag hatar att behöva hota, låta arg eller vara sur.

Måste byta strategi.

Har bara inte klurat ut den än.

Men den kommer att bli bra.

Kanske ska jag bara gå därifrån. Tre varningar och sen checka ut.

Eller så ska jag bara ta dem i handen direkt. Dra med dem på momangen hur mycket de än surar, sparkar och skriker. Eller så ska jag stå där tills det blir kväll och det kommer självmant av hunger och törst. Jag vet inte.

Återkommer...

Rapport om inget särskilt

- Mamma, jag tror att vi måste byta ut Noels tandborste. Den är alldeles förskräckligt rufsig.

Man får höra en del finurliga grejer om dagarna. Ovanstående uttalade Leo ikväll vid tandborstningen. Så himla bra och målande uttryck. Själv hade man på sin höjd beskrivit den som utsliten - och hur fantasifullt är det?

Jag känner mig för övrigt ganska rufsig själv efter den första rivstarts-veckan. Minst sagt. Men helgen har inneburit en del återhämtning trots allt. För oss alla.

Det tar på krafterna med alla nya sammanhang att ta sig in i. Barnen är lite hålögda om eftermiddagarna. Noel somnade nästan sittandes i trappen häromdagen. Själv somnade jag halv nio i fredags kväll fast jag bara skulle mysa med Noel i hans säng en liten stund.

Det var dock tur för Stella vaknade tre gånger i timmen resten av den natten med ont och värk.

Lördagsnatten blev lugnare och imorse sov hon och jag till 9.15!!! Ja, hon körde upp pappa först vid 5.45-rycket men efter 20 minuter kom hon upp till mig igen och somnade om.

Pappan hade däremot redan hunnit bälja i sig kaffe så han har haft en lång dag.

Märker nu när jag skriver att jag egentligen inte har så mycket att rapportera, eller något särskilt viktigt att förmedla.

Det är som det är med den saken.

Det är en vanlig söndagskväll i mitt liv. Och jag har ingen söndagsångest.

Och det gillar jag.

Klart slut.

Ett skört liv

Igår klagade jag över mina muskler och leder som värker. En tumme som krånglade extra mycket. Jag suckade över allt nytt i familjen som börjat. Leo på mellanstadiet med ny lärare, stora störiga pojkar i samma klass. Noel som börjat skolan med allt vad det innebär. Stella som ska bli lämnad ensam för första gången på förskolan idag.

Anders som efter ett halvårs föräldraledighet ska börja jobba igen och lämnar mig med det mesta av marktjänsten. Igen.

Jag suckade som sagt. Beklagade mig.

På kvällen när jag gick omkring med min onda tumme och vattnade rabatterna kom Leo ut och sa att jag måste komma in på en gång.

- Varför då? Undrade jag.

- Jo, du måste bara.

I hallen stod vår söte, snälle granne J. Han såg medtagen ut och jag visste att något var fel så snart jag tittade in i hans ögon.

- Vad är det som har hänt? Frågade jag.

Frågan följdes av en lite för lång tystnad.

- Jo, C ligger på Karolinska och har opererat bort en hjärntumör...

Det snurrade till lite inuti mig. C? Hjärntumör? Men hon var ju här ute i trädgården nyss? Firade sin 60-årsdag i lördags med alla sina barn och små barnbarn... Stod där under sin fina flaggstång med vajande flagga och drack champange.

Det kan ju inte vara möjligt?

Jo, i måndags hade de bara åkt in akut för att hon hade problem att läsa och skriva på jobbet.

Sen hade allt gått jättefort.

I ett enda slag hade livet förändrats så oerhört tragiskt och dramatiskt för våra fina grannar.

Igår kväll när jag gick och la mig bad jag minst 10 böner för C och J.

Och jag tänkte att man ska kanske inte sucka så mycket över en tumme. Livet är så himla skört. Och varje dag är en gåva.

Så är det faktiskt.

Varje dag är en gåva.

En dotters doft

När hon satte sig upp i sängen bredvid mig imorse visste hon ingenting om dagen som väntade.

Hon visste inte att det här var dagen då hennes nya liv på dagis skulle starta. Att hennes lilla, lilla värld här hemma med mamma, pappa och brorsorna nu skulle växa till något större och okänt.

Nej, hon satt bara där i pyjamas med håret sömnigt och busigt rufsigt och bjöd mig att smaka på hennes napp. Sen la hon sig ovanpå mitt bröst och kramade mig hårt. Klappade lite på mig med sina små händer.

Som om jag behövde lugnas. Och det behövde jag nog.

Det är sorgsamt att den här tiden kommit till sitt slut. Tiden hemma med Stella.

Tiden då hon fortfarande spenderat all sin tid med någon som älskar henne högst av allt på jorden.

Jo, visst är det spännande med dagisstart också. Hon kommer att leka och ha kul så småningom. Men just nu är det sorgsamt inom mig.

En av de mest påtagliga saker som gör separationen jobbig för mig är faktiskt doften.

Jag vet att det kanske låter jätteknasigt men när man skickar sitt lilla fina barn till dagis så ändras doften på det. En främmande lukt sätter sig i håret och kläderna på barnet och det är som sagt nästan det jag har allra svårast för den första tiden.

Stella har hittills bara luktat min. Vår egen. Oss. Ända fram till nu.

Nu kommer hon att lukta dagis, sandlåda, mellanmål, kuddhörna, galonbyxor och andras köttbullar.

Jag vet att när hon och pappa kommer hem i eftermiddag så kommer jag att ta upp henne i min famn - och lukta på henne.

"Sniff, sniff - du är väl min fortfarande - bara min."

Och det är klart att hon fortfarande är det.

Men jag måste låna ut henne en lång stund varje dag till andra. Andra som kanske tycker om henne men som inte älskar henne mest av allt i hela världen.

Och det är hemskt jobbigt.

Ikväll badar vi säkert ihop hon och jag.

Bara för att hon ska lukta som sig själv igen. Som min.

En ny början

Han är så stor där mittemot mig på lunchrestaurangen. Och så liten samtidigt.

För snart sex år sedan fick jag honom i mina armar för första gången. Nu sitter han här framför mig och pratar om att börja skolan medan han petar lite i plättarna med sylt.

Vi har skol-shoppat. Bara han och jag.

Ny ryggsäck som är alldeles lagom stor. Ett coolt pennskrin, pennor och suddgummin.

På skoaffären har han fått välja ut världens snyggaste Adidas-sneakers. Och en gympapåse finns också någonstans i kassarna.

Det är stort att lämna över sitt barn till skolans värld. Skolgården känns som ett stort och hyperfarligt hav med massor av fällor och gropar att trampa i eller saker att göra illa sig på. För att inte tala om hur lätt en liten sexåring bara kan försvinna utan att det hinner uppfattas av personal eller andra barn. Hu, sväljer hårt och tränger bort tankarna.

På dagis vet alla var ens barn är jämt. Fröknarna har stenkoll på jackor, omaka strumpor och vems vante som fastnat i busken. De känner halva ens släkt och bekantskapskrets, vet var vi bor och exakt vad som gör min lilla telning på gott humör.

I skolan hinns inte så mycket omvårdnad av den sorten med. Ingen alls faktiskt.

Från och med nu ska han hålla reda på alla sina pinaler, strumpor och vantar själv. Duscha efter gymnastiken i det stora, ganska illaluktande omklädningsrummet där det plötsligt kan komma in ett gäng högljudda niondeklassare. Hur skraj blir man inte då som liten 6-åring i bara kalsonger?

Nu ska han själv veta hur långt bort på skolgården han får lov att gå, när det är dags att springa in efter rasten och att man aldrig får gå med någon annan från skolgården....

Nu ska han komma ihåg att sätta på sig mössa och överdragsbyxa när han ska ut och leka i vinter på rasten. Ingen kommer att påminna honom. Ingen kommer att fråga om han fryser. Eller ge honom en extra macka om han är hungrig.

Men han kommer få en hel hop med nya kompisar - och det behöver han verkligen.

Och han kommer att växa enormt mycket när han märker att han klarar allt det där som man ska klara i skolan.

Han kommer att bli stor helt enkelt.

Det kommer att kosta några strumpor, gympapåsar och borttappade vantar.

Men det får det vara värt.

En doft av vardag

Det börjar dofta vardag här hemma.

Långsamt, långsamt smyger sig rutiner, regler och läggtider in i rummen som under ett par månaders tid varit fyllda av lättja, pyjamaskvällar framför film och sena morgnar.

Sönerna tittar frågande på oss när vi säger att det är dags för tandborstning redan kl. 20.30. Och verkar helt chockade när vi berättar att film till läggdags - det blir det på fredagar och lördagar från och med nu.

Liksom glass.

Det sistnämnda fasar vi väl dock ut lite mer tolerant skulle jag tro.

I rättvisans namn införs lördagsgodis igen. Godis har de faktiskt knappt ätit på hela sommaren känns det som. Det har liksom fallit bort bland alla strutar, alla bullar och alla pannkaksluncher.

Men det har inte gjort så mycket.

Nu är det som om vi långsamt packar ihop strandväskan, sköljer och plockar ihop badleksaker och samlar in barnens sandaler. Reser oss ur brassestolarna, borstar bort sanden från de brunbrända fötterna - och traskar hemåt.

Solen står lite lägre, det är eftermiddag och man är lite lätt dåsig efter en varm dag på stranden.

Så känns det.

Som om det är sommarens eftermiddag och vi packar ihop och förbereder oss för vardag, höst och allvar.

Än så länge är vi barfota. Än så länge står dörrar och fönster öppna hela dagarna och än så länge gör vi några tappra försök att suga på känslan av ledighet och sommar.

Tur att jag fyllde på glassförrådet igår.

En strut på altanen en vanlig tisdag förlänger sommaren.

Ska gå och föreslå detta meddetsamma.

Mäktiga Madonna

Det är märkligt hur musik förenar.

Märkligt och oerhört mäktigt.

Och trots att man känner sig ganska liten i en folkmassa om ca 60.000 människor så är man i ögonblick av beundran och musikalisk lycka ändå en enda kropp på något sätt.

Ullevi blir ett enda pulserande hjärta som stundtals håller på att svämma över när hon står där framme och når ut till varenda liten por av människa.

Hon mäter inte några väldiga centimetrar över vattenytan själv. Men hennes ande, karisma och självkänsla är så stor och intakt att jag ibland blir stum och helt stilla i förundran.

Hon har onekligen tagit sig ett passande artistnamn.

Störst i världen, drottning av pop.

I kvällstidningarna läser jag om att vissa namnkunniga recensenter tycker att delar av showen var ojämn, dålig men att hon stundom är fenomenal.

Och jag ler när jag läser det där.

Ler och tänker att "Herregud - hon hade kunnat sitta i två timmar och spelat mungiga eller harpa på låtsas. Hade hon gjort det på sitt fabulösa sätt så hade hon ändå varit fenomenal. Monumentalt fenomenal".

Det som kom ur de enorma högtalarriggarna på Ullevi igår var visserligen underbart bra. Men det är inte det som gör hennes storhet. Det är allt hon är och allt hon står för som förtrollat i 25 år. Och när jag om några år ska spela hennes musik för min dotter så är det den starka, kvinnliga erövraren jag kommer att berätta om.

Det är den jag vill att min dotter ska upptäcka.

För är det någon som visat unga kvinnor att man kan om man vill - så är det Madonna.

Lite bilder från Öland

Ölandsrapport

Hemma igen.

Sex härliga och soliga dagar på Öland senare. Och nu känns det faktiskt som om det varit lite semester på riktigt i alla fall.

I bilen på väg hem igår kväll konstaterade jag att jag inte ens längtade hem. Det är ovanligt.

Även om jag tycker att det är hur trevligt som helst borta så längtar jag liksom alltid hem när det börjar närma sig hemresa.

Men inte igår.

Vi avslutade vistelsen i sanden vid havet. Långgrunt och varmt i vattnet. Stella badade och promenerade runt i vattenbrynet i flera timmar - precis som hon gjort alla de andra baddagarna.

När hon inte legat naken och myst i sanden förstås. Med kinden och magen mot det lena och varma - länge, länge.

Leo har badat mest hela tiden och under dagen vid poolen tillryggalade Noel sina första 8 meter bröstsim utan flythjälp. Jag har sett att han har det i kroppen länge med sina fina arm- och bentag men han har inte varit redo. Inte trott på sig själv riktigt och tyckt att det djupa vattnet varit läskigt.

Det enda jag egentligen behövde göra var att övertyga honom om att han kunde - så kunde han.

De är olika, våra söner, på det sättet.

Noel har alltid haft den motoriska förmågan men ibland saknat självförtroendet.

Leo har kanske ibland saknat den kroppsliga förmågan men alltid trott att han kan - och därmed har han också gjort det tillslut.

Någon sa att "Öland - det är två fyrar med en väg emellan" och det ligger något i det. Samt att denna väg kantas av en massa härliga sandstränder.

Det finns också enormt många minigolfbanor och sko-outlets och vill man dricka kaffe och samtidigt smaska på en våffla - ja då är Öland paradiset på jorden.

Det mest otippade var nog kamelerna som gick i hagar norr om Borgholm och att det faktiskt inte var alls lika dyrt som tex Gotland.

Hur som haver så har dagarna varit bra och vi har fått många fina bilder att stoppa i albumet och i hjärtat och ta fram i november eller februari när sommaren känns allt för avlägsen.

ps/ jag kan meddela att det är 139 trappsteg i Långe Erik. Leo räknade. Det stod på skylten att det skulle vara 138 men som sagt - Leo räknade. /ds

Miljöombyte

Vi har inte rest så mycket i sommar.

Äventyren har tvärtom varit kortare avstickare, både när det gäller restid och bortavaro, men däremot kanske något fler än vanligt.

Vi har haft mycket att göra hemma med huset och tomten så sommaren har gått åt ändå.

Sent om sider bestämde vi oss ändå för att resa bort en skvätt. För det är verkligen så att man behöver byta miljö någon gång under ledigheten.

Mest på grund av att man här hemma aldrig riktigt blir ledig. Även om man inte jobbar på sitt vanliga jobb så finns måsten och borden i högar överallt, vart man än vänder sig.

Och fastän vi haft helt "måste-fria" dagar så är dem få i förhållande till sin motsats och dessutom är det ändå svårt att helt koppla bort det dåliga samvetet.

Dessutom måste man ju tvätta, städa, laga mat, plocka i och ur diskmaskinen när man är hemma. I alla fall då och då.

Men vet ni vad det allra viktigaste är med att byta miljö och komma bort från hemmet och vardagen?

Jo, det är att när vi åker iväg hela familjen tillsammans så tittar vi varandra i ögonen många, många gånger om dagen. Det enda, och då menar jag, det ENDA vi gör hela dagarna är att umgås och koncentrera oss på varandra. Helt utan att ha något annat som pockar på uppmärksamheten eller sväljer tid.

Vuxensvaren blir liksom aldrig:

-Mmmmm, visst kan vi göra det men jag måste bara göra färdigt det här först.

Eller:

- Nej, idag få ni ringa hit lite kompisar för vi har inte tid att underhålla er...

Eller:

- Fast jag orkar inte det nu för jag har städat och tvättat/burit sten hela eftermiddagen...

Nej - nu ska vi kolla in varandra bara några dagar. Spela UNO direkt efter frukost. Bada i havet, läsa Kalle Anka-tidningar på stranden, äta god mat länge och låta nån annan duka av. Och så ska vi hålla varandra i händerna hela tiden. Och Stella ska få gå istället för att åka vagn om hon vill. För vi har inte bråttom nånstans.

Det kommer säkert bli en och annan kastrull att diska därborta också. Men inte hela tiden. Och inte samma kastruller som hemma. Och sånt piggar ju upp. Faktiskt.