lördag 29 november 2008

Lösningen

För ett par veckor sen beklagade jag mig över att jag träffade mina vänner alldeles för sällan på grund av att så många och långa förberedelser krävdes... Jag efterlyste nån lösning på detta problem och nu har jag hittat en. 
Catering eller hämtmat!
Alla tjejer som kommer ikväll har varit hemma hos mig på middag förut. De vet således att jag brukar kunna laga nåt smaskigt om jag vill och har tid. De har också alla sett mitt hem perfekt städat förut. Så ikväll blir det lite annorlunda.
Hämtmat och lite skit i hörnen. Omväxling förnöjer som det brukar heta. 
Jag tänkte sätta ribban lite lägre så att vi alla kan ses oftare och inte känna att det måste vara på ett visst sätt om vi ska kunna träffas. 
Så att de alla kan tänka tillbaka på den där kvällen hos Linn när hon varken hade städat eller lagat maten - men att det var hur trevligt som helst ändå. 


torsdag 27 november 2008

Bemärkelsedag

Idag fyller jag 33 år. 
Just imorse, efter en natt då jag blivit väckt åtminstone 33 gånger, kände jag mig betydligt äldre. 
Jag har faktiskt alltid känt mig äldre än vad jag är.
Jag blev myndig långt innan 18, vuxen i ordets alla bemärkelser långt innan 25 och 30-årskrisen tog jag många år innan den borde kommit. 
Men nu har min ålder hunnit ikapp mitt sinne tror jag.
Det räcker så här. Jag behöver inte bli äldre nu. 
Lagom ung och lagom gammal.
33 år och 3 barn. 
Hurra, hurra, hurra.

tisdag 25 november 2008

En doft av liv

Hon luktar så underbart gott. 
När jag försiktigt drar in doften av hennes runda, mjuka huvud just efter att hon somnat i min famn så fylls jag av...liv.
Doften är en blandning av nytvättade lakan som fått hänga ute och torka i vinden, daggvåta rosor i gryningljus och nybakta kanelbullar med mjölk. 
Den letar sig in alla mina sinnen och finns etsad djupt inne i min märg. 
Jag skulle kunna urskilja henne bland miljoner barn bara på hur gott hon luktar. 
Sniff, sniff - där är min unge. Min.

Fortfarande, går inte en dag, faktiskt knappt en timme utan att jag stannar upp, tittar på henne och tänker: Jo, det är verkligen sant. Hon är här, hon är min, hon finns. 
Ännu har inte en kväll passerat utan att jag tackat Gud för att jag fick bli hennes mamma. 
 
Och den del av mitt hjärta som längtade och önskade är nu så fylld av kärlek och ljus. 
En bit av mitt hjärta väntade på henne. Har alltid väntat.
Och nu finns hon.
Nu finns hon.

måndag 24 november 2008

Ett klipp

Idag har jag övat på konsten att göra av med en ansenlig slant på nästan ingenting. 
Hur man gör det?
Jo, man beställer klipptid till sina två pojkar. Det är en fördel om pojkarna har osedvanligt tjockt och vildvuxet hår som nu kommit ner en bra bit över ögonen. Sen kör man in i till stan i lagom mycket snöstorm och springer in på en icke helt otrendig och citychic frisörsalong. 
Väl på plats sätter sig pojkarna en efter en i frisörstolen och säger: 
"Du får inte klippa mer än lite grann här i bak för jag ska spara till långt hår, hårdrockshår."
Efter dryga timmen får man sen betala åtskilliga hundralappar för att pojkarna inte blivit klippta alls. 
Hur det ska gå på onsdag när jag själv ska till samma ställe vågar jag knappt tänka på...
Vad kommer det att kosta att INTE klippa allt det hår jag ändå tappat av amningen samt knappt färga nåt alls?
Nej, jag tror jag ska klippa mig rejält på onsdag. 
Vem vet  - det kanske blir jättebilligt.


söndag 23 november 2008

Han dansade med mamma...


Så stod han där och väntade. 
Han hade klätt sig i skjorta, väst och sina finaste byxor. Kammat luggen åt sidan. Jag hade min längsta och vitaste klänning på mig precis som han sagt att jag skulle. 
Tålmodigt inväntade han den finaste musiken från Dansbandskampen på TVn. 
Sen gick han fram, bugade sig och sa "Får jag lov?". 
Jag sa ja såklart och sen dansade vi vackert och innerligt medan Scotts spelade "Right here waiting". Efteråt grät jag en skvätt och tänkte att den här kvällen kommer jag att minnas i hela mitt liv. Finaste, dansande, virvlande, underbara Noel. 
När jag lite senare stoppade om honom och sa gonatt berättade han att han känt sig lite blyg i början men att det gick över. Sen sa han att han älskar mig två varv runt universum. 
Och jag, jag är världens lyckligaste mamma.

lördag 22 november 2008

Den första snön

Minns du hur det var? 
När man vaknade på morgonen och kände att nåt var annorlunda. Att ljudet från omvärlden liksom dämpats en aning och att ljuset utifrån plötsligt var ett annat. 
Och hur man tittade ut och såg det allra första snötäcket som sänkt sig över trädgården, gatorna och träden. Skrattet spred sig inombords som en värmen från en kopp varm choklad. Man kastade sig ut för att göra snöänglar, åka pulka och smaka lite på snön. 

Det är lika härligt nu. Och ännu härligare att se sina barn stå i pyjamaser framför fönstret och hoppa upp och ner av lycka. 
För det blir verkligen ett annat liv därute. Fint och vitt istället för lerigt och grått. Torr kyla istället för rå och fuktig. Trädgården blir ett härligt äventyr igen istället för en död yta. Det blinkande skenet från plogbilen åker förbi och plogen ordnar små snödrivor utmed vägarna som man kan hoppa i. Det hörs återigen hissnande skratt från pulkabacken strax intill där det varit tyst och stilla så länge. Grannens uppfart är prydligt skottad och det blir rimfrost på mina gamla fönster så att de inte alls ser otvättade ut utan alldeles sagolika.

I minst fyra dagar ska vi få ha det så här nu enligt SMHI så passa på att njuta. Det kanske är den enda snö vi får i år. 


fredag 21 november 2008

Städtantens bekännelser

Idag har jag städat ut sjukdomen ur huset. 
Visserligen sitter det ett par hostande knyten i soffan fortfarande men de lyfte snällt på fötterna när jag kom farande med min dammsugare. Och febertermometern har åkt in i skåpet igen strax bredvid alvedonen och hostmedicinen. 
Det finns inget mer tillfredsställande än att göra rent hus efter en veckas sjukstuga. Torka bort alla baciller, vädra ut unken luft och sopa upp snytpapper och tomma medicinburkar.
Det är som om jag med städningen sätter punkt för eländet. Nu får det vara nog. Nu får det vara friskt helt enkelt. 
Jag hoppas att bacillerna håller med mig. För jag tänker inte städa igen förrän nästa fredag. 
Sådetså.

torsdag 20 november 2008

Brev från Utopia

Det finns en film som heter "Det blir aldrig som man tänkt sig". Just nu känns det som om den rullar varje dag härhemma. För visst var det en utopi, de här planerna jag hade för dagen, för gårdagen, för morgondagen och helgen... Varför trodde jag ens i min vildaste fantasi att alla skulle vara friska och krya vid det här laget så att jag skulle hinna ikapp mig själv och njuta en stund av något annat än sjuklägrets innevånare i soffan samt deras lämningar över hela huset. 

Imorron skulle vi ha åkt till min lilla guddotter och uppvaktat henne på den annalkande födelsedagen. Men hon är ett novemberbarn - precis som jag. Och att vara född i november är lite som att vara född mitt i sommaren. Ingen kommer på ens kalas. På sommaren är alla bortresta och i november är alla sjuka. Magsjuka, influensa, streptokocker, hosta, feber, vattkoppor, ja allt möjligt härligt florerar dessa tider i den offentliga miljön och sätter stopp för all social samvaro. Särskilt festliga sammankomster med tårta. 

Så nu återstår det att se hur många av oss som är friska om drygt en vecka när jag bjudit hem mina tjejkompisar för första gången på ett år. 
Oddsen känns skyhöga.

onsdag 19 november 2008

Fryslort

Imorse var det ett par minusgrader. Jag satte på mig min röda vinterjacka som är så varm att man egentligen svettas i den om det är varmare än 10 minus ute. Mina bekväma vinterstövlar, mina tjocka tumvantar, halsduk och mössa åkte också på. Så travade jag iväg mot babysången. 
På vägen mötte jag en tjej, skulle tro att hon var en så där fjorton. 
Hon hade kortbyxor, visserligen med nylonstrumpbyxor under, ett par höga läderstövlar samt en kortkort jacka som hon fick hålla ihop över magen eftersom den säkerligen inte gick att knäppa. 
Och jag log. 
Tänk vad man frysit i sina dagar bara för att vara snygg. Och vad obekvämt man haft det om fötterna. 
Numera är jag i det avseendet tant så det visslar om det. Bekvämt och varmt måste det vara. 
Speciellt med tanke på att jag har en hallux rigidus på vänster fot. Men det är en helt annan historia...


måndag 17 november 2008

Stressmage

Idag har jag jagat mig själv hela dagen känns det som. Och jag vet att det kommer att bli en likadan dag imorron. 
Maken är sjuk och nedbäddad. Jag har för många jobb inbokade. Tre barn som ska spela piano, äta bebispuré, gå på utflykt och pappans febertoppar genererar högar med tvätt. 

Så runt lunch kom han på mig med att springa omkring och plocka upp saker från golvet samtidigt som jag slevade i mig en tallrik fil. Han protesterade högljutt och sa att om jag inte sätter mig ner när jag äter mat så kommer jag att dö i förtid. Han har ju rätt. Jag skrattade lite innan känslan av bedrövelse kom över mig. För vid det laget hade jag varit ner i tvättstugan med samma tallrik fil och slängt in en tvättmaskin feberlakan samt tagit upp middagsfisken ur frysen... 

Annars har jag idag gjort två jobb inne i stan, ringt 12 jobbsamtal, skrivit manus till poster och mailutskick, laddat ner bilder, mailat med ca 16 personer, bytt fem blöjor, ammat fyra gånger, matat två bebismål, hämtat skol- och dagisbarn, skjutsat till pianolektion, sprungit in på bibblan och lämnat tillbaka försenade böcker, kutat in på apoteket och köpt Ipren och alvedon, åkt hem med barn, lagat mat, åkt och handlat dricka och frukost på ICA, spelat UNO med Noel, läst läxa med Leo, tvättat allihop, bäddat om, läst saga för Noel, nattat Stella, packat gympapåse, lagt fram kläder för morgondagen och förberett matsäcksryggsäcken och skrivit det här. Och nu orkar jag inte mer.
Nu ska jag ta mammaledigt i december. Jag måste faktiskt det. 

söndag 16 november 2008

Favvis-Emma Hamberg

Efter ett par, tre förvirrade mail-krokar som jag vilt slängde omkring mig tidigare i veckan så fick jag tillslut kontakt med Emma Hamberg. 
Jag kom ju på att det vore så strålande roligt om hon ville komma till Mammakvällen här i Sollentuna och prata lite om sin nya bok "Husmorsorna - The ultimate köksalmanacka". Att det skulle passa så bra eftersom hon också är mamma härifrån Sollentuna, öppenhjärtig och en sån som man tror att man skulle vilja dricka te sent en kväll med. 
Åså kunde hon komma! Och hon ville trots att jag inte alls kunde erbjuda guld och gröna skogar som kompensation. Och fastän jag bara växlat några ord i ett par mail med henne så är hon en ny favvis. För man känner redan på hälsningfrasen att mailet är skrivet på en varm plats med en omtänksam hand. 
Hon är dessutom en alldeles strålande bloggare. 
Länken finns i listan härintill. 
Heja Emma!

 

Middagsplanering

Vi hade en liten fin familj på middag igår. Ett par gulliga vänner och deras 8-månaders dotter. 
Och varje gång man ses så tänker man att man borde ju träffas oftare. Och varför har man inte fler middagar än typ denna enda på ett halvår.
Jag vet varför. 
För även om jag försöker sänka kraven på mig själv, dra ner förväntningarna och tänka att det behöver inte vara så stort eller krångligt så innebär en lördagsmiddag ändå drygt en veckas planering och tankeverksamhet från min sida. Det handlar mest om tidsplanering. När ska det handlas, gås på systemet, städas, när ska jag planera vad vi överhuvudtaget ska äta osv, osv. 
Så middagen finns i mitt medvetande under hela veckan och allt jag gör är liksom ett led i att förbereda för gästerna ankomst. "Jag plockar upp de här strumporna idag så slipper jag göra det på fredagkväll, för då ska jag ju förbereda efterrätten...osv, osv" 
Jag vet att det är knäppt - men likväl är det en realitet. 
Visst kanske man skita i att städa, servera pyttipanna och skratta och ha roligt ändå. Men jag tycker om att laga god mat och göra fint hemma för att gästerna ska trivas. 
Och jag tycker ju att mina vänner är värda alla ansträngningar i världen. 
Måste helt enkelt försöka hitta någon gyllene medelväg och någon typ av balans i alltihop...
Någon som har nåt tips?
Hälsningar: mamma med många vänner som hon träffar alldeles för sällan.

fredag 14 november 2008

Änglarnas tofflor

Jag tror på änglar.
Ja, jag tror på Gud också men det är ett annat inlägg...
Vid minst två tillfällen i mitt liv har jag sett dem. Ännu fler gånger har jag märkt deras närvaro.
Den senaste gången jag verkligen såg dem var när jag födde vår andra son. 
Under förlossningen var jag vid ett tillfälle så smärtpåverkad att jag på fullaste allvar trodde att jag inte skulle överleva. Just när det var som allra värst försvann världen omkring mig, det blev mörkt och tyst och tre ljusgestalter kom emot mig. Det var som om jag blev räddad undan det värsta och efter en stund drogs jag tillbaka till rummet, ljuden och människorna runtomkring mig igen. Strax därefter föddes vår son och jag visste att vi inte var de enda som vakade över honom i rummet. 
Det var frid i de där ljusen. Frid och öm kärlek. 
Om man öppnar sitt sinne kan man se spår av änglar lite överallt. 
Till exempel kan de se till att nycklarna ligger i rätt ficka när man bär bebis, skötväska och kassar till dörren och fumlar och letar med den enda lediga handen. 
Man kan känna deras närvaro i ett tyst rum om natten just när man ska till och somna in och svävar mellan dröm och verklighet. När man plötsligt vet att någon ser på en...
Idag ser jag spår av dem överallt härhemma. 
För du vet väl att dammtussar är änglarnas tofflor? Så det är ingen idé att dammsuga under sängen. Man vill ju inte att änglarna ska förkyla sig och bli sjukskrivna nån längre tid....

torsdag 13 november 2008

Nåt i hästväg...

Jag är en ridtjej.
Ingen stall-och hästtjej alltså utan en ridtjej. (Om man nu kan kalla sig för tjej när man snart passerat 33). 
Det innebär att jag älskar att rida men inte nödvändigtvis att borsta, kratsa, mocka eller hänga i stallet. Varje onsdag sätter jag på mig mina ridkläder och far iväg. När jag kommit så långt som till stallbacken på Solna Ridskola så tar jag mig fram med små hoppsasteg den sista biten in i klubbhuset - så barnsligt roligt tycker jag att det är. 
Det är något utpräglat mystiskt och härligt att skapa ett samspel med en häst på 250 kilo. Att med små, små hjälpmedel få den att göra som man tänker att man vill att den ska....liksom....
Och man får kämpa! Det är den allra skönaste och roligaste form av träning man kan tänka sig. 
För ridningen är det enda jag gör i veckan enbart för min egen skull och bara för att det är lustfyllt. Fritt från måsten och förpliktelser. 
Det ligger dessutom så långt ifrån allt annat jag pysslar med och kräver ett totalt fokus vilket gör att man slutar tänka på allt annat för en stund. 
Jag skulle kunna fortsätta länge i ämnet men nu håller mitt nytvättade hår på att självtorka så jag måste sluta. Annars kommer jag att se ut som fågelskrämma resten av dagen...

Mammakväll

Ville bara som hastigast informera om att nästa Mammakväll på Scandic Star i Sollentuna kommer att gå av stapeln den 19/2-09 så rita in det i kalendern redan nu. Det kommer att bli superbra i år! Återkommer snart med mer info...

tisdag 11 november 2008

Himlen måste sakna en ängel

När han föddes förändrades mitt liv för alltid. 
I hans ögon ser jag en del av mig själv och ibland en glimt av himlen. 

Hans själ är djupare än jag vågar ana, hans hjärta större än jag kan förstå. 
Han går aldrig förbi mig utan lätt smeka min kind, krama mig eller, om han är utom räckhåll - le det allra finaste leende. 

Han har aldrig, verkligen inte en enda gång i hela sitt 8-åriga liv sagt ett fult eller ont ord till mig. 
Jag skrev sången "Himlen måste sakna en ängel" till honom för att försöka sätta ord på mina känslor. 
Den ger en aning och slår an en sträng men jag kan egentligen aldrig någonsin förklara hur mycket jag älskar honom. 

Fast när jag säger gonatt till honom så ser jag i hans ögon att han ändå vet. Och inget annat spelar någon roll. 

Närhetsprincipen

Vi har ganska nära till dagis. Morgnar som denna är det en skänk från ovan.
Då kan man nämligen dra upp rullgardinen och titta ner på förskolans gård och upptäcka sin lilla 5-åring springa omkring med reflexväst. Det innebär att han ska till skogen på utflykt. 
Sen kan man utan vidare springa ut i pyjamas och gummistövlar, hoppa upp i komposthögen och sträcka över hans ryggsäck med matsäck som man glömt att skicka med. 

måndag 10 november 2008

Hårdrock

Det är ganska ironiskt ändå. 
Ibland slår man knut på sig själv för att vara en närvarande, engagerad och lyhörd mamma men hör ändå bara tjat och gnäll. 
Så kommer man på att man kan spela "We're not gonna take it" på piano och som genom ett trollslag är man världens bästa och coolaste morsa...

söndag 9 november 2008

Världens Bästa Pappa


Idag måste jag få skriva en rad om den pappa som jag så lyckosamt valde till mina barn och som turligt nog valde mig som mamma till sina....
Han är nämligen världens bästa. 
Han är en så oerhört kärleksfull och varm pappa till Leo, Noel och Stella. Han ser dem, rör vid dem, tröstar dem, kramar dem, busar med dem, leker med dem men framförallt så älskar han dem villkorslöst, fullt och starkt. 
Han är en sån pappa som låter sina barn sjunka in i famnen tills de gråtit färdigt. Som aldrig någonsin släpper taget först när de kramar honom och som aldrig, aldrig förminskar barnen inför andra människor. 
Han är en sådan pappa som alla barn borde få ha. 
Och lyckliga vi som fick honom. 
Grattis på Fars Dag, Anders!


lördag 8 november 2008

Lördans

Imorse löste vi melodikrysset och jag kunde tillochmed 
dubbelfrågan om Ernst Rolf. 
Ikväll ser vi på Dansbandskampen. 
Noel älskar att dansa styrdans med mig ända sedan vi åkte på 
kryssning för några månader sedan. 
Han stod och tittade på dansgolvet och bandet som spelade 
när jag sa "Får jag lov?". 
Och jag glömmer aldrig hans blick den gången. 
Hur han högtidligt tog min hand och gick med mig ner 
på dansgolvet och sedan högst allvarsamt dansade i tur och ordning 
en foxtrot och en bugg med sin mamma.
"Det är så fint när din kjol svänger så där" sa han. 
Och sedan dess är dans vår speciella grej. 

Så vad säger ni? Melodikrysset och Dansbandskampen. 
Är det nåt för en 33-åring en lördag?  
Man kan undra vad jag kommer att pyssla med när jag är 70... 
Klubbing i Barcelona månne....?

fredag 7 november 2008

Tidsletande

Har ni, som jag, undrat var alla borttappade udda fingervantar tar vägen? Enstaka strumpor, kulspetspennor och saxar som jag vet att jag köpt hem. Alla mössor och kepsar, gympapåsar med våta handdukar i, nappar och livsviktiga snuttefiltar... 
Jag försäkrar att om jag skulle lägga ihop all tid som jag letar efter familjens försvunna galonisar, matteböcker och kulpåsar så skulle den räcka till att läsa minst 10 av de där böckerna jag aldrig hinner läsa. Jag skulle plötsligt ha tid att yoga, träffa kompisar och skriva minst ett par, tre romaner. 
Hmmmm... Jag anar en konspiration. 
Kanske dags att börja leta tid istället för prylar... 

Gospelglädje

Jag sjunger i en Gospelkör. 
I ca två år har jag nu varit alt i Kummelby Gospel. 
Musik är ju en del av mitt yrke och oftast är jag solist i olika sammanhang. Men så kom det sig att jag gick på adventskonsert med Kummelby Gospel och märkte att jag saknat körsången oerhört. Jag är skolad i musikklass där körsång är en stor del av undervisningen så den biten har liksom fattats mig den senare delen av mitt liv. 

Att sjunga gospel är så fantastiskt, roligt och underbart! Det passar mig dessutom alldeles utmärkt eftersom sångsättet mer liknar en solists teknik - fast i större grupp om du förstår vad jag menar. 

Och sen är det denna sångglädje! Jag kan vara precis hur trött och energifattig som helst när jag beger mig till kyrkan i mörka novemberkvällen. Men efter bara några minuters körövning är jag ett sprudlande energiknippe som har svårt att sitta still och vara tyst (även om man faktiskt måste det också ibland på övningarna;). 

Vi har en superb ledare. Hon har en röst som fyller det allra största tomrum med värme och behaglig rysning. Hon kan få den surmulnaste körmedlem på gott humör och hon är fenomenal på att förmedla just denna sångglädje och teknik som är specifik för gospel. 
Att hela tilldragelsen sker i kyrkan med allt vad det står för och innebär gör det hela alldeles perfekt!
Vi är bra också - faktiskt riktigt, riktigt bra stundtals. 

Ibland, som imorse, önskar jag att jag kunde öppna en garderobsdörr och där bakom skulle gospelkören stå och sjunga nån svängig dänga ur repertoaren. Då skulle ingen morgon kännas seg och motig. Faktum är att jag skulle önska att alla fick sig lite gospel till livs då och då. Det är som vilken vitaminkick eller energiboost som helst. 

Så om du vill smittas lite av denna glädje, kom då till Kummelby Kyrka följande datum: 
9/11 kl. 10.00 Gudtjänst med Kummelby Gospel
29/11 kl. 14.00 Adventskonsert tillsammans med Kyrkokören
10/1 kl. 15.00 Gospel i juletid, vår egen konsert. Entré 80:-.

Välkommen!




torsdag 6 november 2008

Fullkorn

HJÄLP! Min 8-åring vägrar äta vanliga makaroner! 
- Det ska vara fullkorn, säger han.
Ur led är tiden...


Hjärnskapning

 - Mamma, jag vill titta på "Madicken och Hjärnskapningen".
Noel, 5 år.
Ser ni filmen framför er...?


onsdag 5 november 2008

Oro

Från det att graviditetstestet visar ett extra blått streck föds den oro i en förälder som jag misstänker kommer att bli livslång.
Naturligtvis en massa andra känslor med - men dock en stor portion oro...
Först över graviditet och förlossning och sen när barnet väl är där så blir ju oron ännu mer påtaglig. 

Jag minns att jag första gången ibland tänkte att det var mig övermäktigt. Att jag inte stod ut med att vara så orolig i resten av mitt liv. 
Det där går ju naturligtvis i vågor och man lär sig att leva med oron. 
Men den finns där ständigt...som ett hot runt hörnet. En evig brasklapp. 
För det är ju så att man kan inte älska något så högt och innerligt utan att ytterst vara rädd att mista det eller att det ska fara illa. Kärleken och oron går därför hand i hand, sammanlänkade ironiskt nog.

Men jag tror att det också är oron som gör oss till bra föräldrar. Som gör oss vaksamma och uppmärksamma på om något inte står rätt till, som får oss att reagera och ta det säkra före det osäkra, som gör oss till engagerade föräldrar. 
Jag försöker att ta min oro på allvar. Göra den till min bundsförvant. 
Faktum är att den är bästis med min intuition och magkänsla. 
Ibland spelar den dock mig ett spratt och skapar en rad av dansande hjärnspöken. 
Men bara ibland. 

Jag är mamma - alltså är jag orolig. Undrar vad det ordspråket blir på latin...


Dammigt

- Mamma, jag vill inte gå ut idag. Det är så dammigt.
Noel, 5 år, den dimmiga morgonen då Obama blev vald till USA's 44:e president. 


tisdag 4 november 2008

Änglavingar

Kom hit ni änglar och bred ut
er vinge runt mitt barn
Och skydda det tills mörkrets slut 
och natten blir till dag

Väv stjärnors stoft och månens ljus
i barnets drömmar in
Slå vakt omkring vårt lilla hus
och barnaskaran min

Kom änglar hit och sjung en sång
en himmelsk melodi
som minner om var vi en gång
fick börja detta liv

Låt barnet vakna tryggt och visst
att störst är kärleken
Och låt mig be er sen till sist
Kom åter snart igen


Vardagslyx

Idag när jag åkte och jobbade själv en timme och lämnade man och sjuka barn hemma så hade jag handväska över axeln istället för skötväska. 
Det kändes lite lyxigt...

måndag 3 november 2008

Doktor Mamma

Att vara trebarnsmamma kan ibland liknas vid en grundläggande vårdutbildning. Det känns som om jag har en ganska hög grad av kunskap när det gäller allmänmedicin vid det här laget och vi besitter med säkerhet ett av norra Europas mest välfyllda husapotek. 
Det händer till och med att vänner ringer mig istället om det är lång kö till sjukvårdsrådgivningen...

Ve den läkare eller sjuksyster som i enlighet med primärvårdens mått på servicegrad försöker förmå mig att avvakta nåt dygn till innan vi får komma in. Eller påstår att ett halsprov är helt onödigt om barnet inte har feber. 
Somliga skulle kalla mig målmedveten i min kontakt med vårdinrättningar - andra kanske nåt i stil med häxa. 
För är det något jag har lärt mig så är det att man måste skrika och vara lite besvärlig för att få den hjälp man behöver. Idag vet jag när det är nåt knas med mina barn. Det visste jag oftast redan som förstagångsmamma också men då var jag inte lika påstridig. Så när man suttit i telefonkö en timme till närakuten och sköterskan frågade om det var mitt första barn och om jag provat med koksaltlösning i näsan, jag då vågade man inte säga att man faktiskt i hela kroppen VISSTE att han hade öroninflammation. 

När något av mina barn är sjuka nuförtiden så ringer jag inte någon rådgivning längre. Jag ringer helt sonika upp och säger: "Min son har halsfluss och jag behöver få en tid idag till en läkare". 
Det är dessvärre så att man helst ska behöva ställa diagnosen själv för att få rätt hjälp. 
Och väntar man på en remiss så måste man jaga den, se till att den kommit fram ordentligt och sedan själv skynda på den med ett par, tre telefonsamtal. Väntar man på provsvar så måste man ringa upp och kolla dem även om man fått löfte om uppringning vid avvikande resultat. 

Idag förmådde jag vår husläkare ta halsprov på oss alla fem i familjen trots att bara två av oss hade inbokad tid och en av oss egentligen var för liten för att vara patient på mottagningen. 
En av oss hade streptokocker och det var han som hade minst symptom av barnen och som de inte tyckte att det var någon idé att kolla. 
Det är bra att vara lite häxa ibland. Häx-doktor.


söndag 2 november 2008

Noel Mittemellan


Min yngste son är fem år. Han har just fått en lillasyster och är nu både storebror och lillebror. 
Han älskar verkligen sina syskon. Storebror är hans bäste vän och idol. Men åttaårige Leo är inte lätt att följa i fotspåren. Han är så duktig, framåt, social och har väldans lätt för att lära. Noel springer och springer men kommer ju aldrig riktigt ikapp...

Och så kom lillasyster. Söt som socker hamnar hon i allas blickfång och knän. Enda bebisflickan i släkten. Noel är en fantastisk storebror till Stella. Han kånkar kärleksfullt omkring på henne, pussar henne, hämtar hennes napp och får henne att skratta. Ibland säger han att han önskar att de kunde gifta sig. Ibland säger han att han önskar att han också vore lika liten som Stella för då skulle vi tycka om honom lite mer... Och i hjärtat skär det när han säger så. 
Noel är mittemellan nu. För stor för att åka vagn och ammas, för liten för att sova över hos kompisar och bygga stora legobyggsatser. 

Men han är så otroligt fantastisk, Noel. Han kan springa hur långt och snabbt som helst för att i nästa sekund sitta helt still och vara totalt fokuserad. Han är mjuk, empatisk och snäll men låter ingen trampa på honom. Tjejerna på dagis älskar honom och han tar emot pussar i massor hela dagarna. Han ritar de mest fantastiska, färgglada konstverk man kan tänka sig och han har just lärt sig läsa. Dessutom kan han enklare mattetal och lägger alla sångtexter på minnet i ett huj. Han är humoristisk, stark och är jättebra på att dansa. 

Men just nu verkar jag inte riktigt lyckas förmedla hur underbar jag verkligen tycker att han är. Dagarna tycks bli en evig kamp och fyllda till bredden av konflikter. 
På natten kommer han krypande under mitt täcke och viskar att han älskar mig och då håller jag honom hårt, hårt. 
Min fina, fina Prins Noel - om du bara kunde förstå hur jag älskar dig.