Och varje gång man ses så tänker man att man borde ju träffas oftare. Och varför har man inte fler middagar än typ denna enda på ett halvår.
Jag vet varför.
För även om jag försöker sänka kraven på mig själv, dra ner förväntningarna och tänka att det behöver inte vara så stort eller krångligt så innebär en lördagsmiddag ändå drygt en veckas planering och tankeverksamhet från min sida. Det handlar mest om tidsplanering. När ska det handlas, gås på systemet, städas, när ska jag planera vad vi överhuvudtaget ska äta osv, osv.
Så middagen finns i mitt medvetande under hela veckan och allt jag gör är liksom ett led i att förbereda för gästerna ankomst. "Jag plockar upp de här strumporna idag så slipper jag göra det på fredagkväll, för då ska jag ju förbereda efterrätten...osv, osv"
Jag vet att det är knäppt - men likväl är det en realitet.
Visst kanske man skita i att städa, servera pyttipanna och skratta och ha roligt ändå. Men jag tycker om att laga god mat och göra fint hemma för att gästerna ska trivas.
Och jag tycker ju att mina vänner är värda alla ansträngningar i världen.
Måste helt enkelt försöka hitta någon gyllene medelväg och någon typ av balans i alltihop...
Någon som har nåt tips?
Hälsningar: mamma med många vänner som hon träffar alldeles för sällan.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar