Brev från Utopia

Det finns en film som heter "Det blir aldrig som man tänkt sig". Just nu känns det som om den rullar varje dag härhemma. För visst var det en utopi, de här planerna jag hade för dagen, för gårdagen, för morgondagen och helgen... Varför trodde jag ens i min vildaste fantasi att alla skulle vara friska och krya vid det här laget så att jag skulle hinna ikapp mig själv och njuta en stund av något annat än sjuklägrets innevånare i soffan samt deras lämningar över hela huset. 

Imorron skulle vi ha åkt till min lilla guddotter och uppvaktat henne på den annalkande födelsedagen. Men hon är ett novemberbarn - precis som jag. Och att vara född i november är lite som att vara född mitt i sommaren. Ingen kommer på ens kalas. På sommaren är alla bortresta och i november är alla sjuka. Magsjuka, influensa, streptokocker, hosta, feber, vattkoppor, ja allt möjligt härligt florerar dessa tider i den offentliga miljön och sätter stopp för all social samvaro. Särskilt festliga sammankomster med tårta. 

Så nu återstår det att se hur många av oss som är friska om drygt en vecka när jag bjudit hem mina tjejkompisar för första gången på ett år. 

Oddsen känns skyhöga.