När jag försiktigt drar in doften av hennes runda, mjuka huvud just efter att hon somnat i min famn så fylls jag av...liv.
Doften är en blandning av nytvättade lakan som fått hänga ute och torka i vinden, daggvåta rosor i gryningljus och nybakta kanelbullar med mjölk.
Den letar sig in alla mina sinnen och finns etsad djupt inne i min märg.
Jag skulle kunna urskilja henne bland miljoner barn bara på hur gott hon luktar.
Sniff, sniff - där är min unge. Min.
Fortfarande, går inte en dag, faktiskt knappt en timme utan att jag stannar upp, tittar på henne och tänker: Jo, det är verkligen sant. Hon är här, hon är min, hon finns.
Ännu har inte en kväll passerat utan att jag tackat Gud för att jag fick bli hennes mamma.
Och den del av mitt hjärta som längtade och önskade är nu så fylld av kärlek och ljus.
En bit av mitt hjärta väntade på henne. Har alltid väntat.
Och nu finns hon.
Nu finns hon.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar