Mammas mirakel

Så var det Mors dag igen. 

Mamma-dagen. 

Fortfarande kan jag ha svårt att riktigt förstå att jag verkligen är mamma till dessa tre, ljuvliga varelser som springer runt och berikar min tillvaro. 

De har alla börjat sitt liv inuti mig. Jag har burit dem närmast mitt hjärta och delat blodomlopp med dem i nio månader. 

Ikväll läste jag "Kråke i mammas mage" för Noel. När avsnittet om graviditet, förlossning och avklippning av navelsträng var avklarat pillade han sig själv lite drömskt i naveln och sa... 

- Här satt vi ihop du och jag mamma. 

Och jag tänker att det gör vi fortfarande. Ett band som aldrig klipps av eller knyts upp. 

Hur elastiskt som helst är det dessutom. 

Jag delar inte blodomlopp med dem längre men jag kan känna deras hjärtslag inom mig i alla fall. Om natten när huset är tyst kan jag höra deras andetag, fastän pojkarna sover på nedervåningen. 

Jag kan förstå dem innan de förklarat, veta vad de ska säga innan de öppnat munnen. 

Och jag ser att de är kissnödiga långt innan de själva kommit på att de är det.

De är sina egna, fast de är mina. 

Mirakel. Mammas små mysiga mirakel. 

Tre stycken dessutom. 

Heja mig!

Och alla andra mammor.

Mellan reklamfilm och psalm

Jag jobbar ju ganska mycket som speaker. Den korrekta engelska termen ska egentligen vara "voice talent" eftersom jag mycket sällan agerar "högtalare" men i Sverige är ändå den vedertagna titeln just speaker. 

Det innebär att jag lånar ut min röst till diverse varumärken och ofta är det fråga om TV-reklam men också radio, telesvar, webb, information, butiksTV osv.

Samtidigt har jag ju min musik. Jag skriver, sjunger och de senaste åren har jag haft en del uppdrag inom Svenska Kyrkan. Skrivit temamässor, dopmusik och tillochmed vid två tillfällen mottagit psalmstipendium. 

Jag rör mig mellan dessa, till synes, ytterligheter dagligen. För mig är det vardag och inget konstigt alls. Men ibland får jag frågan hur det känns att kombinera "bananer för 9.90" med "Trygga räkan". Och jag svarar att det går finfint!

Det ena är en förutsättning för det andra - och tvärtom. 

Det är ganska få förunnat att kunna leva fullt ut på sin passion. På det här sättet kan jag det.

Mitt mål är att med mitt uttryckssätt, vilket det nu än må vara, nå fram och beröra människor. 

Visst sker det oftast på ett djupare och mer känslomässigt plan genom musiken och texterna men jag är ändå djupt engagerad i min insats som speaker. Även där ska jag förmedla något på bästa sätt och jag tycker att det är fantastiskt roligt att läsa och möta kundens behov samtidigt som jag försöker sätta mig in i mottagarens öra. 

Igår fick jag en inbjudan till Psalmforum i Vadstena. Där träffas psalmförfattare för att inspireras till skapande genom föredrag och att vi spelar och skriver tillsammans. 

Man bor i spartanska rum hos Birgittasystrarna, äter soppa och bröd och deltar i kvällsbön i klostret. 

Det är ganska långt ifrån nya "Samsung Ultra Touch med en unik kombination av klassisk knappsats och touchscreen med LED-teknologi". Eller "Nivea Lift Expert som reducerar ålderstecken och fina linjer inom några minuter". 

Härligt långt faktiskt!

Och jag skulle inte vilja vara utan något av det. 

Pojkarna, de tror att alla mammor spelar in skivor med sånger som handlar om deras barn. Och att jag ständigt hörs på TV och radio är sannerligen inget märkvärdigt eller spännande. 

På sin höjd kan det komma en trött kommentar från 8-åringen i stil med 

"Mamma, nu är det du på TV....igen...". 

 

"Jobba" hemifrån

Att jobba hemifrån är en konst. 

Och då menar jag att jobba med det yrke man försörjer sig på. Annat jobb är det ju inte direkt brist på i en energifylld trebarnsfamilj som bor i ett hus från 1920-talet med rum för förbättringar. Omgiven av egensinnig trädgård på 1500 kvadrat. 

I vanliga fall - då menar jag när jag faktiskt har huset och mitt lilla kontor för mig själv om dagarna - kan jag omöjligt starta dagens arbete förrän bäddning, diskmaskin, plock och städ samt tvätt är avbockat på listan. Klarar inte av distraktionen av oreda helt enkelt.

Nu, när maken dessutom är pappaledig och har minst en liten Stella hemma om dagarna blir det ganska ogörligt med hemmakontor. Även om vi delar på alla de där praktiska arbetsuppgifterna finns gott om distraktionsmoment som splittrar och flyttar fokus. 

 Jag hade tänkt att hinna så mycket det här halvåret. Tänkt att få så mycket gjort dessa sex månader då jag inte ensam skulle ha ansvar för hämtning, lämning och skjuts till och från fritidsaktiviteter i veckorna.

Istället hinner jag inget. Bara det allra nödvändigaste känns det som. 

Jag skulle till exempel ta upp text- och musikskrivandet nu igen efter att det legat vilande sen den senaste förlossningen. Intet har nedprintats. 

Ja... en sång har jag faktiskt skrivit men den har ännu ingen text. 

Det är inte alls så att jag inte är inspirerad. Tvärtom - men mitt skapande måste liksom föregås av tystnad så jag hinner höra musiken som spelar i mitt huvud. 

Och härhemma brukar det vara tyst sisådär 5 minuter om dagen. 

Ja, jo nattetid förstås men då kan jag inte klinka på pianot. 

Ej heller hålla mig vaken tillräckligt länge för att få ur mig något vettigt. 

Jag skulle skriva färdigt den där boken jag börjat på... hinna med extra mycket marknadsföring, hitta nya kunder, nya uppdrag och komma på vad jag ska bli när jag blir stor. 

Å andra sidan skulle detta också bli ett halvår fyllt av extra mycket familjetid. Och det har det varit och är verkligen får man ändå konstatera. 

Var sak har väl sin tid. Det här blev inte halvåret då jag hann med allt helt enkelt. 

Och i ärlighetens namn - vilket halvår kommer nånsin att bli det...?

Om ett par veckor börjar sommarlovet och huset kommer att vara fullt av barn, man och kompisar hela dagarna. 

Då får man nog vara glad om man hinner blogga lite mellan varven... 

Mårbacka i Maj

Trogna läsare minns...

Resan började i mars. 

Nu är de utsläppta. Mina Mårbackor. Världsberömda i hela Sollentuna. 

Mårbacka i Maj på altanen.

Sommaren kan börja!

Bus-söndag

Ibland kan jag tycka att jag är en alltför allvarsam mamma. 

Borde busa och skratta lite mer med barnen. Det är som om jag fastnat i bilden av mig själv som mamman som kramas, fixar goda matsäcken, pratar allvarliga saker just när man släckt lampan för kvällen, kollar febern och hjälper till med läxan - åså kramas lite igen. 

När man känner så finns det ett oslagbart botemedel.

En dag på Grönan.

Men framförallt - åka "bäckfisken" med grabbarna. 

Det spelar ingen roll hur trött eller sur man känner sig. 

Efter tre sekunder i den åkattraktionen skriker och skrattar jag ohämmat och åkturen lämnar ett bubbel inom mig som räcker länge.

Noel vågade inte först. Men jag vet att han växer ett par, tre decimeter av att överkomma sina rädslor så efter ett tags resonerande kom vi fram till att vi inte har något att förlora. Utan allt att vinna. 

Bara han fick sitta med mig och hålla min hand så skulle allt gå fintfint. Och som det gick. 

Han såg på mig länge efteråt med ett skönt leende på läpparna. 

- Mamma, du skrek så högt att jag inte hörde mitt eget skratt.... Sa han sen lite finurligt. 

När jungfruturen var avklarad åkte han flera gånger med kompisar utan mammas hand att hålla i. 

Leo åker allt han får hur många gånger som helst. 

Så nästa år när han når den sista längdgränsen på 140 skulle jag tippa på att han kommer att abonnera plats i Fritt Fall. Antagligen kommer pappa att hälsa på ofta. Men mamma går inte i närheten av den nära-döden-upplevelsen igen. Aldrig någonsin.

Stella åkte bara vagn men tyckte det var spännande med allt att titta på. 

På väg hem kom vi fram till att det inte var nån i familjen som hade lust att laga middag så vi gjorde ett stopp på "Thank God It's Friday's" i ett soligt Kungsan. 

Sen strosade vi till centralen och åkte pendeln hem. 

En riktigt härlig semesterdag kändes det som. En söndag total befriad från söndagsångest. 

I Maj till råga på allt...;)

Ett annat liv

Ibland kan jag föreställa mig ett helt annat liv än det jag lever idag. 

Tänka på hur det kunde ha blivit. Om jag gjort på ett annat sätt, valt annorlunda, gått en annan väg. Ofta är det ju sekunder som avgör. Ögonblick där vägskäl uppenbarar sig, dörrar öppnas och sedan sluts. Försvinner så snart man valt att passera. 

För man kan ju aldrig riktigt backa. Möjligtvis vända åter. Gå tillbaka. Men vägen blir ju aldrig densamma som vid första ankomsten.

Det är alls inte så att jag ångrar något särskilt. Nej, snarare så att det ibland roar mig att tänka på ett parallellt liv som kunde pågått nu om jag inte... Ja, om inte om funnits. 

Att i tanken vara den jag aldrig blev så att säga. 

Ofta blir vägskälen så mycket tydligare i efterhand. 

De känns kanske inte avgörande eller betydande just i ögonblicket men ser man sig själv över axeln är passagen lite rödmarkerad... ödesmättad och utmärkt med pil på livets karta. 

Det är heller inte nödvändigtvis livets allra största händelser sett ur fotoalbumets perspektiv som egentligen var de mest avgörande. 

Jag menar, jag valde ju till exempel Anders långt innan vi faktiskt gifte oss. 

Mina barn fanns egentligen långt innan de föddes. 

Men att det skulle bli just det här huset vi flyttade till, att jag istället för att plugga vidare efter gymnasiet gav mig ut på turné eller att jag aldrig gjorde den där jordenruntresan tillsammans med bästa killkompisen - det är ögonblicksval och vägskäl som försvunnit lika fort som de uppenbarat sig men sedan påverkat resten av mitt liv. 

Jag tror att det var Majgull Axelsson som skrev boken "Den jag aldrig var" eller möjligtvis "Hon jag aldrig var" och där får man följa en kvinnas två parallella öden som båda har sitt ursprung i ett och samma vägskäl. 

Hur det kunde ha blivit. Antingen eller. 

Kanske är det bra att tänka på det här sättet ibland. För man kan ju som sagt alltid gå tillbaka, vända och göra om. Det kan aldrig bli samma väg eller samma resultat. Men man kan ta chansen att välja något man tidigare valt bort . 

Och så kan man uppskatta det man faktiskt valt. 

Mamma Mia

På nedervåningen spelar äldste sonen "Mamma Mia" på pianot. Tvåhändigt och utan fadäs. 

Vid mina fötter under skrivbordet sitter lilla Stella, 1 år och väntar på fakturorna jag printar ut ur skrivaren. Så räcker hon mig dem en efter en och viskar tyst "Tatt, tatt". 

Skön pyjamasmorgon i Maj.

Avsked

Jag är dålig på avsked. 

Att säga "Hejdå" när man vet att det är ovisst om ett återseende sker inom överskådlig framtid, eller ens någonsin, är en sann plåga för mig.

Ändå består ju livet av lika många avsked som möten. 

Det kan ha att göra med att jag har svårt att hålla distans till människor. Vilket jag ju inte vill heller så det är väl bra. Men ibland kunde det vara praktiskt med en liten känslomässig slöja att hänga upp så att de oundvikliga avskeden inte skulle kännas så mycket i hjärtat. 

Igår kom maken hem ifrån BVC där Stella fått sina ettårs-sprutor. 

I förbifarten nämner han att "Det var sista gången vi träffade Eva, hon slutar nu...". 

"-Va??!!!" säger jag och får en klump i halsen. "-Men....?!..."

Vår BVC-sköterska Eva. Som vägt, mätt och alltid kommit ihåg namn och historik på våra barn. Som kommit med hundratusentals tips om hur man ska få en liten Noel att sova. Som tittat mig i ögonen och sagt "Nu är det du som ser till att få lite lugn och ro". Som givit sprutor med lugnande röst, berömt balansgång och kloss-stapling och försett oss med AD-droppar. 

Nu ska jag aldrig mer se henne. 

Hon har varit en del av vårt liv i många år och nu ska hon inte vara det längre. 

Jag känner henne inte alls egentligen. Och ändå blir det sorgligt. 

Samma sak är det med Leos lärare som nu ska gå i pension. 

Noel dagisfröknar som han lämnar för att gå över till skolans värld. 

Det är personer man haft daglig kontakt med i flera, flera år. Som man anförtrott det käraste man har. Kämpat för att bygga upp en bra relation till. 

Så ska man bara säga "Hejdå" och på sin höjd "Trevlig sommar". 

Det är hemskt. 

Och det är inte konstigt att man tjuter så man hulkar så snart man hör första strofen av "Den blomstertid nu kommer" på skolavslutningen. 

Jag tror att vi alltför ofta glömmer bort att tala om för dessa personer som passerar i våra liv - hur de påverkat oss, vad de betytt - just för att själva avskedet i sig gör ont och är obehagligt. 

Det är liksom enklare att vidlyftigt vinka och frejdigt säga "Vi ses!" fast man vet att så inte kommer att vara fallet. 

Så nu ska skicka ett mail till BVC-Eva och säga tack för de här åren. Så hon vet att hon kommer att vara saknad. 

Och jag tackar Gud för att vi ska börja om på samma dagis med lilla Stella. När den dagen kommer då jag på allvar ska säga adjö till fröknarna på Parkstugan kommer jag att få stoppa i mig en och annan valium misstänker jag. 

Separationsångest heter det visst på psykologi-språk. Grav separationsångest. 

 

I begynnelsen var Du

För ett år sen hade världen stannat. 

Bruset lagt sig och ljuden tystnat. 

Omgivningen stillat sig i andlös beundran över ett till mirakel. 

Änglarna hade just lämnat oss efter att ljudlöst och kärleksfullt lagt Dig i våra armar. 

I våra hjärtan. I våra liv. 

Lite från ovan såg de nu på oss med milda leenden och utbredda vingar. 

Och där var Du.

Min längtans dotter. Mitt kärlekens barn. Min förtröstan, min tro och min framtid. 

I ett enda litet knyte fanns hela min värld och hela mitt liv. 

Och i hjärtat en avgrundsdjup och evig kärlek. 

Oändlig nåd. 

Ständig tacksamhet. 

Det är vad jag känner när jag ser ditt ljuvliga lilla ansikte nu som då. Och för alltid. 

Ett år har gått.

Men kärleken är ny. Miraklet likaså. 

Varje dag. 

Bara man får va med och leka...

Grupper skrämmer mig alltid. Särskilt om de består av majoriteten kvinnor. Det är en gammal rädsla som bottnar i skoltiden men jag blir bättre och bättre på att bemästra den. 

Fast med vissa känslor, rädslor och spöken från förr så är det ungefär som en stukad fot. 

Har man en gång sträckt ut ett ledband är det förbaskat lätt att trampa snett och skada sig på samma ställe igen. 

Det räcker med att man brådmoget går i träskor en dag så kan man ge sig sjutton på att nog knixar man fel på nån liten sten och så är stukningen ett faktum igen. 

Ensamföretagare är jag. Funktionellt ensambarn likaså. Ändå längtar jag efter grupptillhörighet ständigt men har alltid svårt att riktigt passa in. Komma in i grupper och känna mig som likvärdig och jämbördig medlem. 

Jag älskar ju möten, människor och har ett sant och genuint intresse av personer jag träffar  - av alla de slag. Och trots att jag är egenföretagare så vill jag inte alls vara ensam jämt. Är tvärtom ett utpräglat flockdjur. Och älskar socialt umgänge. 

Men som sagt - det är läskigt med grupper, relationer och psykologin som uppstår därikring. 

Det här projicerar jag givetvis på mina barn, hur mycket jag än försöker låta bli. 

Så vid första lilla tecken på att någon eller några medvetet utesluter eller avskärmar dem från gruppen i skola eller på fritidsaktiviteterna väller ångesten över mig som en ångvält. 

Och vet ni vem som tjänar mest på det för tillfället?

Jo - företaget som tillverkar den coola musikmobilen eller skate-hjälmen eller sneakersdojorna.

Nån pappa till en av grabbarna i klassen berättade att han överhört en konversation 9-åringarna haft om att Leos mobil var tröttast i stan... kass...töntig. Nu hade nämligen alla andra fått slide-mobiler. Men de hade samtidigt konstaterat att Leo ju ändå var först med att ha mobil så det var väl ganska okej ändå...

HJÄÄÄÄÄLP!!!

Vad tror ni mamma och pappa gjorde med omedelbar verkan igår? Jo, naturligtvis inhandlades det en slide-mobil, modell svart och cool illa kvickt. 

Ja, jag vet att det är hemskt att understödja kommersialismen och konkurrensen om prylar barnen emellan. 

Men herregud inte tänker jag offra min son för att jag ska stå med plakat på barrikaderna! Nej, jag får kämpa vidare med att ge honom sunda värderingar i alla fall och på annat sätt. Till min stora tröst så lägger faktiskt inte Leo själv särskilt stor värdering i det här med status och prylar. Han skulle aldrig kommentera att någon annan har en nördig mobil eller lam dator. 

Aldrig någonsin. Det vet jag. Han lägger heller inte sitt eget värde i den coola mobilen och det känns ändå som vår hittills största seger. 

Men jag vet också - alltför väl - hur lite det räcker att avvika eller sticka ut för att man ska bli utesluten. Och hur det känns att stå där och inte få va med. 

Så det blev som sagt en ny mobil... Men mest för att dämpa den egna ångesten. 

Mammas bak och pappas jobb

Ikväll har jag bakat 80 bullar till helgens 1-årskalas. Vi har en stor familj...

Jag är ganska snitsig på bullar om jag får säga det själv. 

-Åh, va fint du snurrar till dem! Sa Leo när han såg på proceduren. 

När de sen låg färdiggräddade för att svalna under bakduk fick jag barrikadera köket för att inte maken skulle glufsa i sig halva satsen. 

Tämligen fina betyg både två får man ändå säga...;)

Noel kavlade lussekatter av sina degklumpar och det gick också bra. 

Särskilt om man dekorerade dem med små silverkulor av socker. Snyggt!

Dagens kommentar stod sistnämnde unge man för innan han släckte sänglampan för kvällen. 

-Pappa, kan du hämta vatten till mig?

- Varför tar du inte vatten med Dig när du går och lägger dig? Du vet ju att du vill ha det varenda kväll...

- Jaaaa, därför att du är pappa...och ska jobba med barn....

Så är det. Här jobbar vi med barn - dagarna i ända. 

Familjen Glasögonorm

När A och jag väntade vårt första barn brukade vi skoja om våra fantastiska gener som skulle sammanställas i detta lilla barn. 

Släkterna bakåt har diverse åkommor, sjukdomar och vedermödor inplanterade i genuppsättningen så om sammanslagningen skulle misslyckas en aning kunde resultatet bli tämligen - vad ska jag säga - ogynnsamt. Minst sagt. 

En sak var dessutom säker. Vårt barn skulle antagligen födas med glasögon. 

Vid tre års ålder hade nämligen pappa A sprungit in i så många skåpluckor och fått sy på så många ställen att en doktor tillslut undrade om ungen alls såg någonting. Och vid en närmare undersökning så visade det sig att - nej, det gjorde han knappt. 

Detta åtgärdades snart med ett av de två par glasögontyper man kunde få som barn i slutet av sextiotalet. Med glas tjocka som flaskbottnar. 

Själv önskade jag mig glasögon högre än något annat under en period i mellanstadiet och tillslut fick jag ett par att använda i skolan och när jag läste. De var plastbågar, ganska tunna och svagt röda minns jag. 

Sen dess har det bara gått utför och jag ser absolut inte min hand om jag håller upp den framför mig utan att synen på något vis är korrigerad. 

När Leo så föddes hade han visserligen inga bågar på nästippen men vid tre års ålder stod han framför TVn och försökte vrida det i någon onaturlig vinkel för att fokusera. Då insåg vi att det nog var dags att kolla. Han kunde vid det laget hela alfabetet och läste obehindrat kortare meningar. Ändå visade det sig att han var översynt så till den milda grad att ögonläkaren berättade att han troligtvis inte skulle känna igen någon av oss till utseendet nu när han fick glasögon. Han hade i praktiken aldrig sett oss förut... Snyft!

Noel fick till sin stora lycka ha glasögon en period mellan 4 och 5 på grund av en liten skelning. Lagom till att han tappade bort dem någonstans i syrenhäcken eller möjligtvis komposten försvann skelningen och vi behövde aldrig köpa nya. Vid varje årlig kontroll är han emellertid lika besviken över att alla andra i familjen får ha glasögon - men inte han. 

Ortoptist-Carin har lovat att i skolåldern, då är det nog dags igen ska du se!

Idag kollades vår lilla 1-åriga dotter. Tålmodigt lät hon två ganska knasiga tanter lysa in med linser och lampor i hennes ögon som innan droppats med avslappnande droppar. 

Pupillerna var stora som femöringar på henne. Men som sagt - inte ett knyst sa hon. 

Jo, hon var visserligen översynt, precis som äldsta brorsan, men inte så mycket att de ville sätta på henne glasögon än. Alla barn föds mer eller mindre översynta och när sedan ögat och linsen växer korrigeras detta förhoppningsvis på vägen. 

Kanske får hon glasögon i treårsåldern hon också men har vi tur klarar hon sig. Åtminstone till skolåldern. 

Nåja, det kunde ha varit värre. Nuförtiden har ju var och varannan människa glasögon och linser och när barnen blir äldre kommer säkert varenda kotte operera sig i alla fall. 

Och "glasögonorm" det är nog ett av de snällare namnen man kan berikas med i skolvärlden idag. Så man får väl vara nöjd om det stannar vid det...

Mitt fantastiska liv

Jag brukade gå i skogen och intervjua mig själv. 

Om jag blundar och koncentrerar mig kan jag känna den barriga skogsmaken under min fötter. En ung granskogsdunge invid farmor och farfars hus där man kunde se ut över ängar och åkrar mellan de smala stammarna. Det luktade jord och sommar av marken. Och det var skönt att vara ensam med sin fantasi och sina drömmar. 

I skogsbrynet satt jag, just vid det lilla diket som skiljde dungen från ängen, och ställde frågor till mig själv om mitt fantastiska liv. 

Svarade målande. Ibland till och med på engelska. 

För jag hade redan då bestämt att intervjuad skulle jag bli i mitt liv, både på svenska och engelska. 

Så blev det också. Jag har blivit intervjuad på många språk. Drömmen kom, förverkligades och försvann, omformades och utvecklades till en annan. 

När jag tänker tillbaka på de intervjuer jag givit under min tid som "popsnöre" känns de på intet sätt verkligare än de var där i skogsdungen. Snarare tvärtom faktiskt. 

Och jag tänker att nu - nu först skulle jag vilja ge intervjuer. Nu när jag har något att säga. Det hade jag inte då. Då när jag var 19-20 år ville jag bara stå på scen, sjunga och det spelade inte så stor roll om vad. 

Sen hittade jag mitt uttryckssätt, vad jag ville sjunga och skriva om och på vilket sätt. 

Inte lika många intervjuer blev det. Och aldrig på annat språk än svenska. 

Men det är jag glad för. 

Jag saknar henne ibland. Den där flickan på 8-9 år i skogsdungen. Långa smala ben, tunt ljust hår med lugg. Lite för stora framtänder men fullt och fast övertygad om att en dag är det min tur. Min tur att berätta om mitt fantastiska liv för alla som vill höra. På alla världens språk. 

Och i samma stund som jag skriver dessa meningar slår det mig,....

Det är ju just det jag gör.

Kanske är mitt liv inte så glamouröst som då i mina fantasi-intervjuer men det är mitt liv och stundom är det faktiskt ganska fantastiskt. 

Att berätta om det på engelska har jag slutat med. Men på svenska. 

Här i bloggen, i  mina sånger och mina texter. 

För de som vill höra. 

Ett litet ord

Ett ord och så vänder det. 

Jag kommer hem och känner mig nedslagen av en bitsk kommentar, missförstådd och lite vilse. 

Undrar vad det egentligen är meningen att jag ska lära av det här?

Vad hände med känslan av att vara på rätt väg, att göra det som känns viktigt för mig?

Och så ligger den där och väntar. En kommentar på bloggen. 

Ett fint mail skrivet från någon som blivit berörd av en sång och en text jag skrivit. 

Så vet jag ju. Det jag alltid vetat. 

Vad jag ska göra. Hur jag ska uttrycka mig och i vilken form. 

Det är så lätt att glömma de fina orden. De uppmuntrande kommentarerna. Mycket lättare att låta det andra ta plats. Människor missunnsamhet, avundsjuka och nedslående ord. 

Därför vill jag passa på att tacka för alla de fina ord ni skickat till mig, alla berättelser om era dop, era barn och resorna ni gjort för att få dem i er famn. 

Det är ovärderligt att få ta del av dem. 

Era ord lyfter mig vidare till nya ord, nya sånger, nya uttryck. 

Mitt varmaste och mest innerliga tack!

Det första steget

Idag tog du dem.

Dina allra första steg. På egna ben och utan hjälp. 

Jag både jublade och grät. 

Bitterljuva första steg. 

Först in i min väntande famn.

Men sen ut ur densamma igen. 

Vidare till storebror, sen till pappa. 

Vi hurrade och du tittade först lite oförstående på oss. 

Varför detta ståhej?

Sen var det som om Du kom på din egen storhet. 

Log och skrattade efter varje bedrift du tillryggalagt. 

Små, små staplande trevande steg. 

Dina första på jorden. Ut i världen. 

Älskade dotter, låt stegen gå till många platser och ta dig ut på spännande äventyr. 

Men vänd dem alltid tillbaka igen. Hem till mig, till min famn. 

Minns hur det började. 

Och var det började någonstans. 

Här i våra famnar, i våra armar, i vår hall. 

Gå hur långt du vill. 

Jag väntar ändå på dig här i samma hall. 

Om du vill så går jag med en bit på vägen. Håller din hand.

Eller kommer och hämtar dig när du inte hittar hem. 

Och de stunder du inte orkar gå själv, min dotter - då bär jag dig. 

Min lilla professor

Att vara drygt 9 är ibland lite knepigt,

Perioden mellan 9-11  brukar kallas "den bortglömda åldern". Helt enkelt för att det finns ganska lite skrivet om denna fas i livet och vad det beror på kan man bara spekulera i. 

En teori är nog att den föregås av "lilla tonåren" och efter kommer ju så småningom pubertet och "vanliga tonåren" och dessa faser är inte sällan stormiga, utåtagerande och går inte särskilt obemärkta förbi. 

En 9-åring kan däremot gömma sig undan världen. 

Det grubblas, funderas, tänks, dröms, spekuleras och massor pågår visserligen - men mest på insidan. Vid det egna skrivbordet, bakom en bok, eller i ett soffhörn sitter 9-åringen uppkrupen och försöker lösa världens gåtor och mysterium. 

Det lyckas ju inte alltid som bekant och därför kan barn i den här åldern ibland tillochmed upplevas som deprimerade. 

Jag har just nu en liten professor hemma. 

Visserligen är hans personlighet som tänkare och grubblare ganska utpräglad redan men åldern bidrar onekligen till att detta drag förstärks. 

Ordet "skynda" har ingen betydelse alls för honom. I alla fall ingen praktisk betydelse. 

Det räcker med att det kommer en fjäril och flyger förbi på vägen till skolan så tar hela rutten en 15-20 minuter extra. Och då har vi hela 500 meter till skolan. 

I snart ett läsår har han haft samma skolschema men igår glömde han plötsligt att gå till gympan. Fast alla andra gick, klockan ringde och gympapåsen hängde på axeln. Nån sa nåt kul till honom på skolgården och sen var allt annat som bortblåst. 

I förra veckan glömde han att gå in från lunchen och missade en hel lektion. På frågan varför svarade han - Jag trodde kanske att det var påsklov...?

Disträ och tankspridd - visst. Men han kommer med de mest briljanta små utläggningar och filosofiska funderingar vid frukostbordet, i bilen eller på väg hem från skolan. Ofta föregås och följs de av långa tystnader. 

På utvecklingssamtalet häromdagen fick han enormt mycket beröm för sitt skolarbete och när fröken sa att - "Visst, du kommer sent ibland, men du gör det på ett sånt trevligt sätt så det är ingen fara" - ja, då skrattade jag gott. 

Disträ, glömsk och tankspridd på ett mycket trevligt sätt. 

Och jag ska försöka minnas det när irritationen smyger på och jag frustreras över att han inte KAN skynda sig. Eller glömmer otaliga pinaler efter träningar eller hos kompisar. 

Han är 9 och kan helt enkelt inte skynda sig. I hans huvud pågår just nu problemlösning av oöverskådliga mått så en fleece-jacka eller vattenflaska mer eller mindre är värdsliga ting. 

Kanske kommer han också alltid att vara sån här. 

Med tanke på hans mycket bestämda yrkesval så är gissningen ganska adekvat. 

Vad han ska bli?

Uppfinnare...såklart!

Semester-remiss

Idag var jag till doktorn för att ta reda på om min trötthet, värk och matthet beror på någon brist eller hormonrubbning eller bara på det faktum att jag inte sovit ordentligt på några år. 

Kan iochförsig tänkas vara en kombination också...

I alla fall sa farbror doktorn att om proverna inte visar något så skulle han rekommendera "en längre vistelse på sydligare breddgrader". Gamla tiders kurbad menade han. 

- Du kan få papper på det! Sa han och kluckade lite muntert. 

Jag vet inte om han skojade - men det skiter jag i! Jag tänker ta honom på orden. 

Visar inte proverna någon brist i blodet får han skriva ett intyg på att jag har brist på vila och behöver lägga mig någonstans en längre period. 

Någon typ av brist har jag hursomhelst. 

På bristgränsen till bristfällig. Faktiskt.

Blå Maj

Sen så länge jag kan minnas har jag haft ett ganska tungt sinne. 

Ja, jag skrattar mycket också. Gläds och känner lycka. Men ofta med en liten underton av sorgsenhet. Det är på gott och ont. 

Lycka slår an en sträng hos mig och jag kommer genast i kontakt med den där djupa rädslan av att förlora det som gör mig lycklig. 

Kanske är det också så att för att fullt ut kunna känna tacksamhet och sann glädje över något måste man också vara medveten om alltings förgänglighet. 

Jag vet inte. Men sån är jag. 

Idag i kyrkan när min gospelkör deltog så tänkte jag verkligen hur jag pendlar mellan känslorna. 

En sångtext eller bön kan beröra mig oerhört. I den ena bisatsen känner jag hur skrattet och leendet sprider sig i mig och i hela mitt ansikte. Så i nästa strof av text väller gråten upp i mig. 

Och så där håller det på. 

Mitt liv också. 

Maj månad har alltid varit blå för mig. 

När andra levt upp och kommit ur sina mörka skrymslen och deppiga vrår sjunker mitt sinne till botten. Kanske är det just ljuset som triggar - jag vet inte. 

Det är i alla fall en mycket gammal tradition i mitt liv och när Maj sen går över i Juni är det som allra värst. Det har också något med terminsslut, avsked och (sommar)uppehåll att göra... Det känner jag långt in i märgen. 

För att bryta såna här invanda och etsade mönster måste man göra många, ständiga och medvetna val. Man måste lära hjärnan att inte automatiskt förknippa denna tid med deppighet utan skapa nya tankebanor och associationer. 

Och det måste man göra varje dag - många gånger om dagen. 

Förra året födde jag en dotter i Maj och det var nog min största seger mot vårdepressionen hittills. Mitten av Maj kommer för evigt att vara förknippad med denna starkt lysande lilla stjärna i mitt liv och den enorma tacksamhet jag kände då och fortfarande känner varje dag över välsignelsen att få vara hennes mamma. 

Och där kommer tårarna igen...

Som sagt - så här håller det på. Mitt liv. 

Ska man bryta depressiva mönster hjälper det att vara någorlunda utsövd. Och nånstans där falerar det just nu. Regelbunden, sammanhängande sömn har jag inte upplevt sedan förra årsskiftet så det är inte utan att man börjar längta efter åtminstone fyra timmar ostördhet på kudden. 

Kanske ska jag planera in en spavistelse med övernattning i Maj....

Det är inte heller någon dum association.