Tänka på hur det kunde ha blivit. Om jag gjort på ett annat sätt, valt annorlunda, gått en annan väg. Ofta är det ju sekunder som avgör. Ögonblick där vägskäl uppenbarar sig, dörrar öppnas och sedan sluts. Försvinner så snart man valt att passera.
För man kan ju aldrig riktigt backa. Möjligtvis vända åter. Gå tillbaka. Men vägen blir ju aldrig densamma som vid första ankomsten.
Det är alls inte så att jag ångrar något särskilt. Nej, snarare så att det ibland roar mig att tänka på ett parallellt liv som kunde pågått nu om jag inte... Ja, om inte om funnits.
Att i tanken vara den jag aldrig blev så att säga.
Ofta blir vägskälen så mycket tydligare i efterhand.
De känns kanske inte avgörande eller betydande just i ögonblicket men ser man sig själv över axeln är passagen lite rödmarkerad... ödesmättad och utmärkt med pil på livets karta.
Det är heller inte nödvändigtvis livets allra största händelser sett ur fotoalbumets perspektiv som egentligen var de mest avgörande.
Jag menar, jag valde ju till exempel Anders långt innan vi faktiskt gifte oss.
Mina barn fanns egentligen långt innan de föddes.
Men att det skulle bli just det här huset vi flyttade till, att jag istället för att plugga vidare efter gymnasiet gav mig ut på turné eller att jag aldrig gjorde den där jordenruntresan tillsammans med bästa killkompisen - det är ögonblicksval och vägskäl som försvunnit lika fort som de uppenbarat sig men sedan påverkat resten av mitt liv.
Jag tror att det var Majgull Axelsson som skrev boken "Den jag aldrig var" eller möjligtvis "Hon jag aldrig var" och där får man följa en kvinnas två parallella öden som båda har sitt ursprung i ett och samma vägskäl.
Hur det kunde ha blivit. Antingen eller.
Kanske är det bra att tänka på det här sättet ibland. För man kan ju som sagt alltid gå tillbaka, vända och göra om. Det kan aldrig bli samma väg eller samma resultat. Men man kan ta chansen att välja något man tidigare valt bort .
Och så kan man uppskatta det man faktiskt valt.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar